Till minne av Roland Janson

I förrgår natt dog vår medlem Roland Janson efter en längre tids sjukdom. Roland blev 80 år och var trogen vår klubb Proletären FF in i det sista. Idag går våra tankar till hans familj, nära vänner och många andra som förlorat en röst som alltid ställde sig på arbetarklassens sida.

För många är Roland mest känd som skådespelare i bland annat Sällskapsresan men många av oss kände även Roland som arbetare och författare till pjäser och böcker.

För oss i Proletären FF spelade Roland en avgörande roll när klubben startade. Roland bidrog till att Proletären FF tidigt fick en proletär förankring när unga arbetarungdomar, såväl tjejer som killar, kom med i vår nystartade klubb. Där var Roland aldrig sen i att uppmana våra unga arbetare att läsa, inte minst alla arbetarförfattare. Han poängterade gång på gång hur han själv fått upp ögonen för litteraturen genom de boklotterier som när Roland kom in i industrin var ett naturligt inslag på varje arbetsplats.

Roland var en arbetargrabb. Han arbetade på SKF, som stensättarhantlangare och senare vid Spårvägen. En period på 70-talet arbetade Roland även som vaktmästare på Marx-Engelshuset, Kommunistiska Partiets hus. Då var Roland medlem i KFML(r), nuvarande Kommunistiska Partiet. 

Här bidrog han till att göra r-arna kända som en röst för arbetare – något som präglade Roland hela livet. Roland var även duktig fotbollsspelare i RIK när de spelade i näst högsta serien. Senare tränade han bland annat Fadini, ett lag som hade sina rötter bland arbetare på SKF som kommit till Göteborg från Italien.

Själv lärde jag känna Roland i samband med att jag sökte mig till Proletären FF när klubben startades. Roland blev lagledare för vårt nystartade fotbollslag. Roland insåg snabbt att PFF, som valde namnet Proletären FF efter tidningen Proletären, hade möjlighet att förena bra idrottsresultat med att föra fram tanken på socialismen i den växande idrottsrörelsen – inte minst bland alla kvartersklubbar som fanns på den tiden. 

Skulle detta lyckas var Rolands medicin att det gällde att förbereda sig ordentligt, genom att träna mycket kondition, och spela hårt men juste samt aldrig tjata på domaren. Detta gav resultat och laget gick uppåt i seriesystemet varje år. Efter några år lämnade Roland PFF men han lämnade aldrig vår klubb i tanken. Många, många är de samtal som Roland och jag haft om läget i PFF och vikten av att spelarna tränar ordentligt och är ett föredöme både på och vid sidan av planen.

Det var som lagledare för vårt lag Roland blev upptäckt som skådespelare när Lasse Strömstedt var och kollade laget. Lasse Strömstedt erbjöd sedan Roland en filmroll i tv-filmen Det löser sig. Därefter var han med i Lyftet. Efter det gjorde Roland den ena rollen efter den andra och skrev teaterpjäsen Bänken, som handlar om ett par alkoholister. En pjäs som spelades på stora scener och i tv, men också på olika arbetsplatser och i föreningar. 

Han skrev flera pjäser och på senare år skrev han också böckerna Nackspärrarnas rike, Drömlotsen och Narrens testamente. 

Roland spelade både på Dramaten och Folkan i Göteborg, men det han kände som viktigast – och roligast, är jag ganska säker på – var när han fick spela för fackföreningar, idrottsföreningar och på andra ställen där han mötte klassen som han vigde sitt liv åt. På så sätt besökte han genom åren massor av olika ställen runt om i Sverige och hade som ambition att väcka tanken på att arbetarklassen måste lägga sig i politiken och ställa krav på ett socialistiskt samhälle.

Själv hade jag nöjet att följa med honom på olika arbetsplatser och idrottsföreningar där han presenterade boken Nackspärrarnas rike. Nästan alltid såldes böckerna slut som vi hade med oss. På hemvägen var Roland mån om att pengarna som blev över från försäljningen kom till PFF:s, som han uttryckte det, viktiga verksamhet. 

Överallt satte Rolands framträdande djupa spår i publiken då han talade om orättvisorna i samhället och vad alla som lyssnade till honom borde göra tillsammans för att ändra på sakernas tillstånd.

Roland var inte bara en skådespelare, författare och medmänniska. Han satte i gång tankarna och en rörelse som om vi skulle ta Roland på orden verkligen skulle göra skillnad i samhället. Jag är övertygad om att detta var Rolands största önskan och om vi verkligen vill minnas och på bästa sätt respektera Rolands liv så skall vi fortsätta på den väg Roland pekade ut och alltid framhöll:

Skall vi få ett samhälle där vi sätter människovärde före profit – får vi göra det själva.

Bengt Frejd, Proletären FF