Intervju: Underdogrock på skånska

– Har svårt att komma ifrån på jobbet och sedan jobbar frugan kväll på måndag, så jag är ensam med ungarna på kvällen. Så först efter de somnat typ åtta-halv nio någon gång skulle passa för mig, säger Hjelle, 44, när vi ska bestämma tid för en intervju. 

Knappast ett rock n’ roll-liv. Men musiken han gör, den är riktigt röjig. Hjelle, eller Andreas Hjelmér, som han egentligen heter, blev för några år sedan kallad för Skånes frejdigaste rock n’ rolluttolkare av Nöjesguiden. En beskrivning han skrattar och tackar för, men inte riktigt håller med om. Och under intervjuns gång ber han inte mindre än fyra gånger om ursäkt för att han är så tråkig.

– Jag minns första podden jag var med i… nu låter det som jag vart med i många, jag har varit med i två, men jag minns hur jag, när jag kom ut från inspelningen, tänkte… nej, fan i helvete vad tråkig jag lät. Men man kan ju inte sitta och hitta på saker. Det är bara att bita i det sura och vara tråkig. Jag är en småtrist och lönnfet småbarnspappa som sitter i Teckomatorp och ibland kommer ut och spelar. Det är svårt att göra det speciellt spännande. 

Vardagen är kärnan i Hjelles musik – en slags diskbänksrealistisk underdog-rock på skånska. Tråkigt är det inte. Kanske simpelt, men slagkraftigt… och ofta riktigt jävla roligt. 

I låtar som The dela ut gratistidningar blues, Fan ta NPM, Hennes farsa var författare och Får man dålig smak av att vara rik eller blir man rik av att ha dålig smak? ryms både humor och klassilska. Men också hjärtesorg och självömkan. 

– Man vill ju hitta stöd i musiken. Man kanske haft en skitdag på jobbet… då vill man bara höra någon säga att alla är dumma i huvudet. Men jag tänkte att det där med att känna sig otillräcklig, och att få lov att vara dålig och medelmåttig, det hör man inte så ofta. Det finns hundra låtar som säger ”jag är bäst, du är bäst”, men rätt få som säger att det är okej att vara medelmåttig. Jag vill höra såna låtar. Så då skriver jag dem.

Högst medelmåttig var också namnet på solodebuten från 2016. Senaste EP:n, Arbetsförmedlingen ringde, fyllde ett år i dagarna. Fler låtar är inspelade och kan komma när vi minst anar det… 

Som sagt, inte Skånes ”frejdigaste” rock n’ rolluttolkare om du frågar honom själv. Men skånsk, det är han definitivt. Hjelle har gjort hela länet. Uppvuxen i Tommelilla i sydöstra Skåne, därefter bosatt i Malmö i många år, för att sedan som småbarnsförälder flytta till Teckomatorp, en liten bruksort mellan Landskrona och Eslöv.

Han jobbade som brevbärare i tio års tid men gled senare in, som han beskriver det, ”på ett bananskal” i ett kontorsjobb i byggbranschen. 

De andra i kompbandet Ormarna har liknande liv. Så det är mycket pusslande, men de repar och lirar så ofta de kan och försöker ha en gighelg i månaden. Två uppträdanden väntar – den 25 februari i Köpenhamn och den 11 mars i Örebro.

– Jag är bortskämd något så enormt. Vi sitter ju och tackar nej, för vi får för många erbjudanden. Jag spelat aktivt sedan jag var 14-15 år och nu är jag 44. Jag har ju spelat och spelat och harvat och harvat. Första gången någon överhuvudtaget brydde sig var jag över 30. Jag gjorde demos och tryckte upp några dussin exemplar och har kvar över hälften i källaren… och då gav jag ändå bort till kompisar. 

Även om han tar musiken på allvar är han noga med att påpeka att det hela bara är en hobby. 

– Jag blir ofta frågad: tjänar du pengar på det då? Att musicera för nöjes skull verkar ses som lite konstigt, lite udda. Även om de flesta gör det så. Det är rätt lite pengar i musik överhuvudtaget, faktiskt. Om man inte äger stora bolag eller är superkänd och spelar på Ullevi. Nej, vi spelar för att det är kul. Det är ingen som frågar nån som samlar frimärken eller virkar om de tjänar stålar på det. Men musik som bara hobby ses ofta som väldigt konstigt.