Kommentar: Vad innebär Biden för USA:s utrikespolitik?

Även om miljardären Donald Trumps självbild av att inte tillhöra ”etablissemanget” är minst sagt överdriven, kom han utifrån och med en helt ny stil till Vita huset, och har i utrikespolitiken varit en oberäknelig och ofta frustrerande president för Pentagon och nykonservativa krigshetsare i Washington. Fråga bara John Bolton.

Med Joe Biden kan världen istället förvänta sig en återgång till samma statsmannamässighet som Barack Obama hade som president – och även till Obamas stil av ”terrorbekämpning”, med drönarbomber och hemliga specialförband som försvarar USA:s intressen – och stadigt ökar antalet terrorister – världen över.

Som senator har Biden varit drivande i Natos expansion österut och i inringandet av Ryssland. Han kommer helt säkert att återupprätta USA:s ledande roll i Nato och förbättra relationerna med EU, som försämrats under Trump, för att i samarbete med båda organisationerna ta sig an USA:s största och svåraste strategiska utmaning – Kina.

Trump har haft en retorik som går ut på att amerikanska trupper ska komma hem – senast i ett utspel för en månad sedan då han sa att alla soldater i Afghanistan ska vara hemma till jul – och att det ska bli ett slut på ”ändlösa krig” och dyra interventioner i länder på andra sidan jorden. 

Men som så ofta med Trump stämmer verkligheten sällan med de stora orden. USA har (förmodligen, det finns ingen fullständig statistik) marginellt färre soldater i Mellanöstern idag jämfört med när Trump tog över efter Obama, och även om de militära utgifterna sjönk efter Obamas rekordår 2010 har de stadigt ökat igen under Trump. Budgetförslaget för 2021 är på rekordhöga 740 miljarder dollar.

Det går att argumentera för att Trump har varit mindre katastrofal för Mellanöstern än vad Hillary Clinton hade varit om hon blivit vald 2016. Samtidigt har Trump strypt USA:s betalningar till FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar (UNRWA), flyttat USA:s Israelambassad till Jerusalem och fört en brutal sanktionspolitik mot Syrien och Iran. 

Därutöver har han, efter Obamas lättnader i blockaden mot Kuba, infört nya sanktioner mot både Kuba och Venezuela, satt ett pris på president Nicolas Maduros huvud och stött den misslyckade kuppmakaren Juan Guaido, som USA – och därför också Sverige – betraktar som Venezuelas president.

Med Joe Biden i Vita huset är det troligt att det, av såväl sanktionerna som av coronapandemin, hårt plågade Iran skulle få en andningspaus. Biden har i valrörelsen pratat om att han vill omförhandla kärnenergiavtalet som Trump och USA drog sig ur 2018. 

Teheran utesluter dock någon omförhandling av villkoren och vill att USA återansluter till den befintliga uppgörelsen. I en färsk intervju med CBS News säger Irans utrikesminister Javad Zafar att Bidens uttalanden har varit mer lovande än Trumps, men att det är hur USA agerar efter valet som är intressant, inte vilka vallöften som ges.

Vad gäller Syrien är det oklart om det blir någon förändring. En av Bidens talespersoner försäkrade häromdagen att Biden kommer att vara lika ”tuff mot” Assad, och inte häva sanktionerna i första taget. 

Detsamma gäller Irak och Afghanistan. Bidens valprogram innehåller samma fraser som Trump salufört om att ta hem soldaterna från meningslösa och ändlösa krig. Återstår att se vad som verkligen händer.

Att Biden inte skiljer sig från Trump i synen på Venezuela och Kuba gjorde han klart vid ett valmöte i Florida för en månad sedan, där han helt och hållet skyllde krisen i Venezuela på ”diktatorn” Maduro, lovade fortsatta sanktioner och kritiserade Trump för att inte ha lyckats fälla Maduro. 

Han påstod också att (de notoriskt högerextrema) exilkubanerna i USA är de bästa ambassadörerna för ”frihet” i ”diktaturen” Kuba. Men han vill bryta med Trumps migrationspolitik som skickar tillbaka kubaner till ”diktaturen”.

Till skillnad från Trump har Biden mycket lång erfarenhet av utrikespolitik från sin tid i senaten och senare som vicepresident under Obama. Han satt i den amerikanska senaten för Delaware i hela 36 år, mellan 1973 och 2009, innan han blev vicepresident. Han satt också många år i senatens kommitté för utrikesrelationer, där han också var ordförande i två omgångar.

Biden arbetade aktivt för kriget i Afghanistan, röstade för invasionen av Irak och var arkitekt bakom Natobombningarna av Serbien 1999. Men har senare motsatt sig att skicka fler trupper till Afghanistan och Irak.

Även om Joe Biden tillhörde samma administration som Hillary Clinton, har han aldrig varit en lika utpräglad krigshök som utrikesminister Clinton. Han ska snarare ha spelat en bromsande roll under Obama i förhållande till ”drottningen av krigshetsare”, som kongressledamoten Tulsi Gabbard kallar Hillary.

Biden är känd som en rättfram och pratglad politiker, som ofta trampat i klaveret genom att säga saker i offentliga sammanhang som inte är överenskomna eller menade att kommuniceras utåt. I den kategorin ingår hans uttalande om Syrien på Harvarduniversitetet 2014, där han sa såhär om USA:s allierade Turkiet, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten med flera:

”De var så fast beslutna att få bort Assad och i grunden skapa ett sunni-shia-krig via ombud, så vad gjorde de? De gav hundratals miljoner dollar och tiotusentals ton vapen till vem som helst som skulle kämpa mot Assad, trots att de som mottog leveranserna var al-Nusra och al-Qaida och de extremistiska elementen av jihadister från andra delar av världen… vi kunde inte övertyga våra kollegor att sluta leverera dem.”

Om man bortser från att Biden friskriver USA från sin roll i arrangemanget är det en ovanligt ärlig bild av kriget i Syrien – som aldrig var menad att sägas i offentligheten.

Donald Trumps största utrikespolitiska avtryck får nog sägas vara i Israelpolitiken, där han och svärsonen Jared Kushner förhandlat fram normaliserade relationer mellan Israel å ena sidan och Förenade Arabemiraten, Bahrain och Sudan å den andra. Trumps extremt aggressiva politik mot Iran är också exakt vad Israel vill se.

Men om Trump är den bästa vän i Vita huset som Israel någonsin haft, som premiärminister Netanyahu uttryckte det, har Biden i decennier varit en mycket pålitlig nära vän i senaten. Han försvarade till och med Israels invasion av Libanon 1982, då libanesiska falangister understödda av Israel genomförde massakrerna i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila och mördade tusentals palestinier.

Ariel Sharon var Israels försvarsminister då och ansvarig för den militära operationen. 32 år senare stod Biden på krigsförbrytaren Sharons begravning och sa att det kändes som att en familjemedlem gått bort.

Med Trump har USA brutit med Världshälsoorganisationen, lämnat Parisavtalet och fått en ansträngd relation med en av dess allra viktigaste Natoallierade, Tyskland. Biden kommer definitivt att ändra på det, och göra allt för att återta den självklara ledarposition i världsordningen som USA hade före Trump.

Det är ingen slump att USA- och EU-älskande ledare i såväl Stockholm som Bryssel och Berlin önskar sig Biden som president. De vill tillbaka till den gamla trygga världsordningen, med ett starkt USA och Nato att luta sig mot. En transatlantisk axel mellan imperialistblocken USA och EU, med USA som självklar ledare.

Och de vet vad de i så fall får. Joe Biden är och har varit en pålitlig tjänare åt USA-imperialismen, under sina snart 50 år i Washingtons inre.