Krönika: Varför vill inte ungdomar arbeta i vården?
Att ungdomar inte vill eller orkar arbeta i vården är ett gigantiskt samhällsproblem. Det borde naturligtvis vara tvärtom. Att vårdyrkena skulle vara högstatusjobb med bra lön och bra arbetsvillkor. Kommuner och landsting borde slåss om duktig vårdpersonal och se till att ge vidareutbildning i yrket med samma självklarhet som högavlönade får i sina yrken.
I Lysekil där jag bor hade gymnasieskolan ingen som sökte vårdprogrammet. Vad kan det bero på? Som med de flesta andra frågor finns det naturligtvis många svar.
Kan det bero på att det är ett lågavlönat och stressigt arbete som man utbildar sig till? Eller kan det bero på det förakt för vårdyrken som finns i debatten.
För samtidigt som vårdpersonalen hyllades med applåder under pandemin så fortsätter pressen på dessa yrken. Hur ofta kan man inte läsa rubriker som ”hemtjänsten missade” eller larmrapporter om att personalen inte kan språket och att det sker övergrepp på boenden?
Vem vill utbilda sig till sådana jobb om man kan välja estetisk linje istället?
När jag jobbade i hemtjänsten träffade jag många sommarjobbare som gjorde ett jättebra jobb i vården men som inte ville ”fastna i hemtjänsten”, och det är väldigt synd att vårt yrke ska ha den statusen och det ryktet.
Att arbeta i hemtjänsten var det roligaste och viktigaste jobb jag haft. Man jobbar i människors hem och det ställer stora krav på flexibilitet och att stå för trygghet och omtanke i vardagen. Man möter många intressanta människor som har mycket att berätta, om man får tid att lyssna. För många var vårt besök den enda kontakten med yttervärlden. Men alltid saknades tiden.
Vad jag förstår är tidspressen och underbemanning ännu högre idag. Så kan det inte få fortsätta.
Detta är ju ett problem som är riktigt akut och ansvariga politiker ondgör sig för att det är svårt att rekrytera vårdpersonal. Detta gäller på sjukhus och det gäller i hemvård och på äldreboende och det gäller i hela landet. Vi ser dagligen rubriker om att det fattas personal till dessa livsviktiga arbeten.
Ändå dras de flesta socialnämnder i landet med stora underskott för att budgeten är underfinansierad, med nedskärningar som följd. Här måste staten ta sitt ansvar. Rätten till bra vård och omsorg är en nationell angelägenhet och måste naturligtvis finansieras lika över landet.
Frågan om arbetsvillkor, löner och status i vårdyrkena borde vara en av Sveriges viktigaste valfrågor. Det är den för oss i Kommunistiska Partiet i Lysekil där jag sitter i socialnämnden. Ett första steg är naturligtvis kortare arbetstid och bättre scheman.
Om regeringen satsade de miljarder som nu går till att köpa Patriotmissiler och andra förstörelsevapen på att göra vårdarbetet attraktivt för våra ungdomar så löser vi många problem på samma gång. Ungdomar får bra arbete, och äldre och sjuka behöver inte vara oroliga för att bli utan vård och hjälp. Så det är både en äldrefråga och en ungdomsfråga. Det är också en kvinnofråga, men framförallt är det en fråga om humanitet.
Att ungdomar inte vill eller orkar arbeta i vården är ett gigantiskt samhällsproblem.
Det borde naturligtvis vara tvärtom. Att vårdyrkena skulle vara högstatusjobb med bra lön och bra arbetsvillkor. Kommuner och landsting borde slåss om duktig vårdpersonal och se till att ge vidareutbildning i yrket med samma självklarhet som högavlönade får i sina yrken.
Stig Berlin
Pensionerad undersköterska och kommunfullmäktigeledamot för K i Lysekil