Långläsning: Till försvar av Friedrich Engels

I år är det 200 år sedan Friedrich Engels föddes. För eftervärlden är han mest känd som självuppoffrande vän och medarbetare till den två år äldre Karl Marx, som fått personifiera vårt tids viktigaste teoribildning. Under senare år har Engels dock hamnat i rampljuset, men då som påstådd förfalskare av den ”sanne” Marx. Anders Carlsson anser att Engels roll i partnerskapet är underskattad och att anklagelserna mot honom är falska.

Till försvar av Engels, del 1

Det skall sägas direkt, att Engels själv var den förste att framhäva Marx’ primära roll. ”Marx stod högre, såg längre och hade en snabbare och vidare blick än oss andra. Marx var ett geni; vi andra var på sin höjd talangfulla”, skrev Engels i sin bok ”Ludvig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut”, utgiven 1888. 

Marx var dock av en annan uppfattning. Han beskrev Engels som ”mitt alter ego” och som ”en vandrande uppslagsbok, kapabel att, full som nykter, arbeta dygnet runt”.

De båda herrarna lär ha varit annorlunda till temperamentet, vilket framgår av deras första trevande steg som politiska vapenbröder. Det första mötet ägde rum 1842 och det var enligt Engels ”synnerligen kyligt”, detta för att den alltid lika misstänksamme Marx fått för sig att Engels hade samröre med ideologiska fiender till honom.

Andra gången gick det bättre. I augusti 1844 var Engels på besök i Paris, där Marx levde i exil. De kom överens om att tillsammans skriva en broschyr riktad mot de där fienderna, som nu var gemensamma. De handlade om de så kallade unghegelianerna, anförda av bröderna Bruno och Edgar Bauer, var idéer var populära i akademiska kretsar på 1840-talet.

Broschyren gavs namnet ”Den heliga familjen – till kritiken av den kritiska kritiken” och den kvicke Engels var färdig med sin halva på tio dagar. Den mer eftertänksamme Marx, som ofta grävde ner sig i sitt skrivarbete, höll på i tre månader och när han äntligen var färdig var hans ”halva” nio gånger så lång som Engels bidrag. Broschyren hade blivit en bok.

*

Engels var som sagt kvick och han var intresserad av nästan allt – historia, filosofi, krigsvetenskap, sociologi, antropologi, nationalekonomi, kvinnohistoria, matematik, medicin, fysik, kemi, astronomi, genetik, botanik och mycket, mycket annat. Hans studie ”Den arbetande klassens läge i England”, utgiven 1844, räknas än idag som en sociologisk klassiker och därtill som den mogna marxismens förstlingsverk. Det var i denna bok som arbetarklassens roll som kapitalismens dödgrävare för första gången framhävdes.

Vad gäller förstlingsverket finns det konkurrens. Redan 1843 klampade den flyfotade Engels in på det som lång senare blev Marx domäner genom skriften ”Utkast till kritiken av den politiska ekonomin”, som den vanligtvis så kritiske Marx kallade ”en briljant essä” – detta var innan Marx och Engels kände varandra närmare.

Ekonomiprofessorn Samuel Hollander, som nyligen skrivit en bok om Engels ekonomiska tänkande, går ett steg längre. Han utnämner ”Utkast till kritiken av den politiska ekonomin” till ”det grundande dokumentet i den marxistiska teoretiska traditionen”, detta för att skriften, skriven av en blott 23-årig Engels, nosade på ett flertal av de teman som Marx tjugo år senare behandlade mer utförligt i ”Kapitalet”. Skall man tro på Hollander var det alltså Engels, inte Marx, som grundlade marxismen!

Detta är ganska typiskt för deras partnerskap. Engels var ofta den som först kastade sig över ett nytt ämne. Men det var sedan Marx som gav framställningen en gedigen teoretisk form. Enligt Engels själv var han främsta egenskap ”att veta allting till hälften”, vilket naturligtvis är en överdrift, han var spränglärd. Men det säger en del om hans personlighet. Han var nyfiken på nästan allt och han kastade sig därför från ämne till ämne utan att bli helt klar med något.

Också Marx var medveten om relationens fysionomi. I ett brev till Engels från juli 1864 skriver han: ”Som du vet. För det första är jag alltid sen med allting och för det andra följer jag ofrånkomligen i dina fotspår.”

Det finns många exempel på Engels betydelse för Marx. Så var det Engels som i ett brev först formulerade Marx’ mest kända aforism, detta med att ”historien upprepar sig, den ena gången som tragedi, den andra som fars”, och det var Engels som först presenterade den kritik som Marx sedan gav fullödig form i sin betydelsefulla text ”Kritik av Gothaprogrammet”.       

Alltnog. Vem som kom först och vem som kom sedan är naturligtvis en strid om påvens skägg. Sakförhållandet är att Marx och Engels efter mötet i Paris 1844 arbetade så tätt tillsammans, att det inte går att skilja den ene från den andra. De inspirerade och berikade varandra, enligt Engels alltid med Marx som första fiolen, och de kritiserade och bidrog till varandras texter. De var ”ett makalöst förbund”, som Frans Mehring beskriver deras förhållande i sin klassiska Marx-biografi.

Så höll de på ända fram till Marx död 1883, då Engels bittert beklagade att han, som alltid spelat andrafiolen, nu var tvingad att ta över den första.

*

Vi skall inte skriva Engels biografi i denna text, det skulle föra för långt. Den som vill läsa mer om hans händelserika liv hänvisas istället till Tristan Hunts läsvärda bok ”Friedrich Engels. Kommunist i frack”. Men några ord är på sin plats.

Friedrich Engels föddes i en djupt religiös fabrikörsfamilj i den lilla staden Barmen i Rehnlandet i dåvarande Preussen. Som äldste son var den unge Friedrichs framtidsbana utstakad av fadern. Som 17-åring tvingades han avbryta sina gymnasiestudier för att istället gå i handelslära i ett av faderns företag. Ett år senare skickades han som lärling till ett handelshus i Bremen. Lärotiden där blev inte riktigt som fadern tänkt sig. Frigjord från den religiösa trångsyntheten i föräldrahemmet började sonen intressera sig för filosofi och politik, till faderns stora förtret.

Engels gjorde militärtjänst i Berlin, men han smet allt som oftast från drillen för att istället lyssna på föreläsningar på universitet, där den sedan tio år döde filosofen Friedrich Hegel var en alltmer omstridd centralfigur. Kanske mötte han Karl Marx i någon föreläsningssal, han studerade juridik i Berlin vid samma tid, men enligt Engels blev de inte bekanta. Hegel dialektiska filosofi gjorde dock ett outplånligt intryck på dem båda och de bar med sig den genom hela sina liv, även om de med egna ord ”vände upp och ned på den”.

1842 skickades Engels till Manchester i England, där familjeföretaget ägde en sytrådsfabrik. Han skulle arbeta på kontoret, vilket han också gjorde. Men återigen smet han, nu ledsagad av den irländska arbeterskan Mary Burns, som han sedan till och från levde med fram till hennes död 1863. Mary blev Engels ciceron i arbetarslummen och tack vare henne kunde han skriva det tidigare nämnda mästerverket ”Den arbetande klassens läge i England”.

*

När Engels beskrev sig själv framhöll han aktivismen: ”Jag är inte i första hand en vetenskapsman […] utan också och framförallt en revolutionär, för vilken kampen är hans element”.

Denna sida av hans verksamhet framträdde tydligt under de europeiska revolutionsåren 1848-50. I mitten av 1840-talet ansåg Marx och Engels att de var i stort sett klara med sin historiematerialistiska teori, så nu gällde det att omsätta den i politisk handling. ”Det var vår plikt att förse våra åsikter med en vetenskaplig grund, men det var lika viktigt för oss att vinna över det europeiska och i första hand det tyska proletariatet till vår övertygelse”, skrev Engels många år senare.

Våren 1847 levde Marx i exil i Bryssel och Engels bodde för tillfället i Paris. I juni det året inbjöds de till De rättfärdigas förbunds kongress i London, som nyblivna medlemmar. Kongressen beslutade att ändra namnet till Kommunisternas förbund och att byta ut den dittillsvarande devisen ”Alla män är bröder” till den numera välkända ”Proletärer i alla länder, förena er!”. Engels fick kongressens uppdrag att utarbeta en ”revolutionär katekes”, som skulle sammanfatta den nya förbundets ståndpunkt. Resultatet blev ”Utkast till en kommunistisk trosbekännelse”, en text i fråga/svar-form i 22 punkter, som godkändes av kongressen.

Texten var en kompromiss i syfte att hålla ihop ett spretigt förbund. Engels var inte nöjd. Till förbundets andra kongress i november samma år omarbetade han därför texten och gav den titeln ”Kommunismens principer”. Innehållet var mer stringent, men formen var densamma och Engels var fortsatt missnöjd.

Också denna text godkändes av kongressen, men med tillägget att det skulle utarbetas ett kompletterande manifest med principerna som utgångspunkt. Engels och Marx fick uppdraget att skriva detta manifest, men det var Marx som höll i pennan och det är hans kraftfulla prosa som präglar ”Det kommunistiska partiets manifest”, mer känt som ”Kommunistiska manifestet”, som kom ut i februari 1848 och som idag är världshistoriens i särklass mest spridda politiska pamflett. Men det är inte mer än rätt att Engels står som medförfattare. Det är hans ”Principer” som ligger till grund för ”Manifestet”.

Kommunistiska manifestet kom ut i rättan tid. I februari 1848 utbröt revolution i Frankrike och den spred sig snabbt över det kontinentala Europa. Marx och Engels satt fast i Bryssel, övervakade av belgisk polis och preussiska spioner. Till sist lyckades de ta sig till Paris, men deras trängtan stod till Tyskland, dit revolutionen precis spridit sig. Marx och Engels landade i Köln, där Marx tidigare arbetat som tidningsman och där han nu blev redaktör för Neue Rheiniche Zeitung.

Den mer handlingsinriktade Engels deltog som skribent, men kunde inte tänka sig att sitta på rumpan bakom ett skrivbord  när revolutionära strider rasade runt om i Tyskland. Han for vidare till hemstaden Barmen, där han tog befäl över barrikadstyrkorna och i triumf hissade den röda fanan över stadshuset.

Nu följde en kraftmätning mellan revolution och kontrarevolution. Engels råkade illa ut. I september 1848 utfärdades en arresteringsorder och han tvingades fly till Bryssel, där han genast arresterades och lika genast utvisades till Frankrike. Efter några sysslösa månader tog han sig i januari 1849 tillbaka till Tyskland, där han deltog i barrikadstrider i Elberfeldt och senare blev adjutant åt rebelledaren August von Willich, som ledde en revolutionär arbetar- och studentmilis i Rhenlandet.

För att göra en lång historia kort led revolutionen nederlag. Willich armé, som samlade som mest 13.000 man, tvingades fly till Schweiz, med Engels som siste man över gränsen; han ville fortsätta striden och flydde ovilligt. Det var i juli 1849 och då hade Marx redan gett upp och begett sig till Paris. Revolutionen slutade i att de båda vännerna hamnade som politiska flyktingar i England, med Marx i London och Engels i Manchester. Men från dessa år bar Engels till sin död med sig smeknamnet ”Generalen”. 

---

Till försvar av Engels, del 2

Friedrich Engels levde och arbetade i Manchester från 1850 och fram till 1870, då han sålde familjeföretaget och flyttade till London. Det uttalade syftet med vistelsen och jobbet var att ekonomiskt kunna bistå Marx under hans arbete med ”Kapitalet”. Det var en frivillig uppoffring, men tung att bära för en man som ville vara i de politiska händelsernas centrum. ”Jag har dödstråkigt här”, skrev han i ett brev till Marx.

Huruvida han hade så tråkigt kan betvivlas. I Manchester levde Engels ett dubbelliv. Han var en ivrig deltagare i societetens sällskapsliv och rävjakter, för att vid sidan av ägna sig åt socialistisk verksamhet. Och på nätterna hade han sin Mary. Om han behagade komma hem. Under dessa år var Engels känd och ökänd för ett vidlyftigt kärleksliv.    

Marys död 1863 utlöste den enda kända personliga konflikten mellan Marx och Engels. I ett brev uttryckte Engels sin djupa sorg, men Marx, som alltid haft svårt för den enkla och med tiden lätt alkoholiserade Mary, uttryckte sig iskallt känslokallt för att nästan genast gå över till att tigga om mer pengar. Detta gjorde Engels fly förbannad och han svarade inte förrän efter fem dagar och då i sårad ton: ”Du fann ögonblicket passande att göra ditt överlägset kyliga tänkesätt gällande. Så får det bli.”

Marx ångrade sig bittert och bad oförblommerat om ursäkt. Engels accepterade och så fick det bli. Den vänskapliga förbindelsen återupptogs utan groll.

*

Under åren i Manchester publicerade Engels inget större verk i eget namn. Han skrev ett antal artiklar om det tyska bondekriget på 1500-talet, som trycktes i den av Marx redigerade Neue Rheinische Zeitung. Men som bok gavs ”Tyska bondekriget” ut först 1870. I övrigt hade han fullt upp med att försörja Marx och att bistå honom med brödskriveriet i New York Herald Tribune, som på 1850-talet var Marx enda egna inkomstkälla.     

Det var först efter flytten till London 1870 som Engels på allvar återupptog skrivandet. Det resulterade bland annat i en artikelserie om den av kapitalismen orsakade bostadsnöden, publicerad i den tyska socialdemokratins tidning ”Volksstaat”. Den sista artikeln publicerades i februari 1873 och några månader senare gavs serien ut som bok med titeln ”I bostadsfrågan”.

Under 1870-talet fokuserade Engels framförallt på naturvetenskapliga studier, liksom Marx begeistrad över Charles Darwins ”Arternas uppkomst”, som kom ut första gången 1859. I ett brev till Marx berättar Engels att han börjat studera genetik och fysiologi, varpå Marx skämtsamt frågar om de fysiologiska studierna ”utövas på Lizzys kropp” (efter Marys död är Engels sambo med hennes syster Lizzy).

Hur det var med det svarade Engels inte på, men de naturvetenskapliga studierna pågick mer eller mindre frekvent fram till Marx död 1883, då Engels fick annat att ta itu med. Studierna resulterade i en diger lunta utkast och spridda anteckningar, bland dem uppsatsen ”Arbetets andel i apans förvandling till människa”, som publicerades 1896 och som än idag räknas som ett nydanande verk inom antropologin.

Engels själv publicerade aldrig dessa anteckningar, han blev som så ofta förr inte helt färdig. Som helhet gavs de ut postumt av Marx-Engels-Lenin-institutet i Moskva (1925) och då försedda med titeln ”Naturens dialektik”.

*

I mitten på 1870-talet dök en främmande fågel upp i den tyska arbetarrörelsen, som just hållit en enhetskongress i staden Gotha i Thüringen. Eugene Dühring var docent på universitet i Berlin och han gjorde sig ett namn i reformistiska kretsar genom en allomfattande kritik av Karl Marx. För eftervärlden hade Dühring idag varit totalt bortglömd – om det inte var för Friedrich Engels. Det föll nämligen på Engels lott att försvara Marx mot Dührings attacker; Marx själv hade grävt ner sig i studier av kapitalismens utveckling i Ryssland och hade inte tid.

En liten parentes. När Engels gick igenom Marx kvarlåtenskap efter vännens död 1883 fann han två kubikmeter böcker enbart om rysk ekonomisk statistik. Inte undra på att Marx aldrig blev färdig med Kapitalet!

Dührings kritik av Marx var som sagt allomfattande – han gjorde anspråk på att utforma ett nytt filosofiskt system. Engels såg sig därför nödsakad att bemöta honom på ett lika allomfattande sätt – ”också på områden där jag på sin höjd kan uppträda med anspråk på att vara amatör”. Resultatet blev en lång artikelserie i det socialdemokratiska huvudorganet ”Vorwärts”, publicerad under 1877. Året därpå gavs serien ut som bok med titeln ”Herr Eugene Dührings omvälvning av vetenskapen”, mer känd som ”Anti-Dühring”.

Näst ”Kapitalet” är ”Anti-Dühring” marxismens mest inflytelserika och mest betydelsefulla verk, av Lenin beskriven som ”en handbok för varje klassmedveten arbetare”. På punkt efter punkt ställer Engels den revolutionära socialismens teori och praktik mot Dührings moraliska reformism, och även om Engels i förordet bedyrar att ”syftet inte är att konfrontera herr Dührings ’system’ med ett annat system”, så formas helheten till den första systematiska framställningen av den marxistiska teoribildningen.

Det är därför inte underligt att ”Anti-Dühring”, och det populära utdrag ur boken som gavs ut som ”Socialismens utveckling från utopi till vetenskap”, innebar marxismens seger i först den tyska arbetarrörelsen och sedan i nästan hela världens arbetarrörelse. Marx må ha varit marxismens chefsarkitekt, men det var Engels som gjorde den tillgänglig för en bredare publik.

Här förtjänar det att påpekas att ”Socialismens utveckling från utopi till vetenskap” kom ut på svenska 1902, översatt av Hjalmar Branting. Av marxistisk litteratur fanns innan dess bara ”Kommunistiska manifestet” i svensk översättning. ”Kapitalet” kom ut först 1930-33.

 *

Vi skall strax återkomma till ”Naturens dialektik” och ”Anti-Dühring”, som är de två verk som anförs som huvudbevis för att Engels förfalskade ”den sanne” Marx. Men först måste ytterligare ett inflytelserikt verk nämnas och den här gången är det faktiskt Marx som inspirerat Engels.

Engels gick som sagt igenom Marx kvarlåtenskap efter vännens död och han fann inte bara den där absurda samlingen rysk statistik – ”hade jag vetat det hade jag ansatt honom dag och natt tills Kapitalet var färdigt och tryckt”, skrev han till Karl Kautsky – utan också en samling anteckningsböcker om och kring den amerikanske antropologen Lewis Henry Morgans bok ”Det forntida samhället”.

Dessa anteckningsböcker gjorde inte Engels lika förgrymmad, trots att det plötsliga intresset för forntidshistoria också lär ha försenat en alltmer ofokuserad Marx – anteckningarna trycktes 1974 i en bok om 150 sidor – utan de inspirerade honom att genast skriva en egen bok i ämnet. Den kom ut året därpå (1884) med titeln ”Familjen, privategendomens och statens ursprung”.

Som synes var Engels snabb på det, vilket han själv erkände några år senare. Först när ”Familjen” var utgiven läste han in sig ordentligt på ämnet och i efterhand tackade han sin lyckliga stjärna för att ”jag gissade rätt”. Snabbheten gav brister i framställningen, vilka påpekats av våra dagars feminister. Men bristerna till trots utgör ”Familjen” ett epokgörande verk, där de materiella och historiska grundvalarna för det patriarkala kvinnoförtrycket blottläggs som en självständig funktion av privategendom och klassamhälle. ”Den första klassmotsättningen, som uppträder i historien sammanfaller med utvecklingen av antagonismen mellan man och kvinna i paräktenskapet, och det första klassförtrycket med det manliga könets förtryckande av det kvinnliga”, konstaterar Engels. Det var dynamit 1884 och i vissa kretsar än idag.

Detta ger en slags paradox. Medan dagens akademiska marxister avskyr Engels för att han inte låter dem tolka sin ”sanne” Marx efter eget skön, så uppskattas han av vår tids feminister, trots vissa kritiska påpekanden. ”Familjen” utgör ”fortfarande ämnets mest inflytelserika verk”, skriver den brittiska feministen Juliet Mitchell och den amerikanska kollegan Susan Watkins beskriver boken som ”ett stjärnfall av nyskapande tänkande som exploderade med 1970-talets kvinnorörelse”.

Så det kan bli.

*

Karl Marx död 1883 förändrades Engels liv på ett dramatiskt sätt. Han var till åren kommen och ålderskrämporna började göra sig påminda, men nu hade han inte bara att spela första fiolen i den arbetarrörelse som han och Marx skapat, utan han skulle också slutföra det arbete som Marx aldrig blev färdig med. Det handlade framförallt om att redigera det andra och tredje bandet av ”Kapitalet”, vilket var nödvändigt för att verket skulle utgöra den helhet som Marx planerat när han satte igång 1850.

Uppgiften var sannerligen inte lätt. De andra och tredje banden utgjorde en röra av färdiga och halvfärdiga utkast och skisser, skrivna med Marx svårtydda handstil. Men ingen var mer lämpad för den än Engels, som genom hela tillblivelseprocessen diskuterat innehållet i verket med sin vän. Men givetvis hade utformningen blivit en annan om Marx färdigställt de resterande banden själv. Nu fick Engels formulera det ofärdiga ur egen fatabur, vilket också hålls honom emot. Det påstås att han i redigeringen förfalskade Marx.

Detta är nonsens. Det finns inga som helst belägg för någon förfalskning, bara spekulationer om att om Marx hade varit i livet, så hade han formulerat det ena och andra på helt annat sätt. Vilket ingen vet. Eftersom Marx faktiskt var död.

Det andra bandet kom ut 1885 och det tredje 1894, där det avslutande femtioandra kapitlet, med rubriken ”Klasserna”, slutar efter en dryg sida med den lakoniska kommentaren ”Här slutar manuskriptet”. Marx bara nosade på klassanalysen och utan tillstymmelse till manuskript satte Engels punkt. Han satte sig inte i Marx ställe.

*

Året därpå (1895) utsattes Engels för en lömsk attack. Han led redan av obotlig strupcancer och försämrad syn, men trots det gick han med på att skriva ett nytt förord till Karl Marx bok ”Klasstriderna i Frankrike”, utgiven 1850. Förfrågan kom från det tyska socialdemokratiska partiet, som alltmer utvecklats i reformistisk riktning, men trots vissa restriktioner vad gäller utformningen, motiverade med hot om nya antisocialistlagar, accepterade Engels. Han ville hjälpa det parti som genom åren stått honom och Marx närmast.

Det blev inte som han tänkt sig. Inledningen publicerades i två versioner, dels en kraftigt censurerad version i ”Vorwärts” och dels en redigerad version i ”Neu Zeit”, som Engels motvilligt godkände. Båda versionerna förvrängde hans uppfattning, men den i ”Vorwärts”, som redigerades av hans gamle vän Wilhelm Liebknecht, var värst och den gjorde honom förbannad.

”Man försöker framställa mig som en i alla lägen lika fridsam förkämpe för laglydnad och beskedlighet”, klagade han i ett brev till Karl Kautsky. I ett samtidigt brev till svärsonen Paul Lafargue försäkrade Engels att han aldrig reservationslöst förespråkat den fredliga antivåldstaktik som Liebknecht övergått till ”utan endast rekommenderat den beträffande Tyskland, i det läge som råder idag”.

”Rätten att göra revolution är, när allt kommer omkring, den enda verkliga historiska rätten, den enda rätt som alla moderna stater vilar på, utan undantag”, skrev Engels många år tidigare och det finns inget som tyder på att han någonsin ändrade uppfattning.

Trots det användes det förvrängda förordet för att legitimera den tyska socialdemokratins övergång till en rent reformistisk, parlamentarisk strategi. Huvudarkitekten hette Eduard Bernstein, som i sin bok ”Socialismens förutsättningar och socialdemokratins uppgifter” (1899) förordade en omfattande revision av partiets ideologi och politik.

Bernstein brukar därför benämnas ”revisionismens fader”. Men enligt Bernstein var han ingalunda först ut. Istället framställde han Engels som ”den förste revisionisten”. Det var ett argument som bet i ett parti som var svårt anfrätt av reformism, men som fortfarande höll Marx och Engels i helgd.

Mot den anklagelsen kunde Engels inte försvara sig. Han dog i sitt hem på Regents Park Road i London bara månaderna efter att det famösa förordet publicerades. Hade han varit i livet hade Bernstein, som på sin tid Dühring, fått sina fiskar varma. Engels var revolutionär in i det sista.

---

Till försvar av Engels, del 3

Vi avslutar artikelserien med försvaret av Friedrich Engels mot de falska anklagelser som diverse akademiska marxister utsatt honom för under de senaste 50-60 åren.

Det föregivna bevismaterialet utgörs av ”Anti-Dühring” och ”Naturens Dialektik”, där den senare utgör förarbetet till den förra, och i någon mån av de av Engels redigerade banden av ”Kapitalet”. Anklagelseakten säger att Engels förfalskade Marx genom att systematisera hans tänkande och genom att förse det med vetenskapliga anspråk, något som påstås ha varit Marx själv främmande.

Det skall sägas att den förste att slå in den där kilen mellan Marx och Engels var den ungerske kommunisten och filosofen George Lukács, som i sin bok ”Historia och klassmedvetande” (1923) underkände Engels naturdialektik. Medan Engels menade att ”naturen utgör beviset för dialektiken”, ansåg Lukács att det inte finns någon dialektik i naturen.

Enligt Paul Blackledge, som i fjol gav ut en läsvärd bok om Engels som politisk tänkare, är dock märkesåret 1956 och framförallt Nikita Chrusjtjovs så kallade hemliga tal på SUKP:s tjugonde kongress, där han tog heder och ära av Stalin. Chrusjtjovs tal sände en chockvåg genom den internationella kommunistiska rörelsen, men också inom en bredare marxistisk tradition, framförallt i västvärlden, där det nu gällde att till varje pris och med alla medel ta avstånd från den så kallade stalinismen. Men var en sådan avgränsning möjlig utan att ta avstånd också från Lenin, Engels och Marx, som Stalin framhävde som sina lärofäder?

I denna motsättning uppstod en strömning som kom att kallas ”den nya vänstern”, i Sverige representerad av bland andra CH Hermansson. Inom den ställdes den unge Marx’ humanistiska skriftställning i motsättning till Engels vetenskapliga tolkning av marxismen. ”Den unge Marx blev den akademiska marxismens hjälte för dagen och den mogne Engels dess skurk”, som Donald Hodges beskrev det i en tidig artikel om denna akademiska genre.

Marx skulle räddas genom att göra Engels till pappa för den deterministiska, dogmatiska marxism som Stalin, och före honom Lenin, påstås ha företrätt. Man började rentav tala om ”engelsism” som en från marxismen skild, ”bastardiserad” politisk riktning. Operationen var inte lätt, då Marx själv allt som oftast uttryckte sig snarlikt hatobjektet Engels, som i sitt berömda förord i ”Till kritiken av den politiska ekonomin”. Detta noterades redan 1965 i en besk kommentar av den italienske filologen Sebastiano Timpanaro: ”Alla som börjar med att ge Engels rollen som en banaliserare och förvanskare av Marx’ tänkande landar oundvikligen i att finna Marx’ egna uttalanden alltför ’engelsianska’.”

Värst i den anti-engelsiska klassen är den i Storbritannien verksamme professorn Terrell Carver, som byggt hela sin akademiska karriär på att separera Marx från Engels. Med den nyligen (2016) och helt utan ironi framförda slutsatsen: ”Marx var en liberal tänkare /…/ som enbart aspirerade på att bidra till en brett förankrad folklig rörelse för demokratiska institutioner”.

Lika långt går inte de svenska professorerna Mats Lindberg, som skrivit förordet till Arkivs nyupplaga av ”Kapitalet”, och Sven-Eric Liedman, som 2015 gav ut en i övrigt utmärkt biografi om Karl Marx, men de vill kastrera revolutionären Karl Marx och göra honom till en kopia av sig själva – ”till en vanlig dödlig samhällsforskare”, för att citera Lindberg. I den ambitionen kommer anti-engelsismen väl till pass, varvid Liedman är smaklös nog att vidarebefordra den spekulativa tesen, att Marx undvek att kritisera Engels på grund av sitt ekonomiska beroende av honom. Det är lågt.

*

Bevismaterialet mot Engels utgörs som sagt av ”Anti-Dühring” och förarbetet ”Naturens dialektik”, så låt oss kort återkomma till dessa verk.

För det första: Påståendet att Engels i ”Anti-Dühring” avlägsnar sig från Marx faller på sin egen orimlighet. Engels läste upp hela manuset för Marx innan det gick i tryck och Marx själv bidrog med andra avsnittets tionde kapitel. ”Anti-Dühring” var alltså i delar ett gemensamt verk. Sant är att ”Anti-Dühring” avlägsnar sig från den unge Marx, som den akademiska marxismen vurmar för; från den Marx som ännu inte nått fram till full teoretisk mognad. Men vid det laget hade Marx själv avlägsnat sig från sin ungdoms otillräckligheter.

För det andra: Engels gjorde inte anspråk på att ”Anti-Dühring” skulle utgöra någon slutgiltig presentation av marxismen. På vissa av de områden han behandlade, som de naturvetenskapliga, framställde han sig som vi sett som amatör. Anspråkslösheten framgår än tydligare i förordet till andra upplagan, skrivet 1894. Låt oss lyssna på vad Engels själv har att säga om behandlingen av de teoretiska naturvetenskaperna, som ligger till grund för hans tes om att ”naturen utgör beviset för dialektiken”:               

”Här råder stor tafatthet i framställningen, och mycket låter sig idag uttryckas klarare och bestämdare. Då jag inte anser mig ha rätt att här företa några förbättringar är jag alltså nödsakad att kritisera mig själv.”

Och lite senare:

”Måhända gör emellertid den teoretiska naturvetenskapens framsteg mitt arbete till största delen eller helt överflödigt. Ty den revolution som tvingar sig på den teoretiska naturvetenskapen redan genom nödvändigheten att ordna de rent empiriska upptäckter, som hopar sig, är av den art att den mer eller mindre måste bringa de mest motsträviga empiriker till medvetande om naturföreteelsernas dialektiska karaktär.”

I den avslutande tanken fick Engels rätt. ”De välkända reglerna om kvantitetens övergång i kvalitet, motsättningarnas allmängiltighet och negationens negation, har alla blivit allmängods i vetenskapligt tänkande”, konstaterade den brittiske biokemisten Joseph Needham många år senare.

Därefter har Engels fått ytterligare upprättelse i naturvetenskapliga kretsar, som av evolutionsbiologen Richard Lewontin och ekologen Richard Levin, som dedicerar sin gemensamma bok ”Den dialektiska biologen”, utgiven 1985, till honom med orden: ”Till Friedrich Engels, som ofta tog miste, men som hittade rätt när det gällde.”

Med det omdömet hade Engels säkert varit mer än tillfreds.

Den amerikanske sociologiprofessorn John Bellamy Foster, som också är redaktör för den marxistiska månadstidskriften Monthly Review, har i ett antal böcker och artiklar lyft fram Marx och Engels som just ekologiska tänkare. De var båda utvecklingsoptimister, men de hävdade samtidigt att människan inte kan överskrida de gränser som sätts av naturen, av det Marx kallade ”människans ämnesomsättning med naturen”, vilket hon gjort och gör under kapitalismen, i våra dagar tydliggjort av klimatkrisen.

Revolutionens uppgift är därför dubbel, menade de – den har att befria rikedomens två källor, arbetaren och naturen, från den kapitalistiska exploateringen. ”Om inte hela det moderna samhället skall gå under krävs en revolution i sättet att producera och distribuera”, skrev Engels.

Följande stycke ur ”Naturens dialektik” bör i detta sammanhang lyftas fram:

”Låt oss dock inte smickra oss själva alltför mycket över våra mänskliga segrar över naturen. För varje sådan seger tar naturen sin hämnd på oss. Det är sant att varje sådan seger i det första steget ger de resultat vi förväntade oss, men i det andra eller tredje steget har den helt andra, oförutsedda effekter som bara alltför ofta omintetgör den första framgången.”

Här för Engels ett längre resonemang om skogsskövlingens destruktiva följder. Varpå han fortsätter:

”För varje steg blir vi därför påminda om att vi inte på något sätt styr över naturen som en erövrare över främmande folk, som någon som står utanför naturen – utan att vi, med kött, blod och förstånd, hör till naturen och existerar i dess mitt, och att vårt herravälde bara består i det faktum att vi har fördelen framför alla andra varelser genom vår förmåga att förstå naturens lagar och att tillämpa dem på rätt sätt.”

Detta sammanfattar väl Engels ambition. Han studerade naturens dialektik för att göra det möjligt att på ett medvetet, planmässigt sätt överbringa den klyfta som det kapitalistiska produktions- och distributionssättet skapat mellan människan och naturen. Vem kan i klimatkrisens tid anklaga honom för den ambitionen?

*

Det är hög tid att avsluta denna artikel, trots att den ingalunda är komplett. Det finns mycket mer att säga om den socialistiske teoretikern och revolutionäre aktivisten Friedrich Engels.   

Marx och Engels var ingalunda tvillingsjälar, på det personliga planet var de tvärtom mycket olika. Men de delade en gemensam uppfattning och uppgift; att förse arbetarklassen med en revolutionär teori och praktik. I detta arbete var de närmast oskiljaktiga, varvid det är slående att Marx i sin omfattande korrespondens nästan alltid talar om sig själv och Engels som ”vi” och ”oss”. Den där kilen mellan Marx och Engels är ett påhitt.  

Inom ramen för deras nästan 40-åriga förbund fanns enligt Hal Draper en arbetsfördelning. På Engels lott föll ”populariserade framställningar, partifrågor och de ämnen som han var särskilt intresserade av eller där han var expert”. Givetvis hämmades Engels i naturvetenskapliga frågor av sin tids begränsade kunskaper, vilket han själv var den förste att påtala. Men det anmärkningsvärda här är inte att han ofta tog miste, vilket var oundvikligt, utan att han hamnade rätt när det gällde.

Här sätter vi punkt. Med förhoppningen att denna artikel ska stimulera till läsning av och om Friedrich Engels.

Att läsa av Friedrich Engels

• Den arbetande klassens läge i England. Proletärkultur.
• Kommunistiska manifestet (med Karl Marx). Proletärkultur.
• Tyska bondekriget. Proletärkultur.
• I bostadsfrågan. Proletärkultur.
• Anti-Dühring. Proletärkultur.
• Socialismens utveckling från utopi till vetenskap. Murbruk förlag.
• Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut. Proletärkultur.
• Familjens, privategendomens och statens ursprung. Proletärkultur.
• Naturens dialektik. Gidlunds förlag.
• Om konst och litteratur (med Karl Marx). Proletärkultur.
• Om feodalismen. Gidlunds.
• Karl Marx/Friedrich Engels. Brev i urval. Gidlunds.

Att läsa om Friedrich Engels

• Tristram Hunt: Friedrich Engels. Kommunist i Frack. Leopard förlag.
• Sven-Eric Liedman: Motsatsernas spel: Friedrich Engels filosofi och 1800-talets vetenskap. Arkiv.
• Sture Källberg (red): Marx och Engels till vardags. Pan/Norstedts.
• Paul Blackledge: Friedrich Engels and Modern Social and Political Theory. Suny