När resultatet kom sent på kvällen 14 april venezuelansk tid stod det klart att så gott som alla missbedömt läget. Opinionsundersökningar gjorda veckan innan valdagen gav Maduro en tvåsiffrig ledning.
Men Capriles gjorde en enorm framryckning. Segermarginalen för Maduro blev endast 1,8 procent eller 265.000 röster, enligt siffror redovisade av Telesur. Jämfört med presidentvalet i oktober 2012 tappade regeringssidan 630.000 röster medan oppositionen ökade med 700.000.
De fjorton partier och organisationer som stödde Maduros kandidatur lär alla försöka analysera vad det var som hände. Varför missbedömdes styrkeförhållandena? Hur kommer det sig att så få människor räddade den bolivarianska revolutionen från vad som kunde ha blivit slutet för den? Varför valde över 600.000 som tidigare stött Chávez att rösta på Capriles?
Utan att sitta med facit på hand vill vi peka på några punkter som kan bidra till förståelse för det uppkomna läget.
För det första måste vi inse att högeroppositionen i Venezuela under hela den bolivarianska revolutionen kvarstått som en stark motståndare. Det är inte bara ”chavisterna” som ökat sitt röstetal och aktiverat breda skikt av befolkningen. Oppositionen har lyckats med samma sak.
I presidentvalet 2006 fick högerns Manuel Rosales 4,29 miljoner röster. När Chávez besegrade Capriles i oktober 2012 fick förloraren 6,59 miljoner röster, vilket var det högsta röstetal oppositionen uppnått. En oroväckande utveckling, skrev Proletären i en kommentar efter valet.
Att oppositionen står stark hänger samman med att den klass som den representerar fortsatt har en mäktig position. Trots nationaliseringar av företag och stärkt demokratisk kontroll över ekonomin är Venezuela ett kapitalistiskt land med privat ägande av storföretag, banker och medier.
Kontrollen över medierna är för övrigt ett av oppositionens främsta trumfkort. Det påstås då och då att regeringen strypt pressfriheten och infört diktaturliknande medielagar. Sanningen är att de privata – och oppositionella – medierna når mångdubbelt fler tv-tittare, radiolyssnare och tidningsläsare än de statliga. Även om regeringen tilltvingat sig utrymme för officiella deklarationer i de privata medierna är det högerns förvridna rapportering och världsbild som dominerar.
För det andra har Henrique Capriles och alliansen av högerpartier bakom honom lärt av tidigare misstag. Att säga vad de egentligen tycker och angripa den bolivarianska revolutionen från en tydlig högerposition fungerar inte, eftersom en bred majoritet gillar de sociala framstegen under Chávez 14 år vid makten.
Capriles har därför profilerat sig som en mitten-vänsterpolitiker, som omfamnar och vill förbättra det positiva som uppnåtts under Chávez. Några exempel:
• De sociala satsningarna under namnet Misiónes ska få vara kvar. Capriles har till och med erkänt att de kubanska läkarna, ett av högerns främsta hatobjekt under många år, gjort stora insatser för Venezuelas folk. Innan valet utlovade han medborgarskap till de kubanska hälsoarbetare som vill stanna och ”leva i en demokrati”.
• Statligt beslutade löneökningar är något oppositionen ofta kritiserat. Men när Maduro i kampanjens slutskede lovade kraftigt höjda minimilöner kontrade Capriles med ett betydligt mer omfattande löfte. Han förklarade att han på sin första dag som president tänkte fatta ett beslut om en 40-procentig löneökning för alla(!).
• Capriles har lyft fram Brasilien och dess förre president Lula da Silva som förebild. Lula da Silva är brett respekterad och symboliserar fattigdomsbekämpning och självständighet mot USA, men utan chavismens antikapitalism och antiimperialism. Att ”Lula” tagit avstånd från Capriles och uttalat stöd för Maduro lär de flesta venezuelaner ha missat, bortsett från den minoritet som nås av statlig tv.
För det tredje finns i Venezuela många reella problem som Capriles använt för att slå mot Maduro. Ett sådant är den utbredda korruptionen, som är en djupt rotad tradition som funnits långt innan Chávez vann sitt första val. Bland makthavarna i Venezuelas förenade socialistparti (PSUV) finns många som anslutit sig mest för egen vinnings skull. Capriles har kunnat ta billiga poäng genom att angripa ”socialister” som lever gott på folkets bekostnad.
En annan sådan fråga är den höga kriminaliteten och våldet, där regeringen misslyckats med att bryta den negativa trenden.
Andra frågor som Capriles drivit är inf-lationen som äter upp löneökningarna, liksom elavbrotten och bristen på vissa varor.
Även om oppositionen och de privata medierna skyller allt på regeringen är sanningen att vissa av problemen är en del av en sedan länge pågående destabilisering med målet att skapa ett folkligt missnöje. Ett exempel är elförsörjningen som vid upprepade tillfällen utsatts för sabotage. Ett annat är varubristen. Livsmedelskedjor och distributörer har vid flera tillfällen valt att låta butikshyllor gapa tomma och sedan lagt skulden på regeringen.
För det fjärde kan avslöjandena om våldsamma destabiliseringsplaner ha påverkat valutgången. Säkerhetsstyrkorna har arresterat colombianska paramilitärer på venezuelansk mark och bevis har presenterats för att salvadoranska legosoldater skickats till Venezuela. Vapen och sprängämnen har beslagtagits.
Kan rädslan för terror eller inbördeskrig ha fått vissa venezuelaner att välja bort Maduro – måltavlan för de högerextrema våldsgrupperna?
Trots den knappa segern uppnåddes det viktigaste målet med valet. Nicolás Maduro är landets lagliga president för de kommande sex åren. En förlust hade varit katastrofal för Venezuela och för alla progressiva krafter i Latinamerika och Karibien.
Men det som väntar Maduro och alliansen bakom honom är betydligt större och svårare uppgifter än att vinna ett val. Pressen på den nye presidenten och nya regeringen kommer att bli ännu större än tidigare. Stärkta av valresultatet lär den inhemska oppositionen bjuda på nya kraftmätningar, vilket vi redan sett exempel på i form av våldsaktioner. Dessutom kommer makthavarna i Vita huset och andra fientligt sinnade krafter att öka sina ansträngningar för att en gång för alla knäcka vänstervågen i Latinamerika.
För regeringen Maduro gäller det att snabbt börja förverkliga vallöftena om att bekämpa våldet, bestraffa de korrupta och förbättra levnadsförhållandena. Positiva resultat måste märkas i vardagen.
Men det är också viktigt att Maduro och övriga ledare inte lägger frågan om ett systemskifte åt sidan. Det är kapitalismen som är roten till de flesta av problemen. Och så länge den består kommer den venezuelanska borgarklassen att använda alla resurser den har till sitt förfogande för att återta den position den hade innan den bolivarianska revolutionen inleddes.
