Scenen utanför Istanbuls rättsmedicinska centrum 04.30 torsdag 3 juni 2010. Ett av flera turkiska plan med frisläppta aktivister från Ship to Gaza landar och omtumlade palestinavänner tar de första stegen i frihet efter kidnappningen och fängslandet i Israel. Henry Ascher, barnläkare och medlem i Kommunistiska Partiet, är en i gruppen:
– Först är det smockfullt med mediefolk, kameror, blixtar, mikrofoner. Men bakom massmedia står massor av människor. Vanliga turkar i tusental som kastar blommor till oss, som jublar och hurrar. Det känns helt osannolikt, omtumlade. Jag är tagen och gripen, berättar Henry Ascher.
Mottagandet i Istanbul ger perspektiv på den politiska betydelsen av Frihetsflottans försök att bryta Israels blockad av Gaza.
– Jag förstår nu den roll vår fredliga konvoj spelat när vi utmanar en av världens starkaste militärmakter. Slutsatsen blir att Israel kan besegras. De har skjutit sig själva i foten.
Att frihetsflottiljen, som är resultatet av en kollektiv kamp i 50 länder där människor stöttat Ship to Gaza, kunnat rubba maktförhållandena visar att kollektiv kamp kan förändra världen. Statsmän har fördömt Israels agerande. Carl Bildt är ett exempel på en realpolitiker som inser att blockaden av Gaza är ett problem för stabiliteten i denna del av världen. Liksom för profiten.
• Men Bildt är ju emot bojkott av Israel?
– Han värnar om svenska handelsförbindelser med Israel. Volvo, Ikea, Hennes & Mauritz är för honom viktigare än folkliga krav. Sverige har ju också ett omfattande militärt samarbete med Israel. Det är en skandal att vi har en militärattaché vid ambassaden i Tel Aviv.
– Men viktigast är rörelsen under-ifrån, påpekar Henry Ascher med eftertryck. Att vanligt folk engagerar sig.
Vi sitter söndag kväll vid köksbordet i lägenheten i Masthugget i Göteborg. Henry Ascher har knappast hunnit vila ut efter de minst sagt uppskakande händelserna. Familjen har fått lite tid, men också torgmöten och intervjuer i massmedia är prioriterat. Det civila jobbet pockar också på hans uppmärksamhet.
Fler möten väntar och i sinom tid kommer hans egenhändigt skrivna berättelse i Proletären. Israel har stulit allt elektroniskt material och en del daganteckningar som gått till spillo måste nedtecknas ur minnet.
Här koncentrerar vi oss på Henry Aschers berättelse om Israels övergrepp, därför att desinformationen i svensk massmedia redan är påtaglig.
Klockan 16 på eftermiddagen söndag 30 maj avgår Frihetsflottan i konvoj från sin samlingsplats. Vädret är underbart, på morgonen har de 43 passagerarna på Henry Aschers båt Sfendoni badat i Medelhavets vatten.
– Det är underbart varmt och kittlande att bada där havet är 2,5 kilometer djupt.
Mava Marmara stävar först, sedan ytterligare två lastbåtar följda av Challenger 1, lastfartyget Sofia och sist, lite bakom babord om Sofia går Sfendoni. Hastigheten är låg. Konvojen vill av lättförståeliga skäl närma sig Palestinas kust i dagsljus.
– Jag står till rors i den lugna, ljuvligt vackra kvällen. Medelhavets vatten är intensivt klarblått. Sedan solen gått ner stiger fullmånen upp, blodröd som apelsin.
När det mörknar ser aktivisterna i Frihetsflottiljen 4-6 båtar långt bort. Inser att nu kommer Israels marinsoldater.
Snart lär det bli tid att plocka fram lärdomen från timmarna av förberedelser i fredligt civilt motstånd. Tillsammans med Khaled, ortoped från Aten, tillhör Henry Ascher givetvis medicingruppen. Andra ska koppla fast sig i armkrok runt styrhytten och ytterligare några ska söka blockera den trånga passagen ner i motorrummet.
– ”Stay calm”, var lugna. Provocera inte, men var och en måste tänka igenom hur han eller hon ska förhålla sig. Ett sätt är att vara helt lealös. Då krävs det 4 personer för att lyfta bort denne.
Kaptenen Theodoros, en välbefaren man i 50-åråldern, utstrålar en lugnande beslutsamhet. Politiskt kunnig, engagerad och alla känner att han kan fatta rätt beslut i kritiska lägen.
Tiden går men plötsligt anropas konvojen via radio av israelisk miltär: Ni är på väg in i ett område som är blockerat enligt internationell lag. Om ni fortsätter måste vi vidta åtgärder. Ansvaret är ert.
Theodoros svar låter inte vänta på sig: Vi är långt ute på internationellt vatten. Ange position för var det blockerade området börjar.
– På detta får vi inget annat svar än att Israel upprepar sitt hot. Sedan är det tyst. Båtarna kommer närmare och plötsligt flyger drönare, obemannade flygplan nästan ljudlöst över konvojen. Kapten uppmanar alla att ta på räddningsvästar.
Henry Ascher får några timmars sömn men väcks av kaptenens order: Alle man på däck. Plötslig svischar en svart militärbåt tätt förbi. Han går ner under däck till sjukvårdsmaterialet. Snart ser han genom fönstret hur maskerade män rusar ombord. Tungt beväpnade med ficklampor på sina vapen. Hör knallar uppifrån däck.
– Det tar 20-30 minuter innan de får kontroll över båten. Det passiva motståndet är starkt.
Israelerna skjuter gummikulor på nära håll och paintballkulor och använder elpistoler får att få folk att släppa greppen. Värst drabbas kaptenen Theodoros som brutalt slås ner med en gevärskolv när han vägrar släppa ratten på sin båt.
Han plåstras om men skadorna i huvudet och ryggen är av sådan karaktär att Henry Ascher bedömer att sjukhusbesök är ett måste. Läkarna Khaled och Henry bär rödakors-banderoller runt armen och får röra sig lite friare på båten.
– De tar nogsamt av oss all elektronik. Sätter namnlappar på mobiler, kameror, datorer och lovar att allt skulle återlämnas. Vilket visar sig vara ren lögn.
– De slår sönder låsen på toaletterna så att ingen kan stänga in sig. Det enda vi får behålla är pass, personliga mediciner och kläderna vi går i.
Passagerarna tvingas sitta i timmar i solen. Hela tiden bevakade av beväpnade och maskerade män. Personalen byts ut och då kommer också kvinnor. Behandlingen är brysk, order ska följas.
Så kommer en armédoktor ombord. Lika maskerad som de andra, bara ögonen syns.
– Jag säger till honom att uppge namn, visa sin legitimation. Israelen vägrar. Jag står på mig och säger: Kan du inte läkaretiken. Du får aldrig behandla mina patienter utan att ge dig tillkänna. Då ger han upp.
– Jag är övertygad att de maskerat sig därför att de vet att de begår brott mot internationella lagar. De som blir igenkända riskerar åtal i många länder om de senare i livet reser utomlands.
Soldaterna är mycket unga, kanske 18-20 år, och Henry Ascher ser rädsla i deras ögon. När aktivisterna sitter fångna på däck tar den slagne kapten Theodoris plötsligt till orda och säger med hög röst till israelerna: Mina föräldrar gömde era föräldrar. De stred med livet som insats mot nazisterna, för att hjälpa er. Att ni inte skäms att göra detta mot oss.
– Det är så oerhört starkt. Men soldaterna tittar bort. Ingen svarar.
I Ashdods hamn, dit de kidnappade deltagarna i konvojen förs, upprepas brutaliteten. Bosättare demonstrerar sitt hat mot Ship to Gaza. Massor av militärer och andra myndighetspersoner. Oändligt många undersökningar, flera kroppsvisteringar, fotograferingar, hot. Skriv under att ni kommit olagligt till Israel.
– En grek som är ledande i sitt lands Ship to Gaza vägrade lämna fingeravtryck. Han blir otroligt misshandlad. Sparkad. Jag tror först att de sparkat av hans ben, men det var nog inte riktigt så illa.
De som försöker hålla ihop blir åtskilda. Henry Ascher gör stora försök att följa kaptenen till sjukhuset då denne inte vill åka ensam. Theodoros litar inte på israelerna.
– Men de gör allt för att skilja oss. Jag var enveten, bet mig fast och hänvisade till min läkarroll. De vill tvinga in mig i fångbussen men jag kräver att få träffa kommendanten. Då kommer det fyra personer som slänger in mig i bussen. Jag förlorar kontakten med Theodoros.
– Aldrig har jag utsatts för sådan arrogans och så många lögner. Hela tiden olika påståenden och löften från militärer och myndighetspersoner som regelmässigt bryts.
Till detta ständiga hot: Skriv på att du tagit dig in illegalt så blir du utvisad inom 3 dagar. Skriver du inte på får du sitta minst 30 dagar.
Henry Ascher blir till sist förd till en fångbuss av märke Volvo. Inga fönster, men högt upp små gallerförsedda gluggar. Han berättar hur några palestinier i gruppen som aldrig förut kunnat besöka Palestina stod upp hela resan för att få åtminstone några glimtar av sitt efterlängtade hemland.
Amil Sarsour är uppväxt i flyktingläger i Damaskus. Efter den omänskliga behandlingen som aktivisterna i Ship to Gaza utstått säger han: Hela mitt liv har jag förbannat mina föräldrar för att de lämnade Palestina. Nu förtstår jag varför det kunde ske…
Från fängelsevistelsen i Bersheba berättar Henry Ascher att fångarna aldrig låter sig kuvas. De håller ihop, ställer krav och skyddar varandra.
– En palestinier från USA ingår i vår kommitté och är en av våra talesmän. Plötsligt uppstår bråk. Fång-vaktarna kräver att vi ska in i cellerna för räkning. Vi vägrar, förstår att de ska plocka vår talesman. Vi går inte in förrän situation lösts genom att ambassadpersonal från USA var på plats.
Henry Ascher har massor av exempel på direkta brott från Israel. Fångarna får inte träffa advokat och inte heller ambassadpersonal förrän efter mycket lång tid. De förnekas helt rätten att kontakta anhöriga. När den svenska ambassadpersonalen väl kommer så uppträder de mycket bra och ger den hjälp de kan.
Det är också i fängelset som han får reda på att nio kamrater mördats på Mava Marmara.
– Det känns oerhört tungt. Mina tankar går ofta till dem och deras familjer. De är för alltid borta och vår uppgift blir att i deras namn föra kampen vidare så att blockaden av Gaza verkligen bryts.
•Du ser hoppfullt på den fortsatta kampen?
– Den folkliga kampen genom organisationer som Ship to Gaza är viktigast. Givetvis också kravet Bojkotta Israel som Kommunistiska Partiet och andra Palestinavänner driver sedan decennier.
– Ord måste bli till handling och Svenska Hamnarbetarförbundets beslut att vägra hantera israeliskt gods borde bli till en förebild för andra.
Lars Rothelius
Proletären nr 23, 2010
