Världens mest rasistiska klubb
Världens mest rasistiska fotbollsklubb- och fans finns inte i den östeuropeiska fotbollen, där extrema högerkrafter tagit över läktarna på många håll. Den finns i Israel: Beitar Jerusalem.
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu är ett fan. Försvarsministern Yoav Gallant, medlem i högerextrema Judiska nationella fronten och som anser att folket i Gaza är djur och ska behandlas som sådana, är det också. Andra supportrar var rabbinen och högerextremisten Meir Kahane, mördad 1990, och Ben Gvir, tidigare högerextrem israelisk säkerhetsminister.
Netanyahu och Gallant ses ofta på Teddy Kollek-stadion, ”Teddy” i folkmun, i centrala Jerusalem. Netanyahu tar belåtet emot fansens hyllningar.
Beitar Jerusalem styrs av supportergrupperingen La Familia, som kontrollerar klubbens ledning - som i sin tur inte har något emot att klubben utnyttjas i politiska syften. Fansen är stormtrupper åt den högerextrema israeliska regering som nu begår folkmord i Gaza.
På läktarna visar fansen upp banderoller med texten ”en ren klubb”, det vill säga en rent judisk klubb utan arabiska inslag. Beitar har aldrig haft en arabisk spelare i laget.
Sista versen i en av de sånger som klubbledningen tillåter fansen att sjunga, låter så här (i Proletärens översättning):
Himlens stjärnor är vittnen,
om en rasism som är vår dröm.
Hela världen ska se,
ett lag utan araber.
Vi bryr oss inte hur många
som blir dödade eller hur,
vi njuter av att döda araber,
pojkar, flickor och gamla.
Vi ska begrava dem djupt.
Det internationella fotbollsförbundet Fifa, som ingripit mot fans som hyllat den palestinska kampen, har aldrig haft synpunkter på Beitars supportrar. Reuven Rivlin var Beitars ordförande under lång tid. En högerpolitiker, tillika Israels president mellan 2014 och 2021, som ändå försökte tygla fansen:
– Jag minns att jag satt i ”Teddy” och sa till [Jerusalems borgmästare och blivande premiärminister] Ehud Olmert att det som händer på östra läktaren inte är bra och genom att vi tiger legitimerar vi det, sade Rivlin i regissören Maya Zinshteins dokumentärfilm Forever Pure från 2016. Ni är samhällets ledare, ni leder regeringen. Ni måste säga något. Men de ignorerade det för att inte göra sina anhängare arga.
– Vi gjorde ett misstag när vi inte stoppade (rasismen) redan då (1990-talet). Vi trodde att det bara var nonsens som skulle komma att försvinna. Vi hade fel, sade Rivlin vid ett annat tillfälle.
I slutet av 1990-talet satt halva regeringen på VIP-läktaren på ”Teddy”. De var klädda som fansen, och de brydde sig inte om de rasistiska ramsorna på läktaren. Tvärtom: när Beitar Jerusalem vunnit den israeliska ligatiteln 1998, vinkade Benjamin Netanyahu glatt åt ropen Död åt araberna. När hatropen riktades mot den socialdemokratiske premiärministern Yitzhak Rabin, som mördades av sionisten Yigal Amir 1995, hade Netanyahu inget att invända. Han gillade vad han hörde från Beitars fans.
Beitar Jerusalem, i klubbfärgerna svart och gult, grundades 1936 av Shmuel Kirschstein och David Horn, ledare för den zionistiska ungdomsorganisationen Beitar. Flera spelare var aktiva i terrorgrupperna Irgun och Lehi (Sternligan), den senare ansvarig för mordet på den svenske diplomaten och FN-mannen Folke Bernadotte. Irgun och Lehi genomförde också stora massakrer på den palestinska civilbefolkningen: i byn Deir Yassin mördades uppemot 250 män, kvinnor och barn när Lehi- och Irgun-styrkor angrep byn under natten mot den 9 april 1948.
När staten Israel bildades 1948 gick Irgun, Lehi och andra terrorgrupper upp i Israels armé. Terrorgrupperna efterträddes av organisationen Herut, grundad av blivande premiärministern Menachem Begin. Ur Herut steg 1973 högeralliansen Likud som Benjamin Netanyahu nu leder.
Ägare till Beitar Jerusalem var under många år affärsmannen Moshe Hogeg. Sommaren 2022 greps Hogeg anklagad för sexbrott, bland annat trafficking av unga flickor och en omfattande hallick-verksamhet. Sedan augusti 2022 ägs klubben av Barak Abramov, ägare av en stor restaurangkedja. 2018 greps Abramov för samröre med den organiserade brottsligheten, men friades efter en kontroversiell rättsprocess.