Uppskattat pris för olydiga intellektuella

Det är överfullt i Varbergs teater när Jan Myrdalsällskapet för sjunde gången delar ut sitt litterära Leninpris. Dagens huvudperson, Mikael Wiehe, har suttit i vårsolen på trappan till huvudingången och glatt hälsat på alla som är på väg in.

Det är många som vill ta i hand och uttrycka sin beundran och han möter dem alla. Men på frågan om han vill spela en låt under prisutdelningen blir det nej. Gitarren har han lämnat hemma, idag är han här för att tala.

På Mikael Wiehes visitkort står det ”sångskrivare”, en till synes ödmjuk yrkesbeteckning som också rymmer det storslagna i hans verk. För det är ju, som Jan Myrdal säger i sitt tal till pristagarna, ”i sånger folket har uttryckt sina känslor och övertygelser under årtusenden”.

Sångskrivaren Mikael Wiehe lyckas med konststycket att vara både folklig och principiell, och hans musik har spridning långt utanför den snäva vänsterkretsen av likasinnade. Med bibehållen integritet kan han uppträda för kungligheter och medverka i psalmboken just för att han inte kompromissar med sin hållning.

När liberalerna angriper Wiehe för att han tar emot Leninpriset svarar han med att låta tacktalet på Varbergs teater handla om den samtida attacken på ordets frihet. Hur kulturarbetare som kritiserar det nyliberala projektet stämplas som diktaturanhängare.

”Att döpa ett pris till Leninpriset är naturligtvis lika genialt pr-mässigt som att döpa en romansvit till Min kamp. Men Gunnar Hökmarks eller Göteborgs-Postens upprördhet handlar inte om Lenin utan om att också de vill tysta nyliberalismens kritiker.”

I samband med Leninpriset delar Jan Myrdalsällskapet också ut Robespierrepriset till en yngre kulturarbetare. I år föll valet på författaren Sara Beischer som med sina två romaner ”Jag ska egentligen inte jobba här” och ”Det finns råttor överallt utom på Antarktis” både moderniserar och återskapar den svenska arbetarlitteraturen.

Sara Beischer berättar att de flesta förlag refuserade hennes första roman för att den var för äcklig. De närgångna och realistiska beskrivningarna av arbetet inom äldreomsorgen föll inte kultureliten på läppen. Nu är hon ”förbannat stolt” över priset eftersom Jan Myrdal var ett av de första författarnamn hon lärde sig som barn. Det största tacket riktar hon till sina föräldrar som ”gav mig en tro på att saker och ting kan förändras”.

Sedan läser hon ett stycke ur ”Jag ska egentligen inte jobba här” som under en uppläsning vid en middag i Almedalen fick socialminister Göran Hägglund att sätta sin sparris i halsen.

Jan Myrdalsällskapets årliga prisutdelning har utvecklats till ett viktigt kulturellt evenemang i sig och samlar en progressiv publik från hela landet. Utdelningen gästas bland annat av flera tidigare Leninpristagare. Det som förenar dem är att de, enligt Jan Myrdal, ”ingår i en lång tradition konstnärligt nyskapande och intellektuellt frigörande arbeten”.

Värd för festligheterna är den litteraturälskande direktören på Hotell Gästis, Lasse Diding, som också agerar excentrisk konferencier under själva evenemanget på Varbergs teater. Genom åren har publiken bjudits på livemusik i många olika former och i år är det dags för Jonsereds Bruksorkester att dela med sig av sin repertoar av romsk musik. Gruppens kapellmästare Bo Stenholm talar mellan låtarna kunnigt och inkännande om den romska musikens påverkan på europeisk folkmusik.

Evenemanget kring Leninprisutdelningen är betydligt bredare än den mest hängivna Jan Myrdal-falangen, en oumbärlig mötesplats för landets progressiva intellektuella med målet att bryta de härskandes makt över våra tankar.

Eller med Jan Myrdals ord: ”Dock rör hon sig. Inte bara jorden kring solen utan det rådande tänket bryts och byts oupphörligen och så tumlar även de nyss härskande ut och bort.”