Ledarkrönika: Utan välfärdsarbetare, ingen industri
När lönerna pressas upp i den norrländska industrin måste lönerna också höjas i välfärden. Industrin kan inte byggas utan att välfärd och övrig samhällsservice byggs upp samtidigt.
Välfärdsarbetarna är nödvändiga för industriarbetarna. Hur ska annars en manlig industriarbetare kunna fortsätta arbeta när barnen kommer, eller när de egna föräldrarna behöver omsorg och sällskap hela dygnet?
När den betalda föräldraledigheten är slut är det dags att gå tillbaka jobbet. Då behöver även en man ha tillgång till förskola för sina barn. Om då den offentliga förskolan inte finns så blir det en privat fråga att lösa.
I norra Sverige pågår en omfattande utbyggnad av industrin. Det talas om det ”nya Norrland” som håller på att växa fram. Industriföretagen fullständigt dammsuger marknaden efter arbetskraft, och i flera norrländska kommuner befaras en flykt från välfärdsyrken till industrin, till jobb som både är bättre betalda och som har bättre arbetstider.
Industrin kan inte byggas utan att välfärd och övrig samhällsservice byggs samtidigt.
Bristen på arbetskraft i industrin kommer att driva upp lönerna. Den arbetskraften vet sitt värde och kräver löner därefter. Så utan att darra på manschetten påstår jag att huvuddelen av löneökningarna kommer att gå till män.
Men i samband med utbyggnaden av industrin krävs också en utbyggnad av den offentliga välfärden. För industrin kan inte byggas utan att välfärd och övrig samhällsservice byggs samtidigt. Så på samma sätt som lönerna pressas upp i industrin måste lönerna höjas i välfärden. Ända upp till samma nivå som i industrin.
Nu gäller det att de anställda inom välfärd och serviceyrken ser sitt gyllene tillfälle att få upp sina löner. För mycket av det som människor behöver för att kunna producera inom industrin tar sin början i produktionen i välfärden.
Den här situationen, med personalflykt från välfärden till industrin, är känd och omtalad i Norrlandskommuner sedan lång tid tillbaka. Trots det lägger sig Kommunal på ett krav på 4,4 procent i löneökning i den pågående avtalsrörelsen. Vad utfallet kan bli lokalt är för tidigt att säga.
Nu är ”märket” i industriavtalet satt och det pågår rättning i ledet. I kampen för löneförhöjningar för välfärd och samhällsservice ingår olika fackförbund och här får inte inskränkta fackföreningsintressen lägga hinder.
Det finns pengar till löneökningar. Under de gångna 40 åren har Sveriges BNP mer än fördubblats. I fast penningvärde. I formell kapitalistisk mening har Sverige blivit mer än dubbelt så rikt.
Denna enorma rikedomsökning har fördelats med nästan allt till företag och kapitalägare, och ytterst lite till den arbetande majoriteten. De med lägst inkomster har fått i stort sett ingenting.
Resultatet är en kolossal förmögenhetskoncentration. 1996 fanns 28 miljardärer i Sverige, som tillsammans förfogade över en förmögenhet motsvarande sex procent av BNP. 25 år senare förfogar 542 miljardärer över en förmögenhet som motsvarar 68 procent av BNP.
Produktionen ska betala höjda löner. Det går att kämpa för en annan fördelning som ger mer till arbetet och mindre till kapitalet. Och, inte minst, med en skattepolitik som med hårda nypor omfördelar resurser från de som har till de som inte har. Det betyder högre löner och lägre vinster.
Se möjligheten att höja kvinnors löner!
Vera Peterson
Pensionerad fritidspedagog