Hoppa till huvudinnehåll

Ledare: Vems ärenden går V?

Vänsterpartiet agerar återigen dörrmatta – denna gång åt Natolobbyn och krigshetsarna.

Nooshi Dadgostar
Montage: Proletären

De senaste veckorna har Vänsterpartiet gjort en av de största omläggningarna av sin politik i partiets historia. Fyra dagar efter Rysslands angrepp på Ukraina förändrades den svenska utrikespolitiken på ett radikalt sätt. Sju av åtta riksdagspartier röstade för svenska vapenleveranser till Ukraina.

Vänsterpartiet röstade emot. Eller i alla fall röstade 13 av deras 27 riksdagsledamöter emot att ändra de principer som väglett Sverige sedan andra världskriget. Fem vänsterpartister lade ned sina röster och nio var frånvarande. 

Andelen frånvarande var oproportionerligt stort. Det ligger nära till hands att tolka frånvaron från Nooshi Dadgostar, Ali Esbati, Ida Gabrielsson och Håkan Svenneling som en protest mot det egna partiets ställningstagande. 

Redan samma dag, efter att Jonas Sjöstedt offentligt protesterat mot partiets ställningstagande mot vapenexport, snabbinkallades ett extra partistyrelsemöte. På kvällen ändrade sedan Vänsterpartiet sig och uttalade sitt stöd för vapenexport till krigets Ukraina. Agerandet är minst sagt uppseendeväckande då riksdagsomröstningen redan ägt rum.

Ukrainakriget målas just nu upp som svart eller vitt. Den som vågar sig på fler nyanser i färgskalan blir snabbt stämplad som Rysslandsvän eller landsförrädare. Är det detta tryck och denna rädsla som gjort att Vänsterpartiet glömt såväl sitt eget partiprogram och medlemsdemokratin som den svenska historien?

Rysslands anfallskrig måste fördömas, men det ryska agerandet motiverar inte att Sverige ska överge neutralitetspolitiken för att bli en aktiv part i krig och konflikter. Att skicka svenska vapen till krigets Ukraina bryter inte bara mot det Sverige stått upp för under hela efterkrigstiden utan det utsätter oss för stora risker och försämrar både vårt anseende och säkerhetsläge. 

Svenska vapen som skickats till Ukraina har redan hamnat hos den öppet nazistiska Azovbataljonen. Är Vänsterpartiet beredda att ta sitt ansvar för stödet till beväpningen av denna grupp?

Vänsterpartiets märkliga agerande stannar inte vid en uppslutning bakom att skicka vapen till Ukraina. Förra veckan kom nästa omsvängning. Då stämde partiet in i kören som högljutt kräver att Sverige ska höja de militära anslagen och anpassa sig till den nivå som USA kräver att Natoländerna ska ha: två procent av BNP. Utspelet kom efter att Nooshi Dadgostar besökte Stockholms amfibieregemente. 

Frågan är om denna omläggning är diskuterad av och har stöd av Vänsterpartiets medlemmar? På partiets kongress för bara några veckor sedan skärptes partiledningens milda skrivningar mot Nato. Medlemmarna har även tidigare beslutat att verka för att avveckla svensk vapenexport. Men medlemmarnas vilja verkar väga lätt.

Två procent av BNP till militären motsvarar extra anslag på dryga 30-35 miljarder kronor. Dadgostar försvarar de höjda anslagen med att ”det är viktigt för försvarsförmågan och för att ha en trovärdig militär alliansfrihet”. Märkligt då att Vänsterpartiet inte tyckt att detta varit viktigt de senaste 30 åren utan endast just nu, när krigshetsen är som störst och valrörelsen har satt igång.

Sant är att Sverige under efterkrigstiden avsatte stora medel till krigsmakten. I slutet av 70-talet gick tre procent av BNP till försvaret. Men sedan dess har resurserna prioriterats om. Militärens resurser sjönk stadigt under hela 80-talet och har fortsatt så fram till 2018, medan miljardrullningen till krigsindustrin har fortsatt. 

Delar av den nedmonteringen har varit bra och fullt rimliga. En välfärdsstat ska i första hand lägga sina resurser på medborgarnas välfärd, inte på militär upprustning. Samtidigt har vårt försvar bytt karaktär från ett värnpliktscentrerat invasionsförsvar till ett stående insatsförsvar – redo att försvara det svenska kapitalets intressen runt om i världen.

Det är en utveckling som varit både farlig och felaktig. Kommunistiska Partiet var motståndare till avskaffandet av den allmänna värnplikten och till exempel beredskapslagren, som var en del av totalförsvaret. Under pandemin har det blivit uppenbart att civilförsvaret haft allt för lite resurser. 

Kommunisterna är inga pacifister – men som läget står idag med en massiv krigshets och ett reellt politiskt hot om Natomedlemskap går det inte att argumentera för upprustning. När Vänsterpartiet sluter upp bakom bombhögerns krav, på två procent av BNP till militären, är kravet rent reaktionärt.

Efter förra valet släppte Vänsterpartiet fram den nyliberala januariöverenskommelsen – en politik som innehöll mer högerpolitik än vad de borgerliga själva vågade driva när de satt på regeringsmakten. Nu agerar Vänsterpartiet återigen som en dörrmatta, denna gång för Natolobbyn och krigshetsarna.

Kommunistiska Partiet är övertygade om att fred och neutralitet byggs genom vänskapliga relationer och dialog med omvärlden, inte med upprustning, misstro och deltagande i militära allianser. Sveriges säkerhet kommer knappast att gynnas av att svenska politiker krattar manegen för att ansluta oss till en krigsallians under ledning av det land som startat flest krig i den moderna historien.