Ledare: Sveriges humanistiska självbedrägeri

Självbedrägeri är en psykisk försvarsmekanism. I psykologiska grundkursen kan vi läsa att det grundas på bortrationalisering, projektion och förnekande. Det innebär att en person aktivt misstolkar verkligheten och i synnerhet den egna relationen till denna. Syftet med självbedrägeri är att rädda självbilden och sin självuppskattning. Det handlar inte om att avsiktligt ljuga för omvärlden, utan om att personen intalar sig själv att det förhåller sig på ett annat sätt än det gör. Självbedrägerier är ofta livslånga och kostsamma för den drabbade individen.

Samma självbedrägeri gäller även i mänskliga samhällen. I den marxistiska grundkursen kallas det för ideologi. Ett av klassintressen motiverat bedrägligt system för att dölja de faktiska samhällsförhållandena i en bestämd klass intresse. Den ideologiska illusionen återspeglar faktiska samhällsförhållanden för att dölja dem. Själva essensen i den ideologiska illusionen är att den är falsk medvetenhet. Den är inte avsiktligt falsk utan just illusorisk. När den härskande klassens tankar står oemotsagda blir dessa inte bara ett bedrägeri uppifrån och ner i samhället, utan hela samhällets självbedrägeri.

Sverige är ett lysande exempel. 

Forskaren Wayne Stephen Coetzee vid Högskolan Väst i Trollhättan doktorerade förra året med en avhandling om förhållandet mellan svensk vapenexport och den Sverigebild som exporten ska förpackas i. Konkret har Coetzee granskat försäljningen av Jas Gripen till Sydafrika.

Coetzee menar att krigsindustrin är grundläggande för alla de globalt verkande företagsjättarna i Sverige. Varken Electrolux, Ericson eller Scania skulle varit det de är utan krigsindustrin. När Stefan Löfven eller Margot Wallström, eller för den delen Jimmie Åkesson eller Oscar Sjöstedt, pratar om vikten av en globalt konkurrenskraftig industri, är det krigsindustrins vässade armbågar de talar om.

På företagsekonomiska talas det dels om soft power – staters förmåga att skapa sympati och en position genom kultur, forskning och värderingar – och dels om nation branding – marknadsföringen av ett land. Enligt Coetzee i en intervju i Dagens Etc (10/7) ska en amerikansk säkerhetsrådgivare i Washington ha noterat att ”Sverige har blivit väldigt bra på att använda sitt nationella varumärke för att sälja vapen, förmodligen bättre än någon annan”.

Vi känner alla till det svenska varumärket. Ett humanistiskt välfärdsland med generöst flyktingmottagande, en feministisk utrikespolitik, hbtq-rättigheter, jämställdhet mellan könen och ett land som i Olof Palmes anda alltid står upp för de små och utsatta nationernas rätt mot stormakter och tidigare kolonialmakter.

Miljarder har lagts på pr-kampanjer där politiker, kungligheter och kulturpersonligheter åker runt i världen och sprider denna bild av Sverige. 

Ideologin fyller både en intern och en extern funktion. Att samla det egna folket bakom den härskande klassens intressen och att företräda dessa intressen i världen.

Internt har ideologiskapandet varit så effektivt att det även har format och inlemmat den vänster som borde stå för motståndet. Som när brittiska liberaler för 100 år sedan anklagade det brittiska imperiet för att inte tillräckligt civilisera Indien, istället för att angripa den brittiska imperialismen för att den överhuvudtaget var i Indien. 

Externt syns framgången i krigsindustrins framgångar. 1997 gick 25 procent av den svenska krigsindustrins produktion på export. Idag är den siffran över 60 procent. Wallenbergarnas Saab står för 40 procent av den svenska krigsmaterielexporten och genom företagets unika position i det som tillverkas och levereras talar många om att de de facto har en monopolställning.

Men framgången syns också i att Sverige 1985-2015 hade fyra gånger så stor asylinvandring i relation till befolkningen jämfört med genomsnittet i västeuropeiska länder. Eller i att Sverige, som har mindre än två procent av EU:s befolkning, år 2015 tog emot 40 procent av de ensamkommande barn som anlände till samtliga EU-länder.

Visst har den svenska krigsindustrins vapen hjälpt till att driva människor på flykt. Men inte minst har pr-kampanjen spritt en bild som hos den som har det eländigt och hoppas att gräset är grönare någon annanstans skapat en lockelse om det humanistiska välfärdslandet i norr. Redan 1991 erkände Anna-Greta Leijon, tidigare S-invandringsminister, att ”den svenska invandringspolitiken bygger på förutsättningen att inte alltför många har den praktiska möjligheten att knacka på vår dörr”.

Samma härskande klass som drivit på den ”humanistiska” utrikespolitiken har drivit på en inrikes högerpolitik. Socialt inriktad regionalpolitik, bostadspolitik, pensioner och välfärd har ersatts av marknadskrafternas fria spel. En medveten skapad arbetslöshet, kraftigt ökande klassklyftor och förslumning av arbetsmarknad och bostadsområden. Den verklighet som nyanlända möter är inte alls det humanistiska välfärdsland som utlovades. Klyftan mellan ideologins vackra ord och verklighetens fula nuna är avgrundsdjup. 

Flyktingkrisen 2015 skapade en legitimitetskris för den härskande klassen. Ideologins bubbla sprack mot den hårda verklighetens kanter. Desperationen inom det politiska etablissemanget är uppenbar. Hovstaben vet inte vad de ska ta sig till när kejsarens nakenhet är uppenbar. 

Dessvärre har vänstern allt för ofta ägnat sig åt att skrika att kejsaren inte alls har så vackra kläder som han påstår sig ha. Men det är trots allt att hjälpa till att upprätthålla den självbedrägliga ideologin, när man bara kritiserar kejsarens klädval.

Så länge avgrundshögern tillåts vara de enda som skriker att kejsaren är naken kan de fortsätta framstå som den uppkäftiga sanningssägaren. Men även Åkesson & Co är en del av självbedrägeriet då de inte angriper den härskande klass vars profitintresse och globala ambitioner är roten till det onda.