Ledare: Välfärd istället för vapen

Den svenska miljardrullningen till militären och upprustning bara fortsätter och fortsätter. Ja, till och med skenar på ett alarmerande sätt. 

Innan årets slut ska ett nytt försvarsbeslut tas. Här är regeringens förslag en ökning med över 50 procent de kommande sex åren. 

I år läggs 125 miljarder kronor på det som kallas försvaret. Förra året var det 92 miljarder och för fem år sedan 55 miljarder. Mer än en fördubbling på fem år alltså. Nu är alla åtta riksdagspartier överens om att anslagen till militären 2030 ska uppgå till 186 miljarder kronor, en ökning med 240 procent sedan före pandemin.

Natos krav att Sverige ska satsa två procent av BNP på militären är redan uppnått. Men de svenska politikerna, från höger till vänster, vill visa sin inställsamhet till Natovännerna i Washington och Bryssel och höjer därför andelen till 2,6 procent, motsvarande cirka 13 procent av statsbudgeten. 

Vänsterpartiet gör här gemensam sak med såväl Moderaterna som Sverigedemokraterna. I försvarsberedningens slutrapport ”Stärkt försvarsförmåga” från april i år framgår det tydligt. Det är denna rapport som ligger till grund för regeringens kommande försvarsproposition, som inget parti i riksdagen kommer att rösta emot. 

Visst kommer det att framföras några invändningar från talarstolen, som att SD vill gå snabbare fram, att sossarna vill ha ett infanteriregemente i Norrland och att Vänsterpartiet vill satsa mer på logistik och annat ”som kanske uppfattas som mindre coolt”, som partiets försvarspolitiske talesperson Hanna Gunnarsson uttryckte det tidigare i år. Men det är invändningar i marginalen som inte påverkar helheten och absolut inte deras grundinställning. 

En grundinställning som är att mer vapen, mer folk och mer resurser ska underställas det Nato som från januari nästa år har en överbefälhavare som heter Donald Trump.

Till krig och upprustning finns uppenbarligen hur mycket pengar som helst. Annat ser det ut i våra kommuner och regioner. Enligt prognoserna kommer 174 av landets 290 kommuner gå med underskott i år. Men trots att 60 procent av kommunerna visar röda siffror beräknas kommunsektorn ändå totalt sett gå med överskott på några miljarder. 

Skillnaderna mellan landets kommuner är omfattande och vittnar om en orättvis fördelning av resurserna. Det finns ett stort gap mellan rika och fattiga kommuner där service och välfärd är skevt fördelat.

I regionerna är det däremot jämnt fördelat. Det är underskott över hela landet, i samtliga 21 regioner. Senaste prognosen från SKR, Sveriges kommuner och regioner, talar om ett samlat underskott på 12 miljarder kronor.

När politikerna övergett oss måste vi själva ta kontrollen över vår tillvaro. Vi måste ställa frågan vilken framtid vi vill ha – välfärd eller vapen? 

Den som tittar på statistik och tidigare prognoser kan förledas att tro att regionernas ekonomi förbättrats, då prognosen i våras låg på 16 miljarder i underskott och ännu mer för ett år sedan. En delförklaring är den minskade inflationen och ränteläget, men den största förklaringen ligger i att regionerna inte har suttit still i båten. 

De har agerat mot de ekonomiska förutsättningarna genom att dra ned och spara in på verksamheten. Flera miljarder redan i år och tiotalet miljarder sedan förra året. 

Det märks på golvet. 2024 pekar mot ett rekordår vad gäller minskad arbetsstyrka inom välfärden. Till och med augusti hade 4.547 personer inom landets vård- och omsorgssektor varslats om uppsägning, den högsta siffran på 15 år. Mest omfattande varsel har skett i Östergötlands, Värmlands, Blekinge och Västerbottens län.

När det kommer till välfärden snålar politikerna. Inför tv-kamerorna slår de knut på sig själva för att framställa sitt agerande som en satsning på det offentliga. 

I borgarregeringens budget avsätter de 60 miljarder kronor på reformer. Av dessa får kommuner och regioner 7,5 miljarder samtidigt som hushållen får skattesänkningar på 27 miljarder. Men den påstådda satsningen är i själva verket en neddragning eftersom det generella statsbidraget minskar med fyra miljarder och sektorsbidraget till sjukvården minskar med sju miljarder. Satsningen var som vanligt ett luftslott, en bluff.

Arbetslösheten är nu uppe i 8,5 procent, vilket motsvarar 438.000 personer. Så hög arbetslöshet har vi bara haft två gånger tidigare under 2000-talet, vid finanskraschen 2008 och under coronapandemin.

Utvecklingen är ohållbar och kräver en omedelbar omläggning av politiken. Skulle bara en femtedel av alla pengar som slösas på militären istället läggas som välfärdspengar till våra kommuner och regioner hade krisen stoppats upp och nödvändiga satsningar kunnat påbörjas. Men fegheten och dumdristigheten hos riksdagens politiker är påfallande. 

Att inte ens den så kallade oppositionen pekar på orimligheterna i att miljarder efter miljarder slösas på militären när hålen i välfärden bara växer och människors vardag försämras både på kort och lång sikt är skandalöst.

Det är inte bara vården, skolan och omsorgen som försämras. Det offentligas dåliga ekonomi gör att samhälleliga investeringar i bostadsbyggande, infrastruktur och kollektivtrafik inte blir av, för att inte tala om lönerna. De senaste årens reallönesänkningarna i inflationens spår innebär att välfärdens arbetare får fortsätta lida under lång tid. 

Till detta kommer det försämrade säkerhetsläget som politikerna nu skapat. Natomedlemskap och militär upprustning alstrar spänningar som gjort att krigsrisken ökat. 

Så här kan vi helt enkelt inte ha det. När politikerna övergett oss måste vi själva ta kontrollen över vår tillvaro. Vi måste ställa frågan vilken framtid vi vill ha – välfärd eller vapen? 

För oss kommunister är valet självklart. Vad väljer du?