”Tacksamheten kan vara förödande”

Egentligen var det skådespelare hon skulle bli. Sara Beischer som i höstas gav ut sin andra roman och nu är en flitigt anlitad föreläsare drömde aldrig om att bli författare. Istället var det teatern som uppfyllde hennes ungdomsår. Men skrivandet fanns där hela tiden, som ett sätt att uttrycka sig och bearbeta. Hon växte upp som lillasyster i en arbetarfamilj där skrivmaskinen stod på köksbordet. Insändare, noveller, låttexter. Alla i familjen skrev.

– Det var bara något man gjorde, berättar Sara Beischer när vi träffas i Göteborg. På kvällen ska hon tala om sina böcker på ABF i Biskopsgården och hon har precis gått av tåget från Halmstad. På grund av sitt förflutna på teaterscenen trivs hon med att prata inför publik och när hon var yngre läste hon gärna sina dikter live.

Men trots att skådespelaren var en så stor del av hennes identitet tog lusten till teatern slut för Sara Beischer. Det uppstod ett kreativt tomrum innan hon insåg att det var skrivandet som var roligast.

– Ändå finns det många likheter mellan teater och skönlitteratur, tycker hon. Det handlar om att gestalta och att inte skriva publiken på näsan. Litteraturen bygger också på dramaturgi och karaktärer.

Just nu filar hon på en text till en antologi om skrivande och har haft anledning att fundera över sin skrivprocess. Hon har kommit fram till att en berättelse ofta blir till när hon ser något spännande i sin omgivning. Iakttagelsen blir ett frö som hon sedan kan bygga en berättelse på.

Debutromanen ”Jag ska egentligen inte jobba här” från 2012 utspelar sig på ett äldreboende i Stockholm. Fröet till den berättelsen fick Sara Beischer när hon själv var timanställd inom äldreomsorgen och funderade mycket över hur olika arbetsuppgifter värderas i samhället.

– Jag var uppfylld av mitt arbete, berättar hon. Jag drömde om de gamla på nätterna och antecknade mycket.

När hon sedan var föräldraledig med sitt första barn satt hon på kvällarna och skrev och strök och skrev. ”Jag ska egentligen inte jobba här” är en ovanlig arbetarskildring eftersom perspektivet till skillnad från i andra samtida romaner i genren inte är klassresenärens. Den unga Moa i ”Jag ska egentligen inte jobba här” gör istället en omvänd resa, från att betrakta jobbet på äldreboendet som ett nödvändigt ont för att kunna betala hyran till att känna yrkesstolthet och engagemang.

Sara Beischer nickar ivrigt vid påpekandet och säger att det perspektivet var väldigt viktigt för henne.

– Därför skrev jag också slutet väldigt tidigt.

Hon återkommer till värderingen av olika sysslor i ett samhälle som ständigt uppmuntrar individen att ”förverkliga sig själv”.

– Att ta hand om andra människor är egentligen det finaste som finns, ändå värderas det så lågt. Det är väldigt skevt. Varför drömmer vi om att bli skådespelare men inte om ett arbete inom omsorgen? Som författare behöver jag nödvändigtvis inte tjäna mer pengar än som vårdbiträde, men när jag debuterade som författare slutade folk att fråga mig vad jag ska göra sen.

Efter två böcker på raken som utspelar sig i arbetarmiljö skulle det vara enkelt att placera Sara Beischer i facket arbetarförfattare. Men hon är en person som har svårt för att bli placerad någon stans över huvud taget. Hon gillar inte etiketter och menar att det också är ett uttryck för att samhället är väldigt personfixerat. Vilket också hindrar texterna från att tala för sig själva.

– Jag har skrivit två arbetarskildringar. Vad jag själv är spelar inte så stor roll. Kanske skriver jag en deckare om tre år.

Ändå menar hon att det inte är någon slump att hon hittills har valt arbetarperspektivet. Hon kommer från en släkt med flera generationer bruksarbetare och tror att det har präglat hennes sätt att se på världen.

– Figurerna i mina böcker har jag ju själv träffat i verkligheten. Jag har en stor kärlek till dem och känner en tacksamhet över att ha haft dem nära.

– Sedan fascineras jag också av vardaglighet. Det enkla, det som inte är synligt. Utan Berit hade samhället fallit samman och ändå är hon så osynlig. Det fascinerar och skrämmer mig.

Berit är mamman i Sara Beischers senaste roman ”Det finns råttor överallt utom på Antarktis”. Hon är städerska och ensamstående och oändligt tacksam över de korta stunder av bekvämlighet och nöje som livet trots allt bjuder på. Betald semester. Nya tapeter i köket bekostade av hyresvärden.

– Jag har tänkt mycket på den där tacksamheten i arbetarklassen som jag själv bär med mig. Jag tycker om tacksamheten hos mig själv men den är också förödande. Hur ska du kunna kräva bättre arbetsvillkor om du är tacksam över att ens ha ett jobb? Tacksamheten är smärtsam och fin på en och samma gång.

Hon tror att tacksamheten bottnar i att man som barn till arbetare växer upp så nära gränsen till eländet. Man bor bokstavligen granne med arbetslöshet och krigstrauman.

Detta skapar också en skuld hos de barn som likt Clara i ”Det finns råttor överallt utom på Antarktis” drömmer om någonting mer än försörjning och fredagsmys.

Och för den som lämnar sin arbetarmiljö väntar en känsla av klasslöshet. Sara Beischer som själv har läst på universitetet och skrivit böcker säger att hon nu kan känna sig både hemma och ohemma i arbetarklassen.

– Samtidigt kan jag känna mig vilse i medelklassen eftersom jag inte har den självklarheten. Man kommer inte ifrån sitt ursprung.

”Det finns råttor överallt utom på Antarktis” handlar till stor del om hur klass reproduceras i skolmiljön. Hur en ordlös men högst påtaglig hierarki mellan villabarn och hyreshusbarn formar en ny generations uppfattning om fint och fult. Sara Beischer menar att det ofta från skolans sida saknas en förståelse för de små detaljernas betydelse. Vad händer när skolutflykten kostar femtio kronor? Jo, vissa barn kommer alltid att vara ”sjuka” när det är dags för utflykt.

– Jag säger inte att det är av illvilja men det sker en utslagning på grund av att lärarna har ett medelklassperspektiv.

En annan konsekvens av lärarnas klasstillhörighet är att de alltid förutsätter att skolan är viktig. Att även elevernas föräldrar alltid tycker att skolan är viktig och att fortsatta studier är den självklara vägen.

– Det finns en föreställning om att den som kommer från arbetarklassen alltid vill ta sig därifrån. Men för Berit är det viktigaste att skaffa ett jobb.

Sara Beischer berättar att hon har påbörjat en tredje bok, men att föreläsandet tar så mycket tid att hon har tvingats ta en paus i skrivandet. På fritiden lever hon familjeliv i radhuset i Halmstad med två små barn som hon gärna vill vara med så mycket som möjligt. Hon är kritisk till hur jobbfokuserat samhället har blivit. När det lutherska i oss tillsammans med regeringens arbetslinje har gjort det fult att säga att man vill jobba så lite som möjligt.

– Det är så mycket som förknippas med arbete idag. Styrka och självständighet, identitet och frigörelse.

Hon berättar att hon och hennes man har försökt att dra igång protester mot de stora förskolegrupperna hemma i Halmstad men många föräldrar orkar inte engagera sig.

– Det finns en sådan enorm trötthet hos människor, vi håller på att jobba ihjäl oss. Och tröttheten skapar tystnad, uppgivenhet och acceptans.

Men Sara Beischer tror trots allt på förändring. Vi lever i en demokrati och har möjligheten att påverka samhällsutvecklingen.

– Vi kan göra våra röster hörda.