Vattenlobbyn håller oss kvar i 1800-talet

Att Sverige missar 15 av 16 miljökvalitetsmål under perioden 1999-2020 är ingen tillfällighet. Vid beslutet 1999 sades det att vi inom en generation ska ”kunna lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen i Sverige är lösta”. 

Samtidigt inleddes omfattande privatiseringar, utförsäljningar och avregleringar som minimerade statsmakternas möjligheter (och vilja) att ha egen rådighet över olika samhällsfrågor. Den övergripande och långsiktiga planering som fanns inom Statens planverk splittrades upp på en rad politiskt styrda centrala myndigheter och statliga verk, och hanteras dessutom olika av regionala och lokala organisationer, som regioner, länsstyrelser och kommuner. 

Hanteringen av VA-frågor i Sverige är ett av de många allvarliga problemområdena.

Sverige har inte längre tillgång till obegränsat med vatten utan vi måste planera och begränsa vattenanvändningen. Av de 140 liter vatten per person och dag (se faktaruta) som vi som privatpersoner använder, går 30 liter till att spola toaletter. 

Det innebär under ett år att runt 110 miljarder liter rent dricksvatten, enligt Livsmedelsverket vårt viktigaste livsmedel, används som ett dyrbart transportmedel för avföring, urin och toalettpapper plus en hel del annat – antibiotika och andra medicinrester, tungmetaller, kända och okända kemikalier samt mikroplaster – och sedan behöver renas igen. 

Denna rening är behäftad med stora brister, exempelvis får vi genom dricksvatten och livsmedel i oss mikroplaster i storleksordningen fem gram per vecka, alltså motsvarande vikten av ett betalkort.

Vi har också de sista åren sett en stor aktivitet från organisationen Svenskt vatten, (de hette tidigare Svenska vatten och avloppsföreningen, och är en lobbyorganisation för VA-industrin) som vill se en mycket kraftig utbyggnad av de kommunala reningsverken, kopplat till kraftiga taxehöjningar för invånarna. 

Även om det inte sägs öppet så tycks man också vilja se en privatisering av de kommunala VA-organisationerna och ett par AP-fonder är nu beredda att gå in med stora pengar. Svenskt vatten har stort inflytande, trots att de vill fortsätta bygga utifrån 1800-talets linjära och inte hållbara tankesystem.

Staten har nu flyttat fokus från det gedigna misslyckandet med miljökvalitetsmålen till förmån för FN:s 2030-mål. Inget talar för att vi kommer att nå dessa mål heller. Då kommer även vattenfrågan att rinna ut i sanden. 

Vem drabbas? Många mindre nogräknade kommuner, som Köping, Smedjebacken och Orsa, använder detta som argument för att tvångsansluta ägare av fritidshus eller fastigheter till kommunala reningsverk även om de redan har en fungerande och godkänd lösning. I sak ett helt olagligt agerande som ändå tillåts av domstolar. En sådan anslutning till reningsverk brukar kosta från några hundratusen upp till en miljon kronor. 

Inte minst där man kan använda undantag i strandskyddet för att sälja strandnära tomter till personer som har råd med dyra tomter, ser vissa kommuner det som en god affär. I många fall innebär detta att exempelvis äldre människor som efter ett långt arbetsliv bosätter sig i sitt fritidshus året runt i praktiken nu tvångsförflyttas, i en del fall av politiker de själva röstat fram. Detta har väckt omfattande protester vilket Kalla fakta berättat om, det så kallade Stugupproret.

Men är det ändå inte bra att allt fler blir anslutna till kommunalt VA? Nej, faktiskt inte. Detta storskaliga system uppfanns egentligen som en stadsanpassad lösning i slutet av 1800-talet, för att få ett slut på att städernas rännstenar flödade av avföring och urin. 

I våra städer handlar det alltså om kvittbildning av toalettinnehållet, vi vill bli av med ett problem, medan man på landsbygden i alla tider tagit vara på det som en väsentlig resurs. Det talas ofta om begreppet ”från jord till bord” men i en kretsloppslösning måste det värdefulla innehållet i livsmedlen återföras till jorden, ”från jord till bord tur och retur”.

Istället använder vi en bristvara, ett av våra viktigaste livsmedel, rent dricksvatten, till att transportera en annan bristvara, växtnäring av bästa kvalitet, och hamnar i en situation där båda resurserna blir degraderade. Ny forskning visar dessutom att fenomenet markretention helt ändrar spelplanen eftersom skog och mark binder fosfor och gör att markbakterierna sätts i arbete. Det är nämligen detta som sker när det enskilda avloppet har sina utsläppspunkter i skog och mark. 

I motsats till detta släpper de kommunala reningsverken ut avloppsvattnet direkt till ytvattnet med såväl fosfor som giftiga kemikalier, vilket skadar vattenlevande organismer. 

En kubikmeter jord har samma förmåga till rening som en miljard kubikmeter havsvatten!

Och för att driva detta ohållbara VA-system använder vi dessutom enorma mängder material typ stål, plast och betong. Ingen vet hur stor mängd växthusgaser som genereras i detta system. 

Förutom materialen tillkommer alla kemikalier för att hantera föroreningarna, elenergin till alla pumpstationer, energi för att driva reningsverken, frakterna av allt slam till platser som kan vara åkermark där vi odlar vår mat eller – som i centrala Stockholms fall – Aiktik-gruvan i Norrland, som de senaste tio åren fått ta emot cirka 600 000 ton slam från Henriksdals reningsverk. Denna bristfälligt renade restprodukt transporteras dit med tåg och långtradare. Föroreningarna kommer ut via vattnet, på marken och i luften genom avdunstning.

Mot den linjära modellen står den cirkulära, som innebär system för att återanvända så mycket som möjligt av det ursprungliga materialet eller allra helst källsortera från början. 

I detta paradigm ligger också att inte använda onödiga material. Exempelvis behövs inget vatten eller nät-el i långtidskomposterande toalettsystem (som uppfanns redan 1939 i Sverige) vilket tillsammans med andra sparåtgärder reducerar behovet av vattentillförsel radikalt. 

I ett sådant alternativt systemupplägg blir varje brunn och varje liten vattenreservoar en viktig resurs värd att skydda. 

I några kommuner har man upptäckt detta, exempelvis Uddevalla, Munkedal och Haninge, och man söker i dag nya lösningar. I Helsingborg (Årets miljökommun) bygger man i dag flerfamiljshus med ett toalettsystem som skall vara extremt vattensnålt och där växtnäringen skall återföras till jordbruket.

Vad gäller miljökvalitetsmålen fram till 2020 har Sverige misslyckats med följande: Begränsad klimatpåverkan, frisk luft, bara naturlig försurning, giftfri miljö, säker strålmiljö, ingen övergödning, levande sjöar och vattendrag, grundvatten av god kvalitet, hav i balans samt levande kust och skärgård, myllrande våtmarker, levande skogar, ett rikt odlingslandskap, storslagen fjällmiljö, god bebyggd miljö samt ett rikt växt- och djurliv. Däremot har vi lyckats med begränsning av ozonutsläppen.

Därför har staten nu flyttat fokus från det gedigna misslyckandet med miljökvalitetsmålen till förmån för FN:s 2030-mål. Inget talar för att vi kommer att nå dessa mål, som dessutom är ännu mer komplexa än våra egna miljömål, med den samhällsorganisation vi har i dag. 

Så länge vi inte har en övergripande samhällsplanering värd namnet kommer Sverige heller inte att lyckas nå 2030-målen. 

Då kommer vattenfrågan, precis som alla andra hållbarhetsfrågor, att rinna ut i sanden.