I sci-fi-klassikern The Matrix erbjuds huvudrollfiguren Neo ett val. Han får välja mellan att ta ett blått piller som innebär att han får leva vidare i en datorsimulation av verkligheten, utan några bekymmer. Tar han det röda pillret så kommer han att tas ut ur datorsimulationen och se den riktiga verkligheten.
På sätt och vis fungerar den politiska skolningen på samma sätt. När jag var på LO Ung Forum 2019 var det någon som likställde ideologi med just ett par glasögon, hur vi ser på saker och ting.
Inför IF Metalls sjätte kongress skickade jag in flera motioner, men två av dessa hörde intimt ihop. Den ena uppmanade till att skrota Industriavtalet och den andra krävde sex timmars arbetsdag.
I diskussionen på representantskapet i vintras blev det en intressant debatt. Under motionen om Industriavtalet menade avdelningsstyrelsen och andra att om man kräver alldeles för höga löneökningar så kommer företagen drabbas av kostnadskriser. En situation som man påstår uppstod på 80-talet med många företag som därför flyttade utomlands. Avdelningen avslog motionen.
Märkligare var diskussionen om 30 timmars arbetsvecka. Avdelningen yrkade bifall på motionen. Det är märkligt, då en arbetstidsförkortning innebär en nominell löneökning på 33 procent, något jag och en kollega räknade på. Eller 33 procent av löneutrymmet, som det heter i facken. Det syns inte i plånboken, men det är det i förhållande till företagen. Det här är något vi vet mycket väl, det var faktiskt så Marx argumenterade för normalarbetsdagen på åtta timmar. Genom kortare arbetstid får vi ut mer av värdet av vår arbetskraft. Resonemanget godtogs inte av avdelningen men motionen bifölls ändå. Man kan inte klaga.
Inte helt förvånande var det däremot exakt samma argument som förbundsstyrelsen använde som slagträ mot motionerna om arbetstidsförkortningar. Eftersom det skulle ta så stort anspråk på löneutrymmet så kan vi i så fall glömma reallöneökningar i en nära framtid. Och här borde delegater som förespråkat de här motionerna frontalkrockat helt med verkligheten. Industriavtalet erbjuder inga som helst möjligheter till generella arbetstidsförkortningar, då löneutrymmet ständigt måste tas i beaktande.
Så, om vi vill ha generella reformer, som en arbetstidsförkortning, så måste vi göra ett val: vi måste välja mellan det blå eller det röda pillret. Det blå pillret är att leva på som vanligt, och låta Industriavtalet vara det ramverk för förhandlingar som vi ålägger oss. Det funkar, så länge som det funkar. Det funkar ända fram tills att Machine City förintar Sion.
Eller så tar vi det röda pillret, och inser att vi kan glömma några som helst generella arbetarvänliga reformer så länge som vi har Industriavtalet och prat om löneutrymmen. Att ta det röda pillret är att se verkligheten och riva upp Industriavtalet.
