För sex år sedan, 2019, åkte jag på min första kongress för RKU, Revolutionär Kommunistisk Ungdom. Det var förbundets 14:e kongress och alla som då hade varit med i förbundet längre än mitt enstaka år upplevde den nog som en ganska sorglig tillställning.
Deltagarantalet var det lägsta på en kongress på väldigt lång tid, kanske någonsin i förbundets 30-åriga historia. Men för min del var det ändå otroligt. Det var min första kongress och min andra nationella samling av ungkommunister.
Känslan av att det här och var i det avlånga landet som heter Sverige fanns andra som tyckte som jag, som kämpade på sina orter på samma sätt som vi kämpade i Stockholm, var otroligt stärkande. Att få känna att man var del av ett nationellt förbund.
Nu står RKU inför sin 17:e kongress. Sex år har gått sedan kongressen 2019. Under dessa år har det varit ett febrilt arbete i förbundet.
Vi har gått från att ha fört en tynande tillvaro, till att vi stabiliserat oss – och nu växer. Nu handlar det om att släppa sargen och komma in i matchen, som min syster och kamrat i RKU:s arbetsutskott ofta säger. Situationen summeras bra i kongressens paroll “Våga kämpa – våga vinna!”.
Redan på förra kongressen kunde vi konstatera att RKU växt kvantitativt, även om utbyggnadsarbetet delvis stod och stampade. Under den gångna kongressperioden har vi vuxit ännu mer numerärt och även byggt ut på fler orter. Fem lokalorganisationer har kommit till under den gångna perioden.
Nu kommer över hundra personer att samlas på Marx-Engelshuset under Kristi himmelfärd om en dryg vecka. Betydligt fler än vad vi vågat hoppats på för några år sedan.
Men det duger inte bara att samla ungdomar och säga att uppgiften är klar, att vi vill bygga ett socialistiskt samhälle i Sverige. Vi behöver skola varandra ideologiskt och stärka vår förståelse av de kamper som är viktigast för ungdomar idag.
Ännu viktigare idag, i en tid av politisk apati, måste vi mana ungdomar till kamp. Vi vet att det alltid är stärkande att delta i en kamp, oavsett resultat av den. Den som inte ens är villig att kämpa har aldrig en chans att vinna. Det handlar om att våga kämpa för att våga vinna. Idag ser vi den kampviljan växa fram inom RKU.
När förbundet varit som svagast har det ibland varit svårt att övertyga alla medlemmar om varför RKU behövs. När man är på reträtt slår defaitismen lätt rot. Men det vi ser i RKU idag är inte endast en kvantitativ tillväxt utan även en kvalitativ.
Vi är idag inte bara fler medlemmar utan vi är också medlemmar som tillkämpat oss praktisk erfarenhet och ideologisk övertygelse genom skolning. Som är stolta över att vara medlemmar i RKU och som inte bara vill kämpa, utan också vinna.
Marcus McBay
Förbundssekreterare
