Mikael Wiehe: ”Det här priset har jag velat ha länge”

• Vad tänkte du när du fick veta att du hade blivit utsedd till Leninpristagare?
– Det var på tiden! Det här priset har jag velat ha länge.

• Vad är det i ditt konstnärskap som är olydigt, eller refraktärt som Jan Myrdal hade sagt?
– Det är alltid svårt att bedöma sig själv, men om jag jämför mig med de tidigare Leninpristagarna så är det människor som vägrar krypa till korset. Olydnaden består i att inte segla med när vinden vänder.

– Om vi ser på partipolitiken och räknar socialdemokratin till vänster om mitten så har borgarna inte mer än 45 procent. Väldigt stora delar av befolkningen har inte ändrat uppfattning. Jag har inte heller anpassat mig till den förhärskande ordningen och det retar vissa människor.

– När krisen kom 2008 trodde jag att det var dödsstöten för nyliberalerna men istället skärper de tonen och kräver rättning i ledet.

• Varför är det just du som inte har rättat in dig i ledet?
– Jag fick lära mig av både min far och min morfar att vara en ordentlig och god människa. Min far var liberal men slogs för det han trodde var rätt och jag fick lära mig att inte gå med makten.

• Du har länge varit en viktig artist för en socialistiskt tänkande publik. Hur kan vi gå vidare i tider av reaktion?
– Jag tror på den klassiska organisatoriska vägen. Vi kommer inte runt organiseringen av ett motstånd.

– Det finns en vrede hos människor som de högerextrema kanaliserar och det är den stora utmaningen för vänstern. Hur kan vi kanalisera vreden? Jag tror att vi måste ta tag i de frågor som rör den proletariserade före detta arbetarklassen. De som inte har något jobb och de som jobbar på Möllevångstorget för 50 spänn i timmen.

– Jag tror på en frontvänster som den i Sydamerika där jordlösa och transvestiter går ihop, för att uttrycka det förenklat. Att olika grupper går samman och inte låter sig splittras och behärskas. Vi måste hitta de gemensamma nämnarna.