Ledarkrönika: Vi kallades antibombare

Det är krigshetsarna som har ordet i dagens samhällsdebatt. Militärerna har tillåtits att kliva fram och de tar kommandot. De agerar och det ger intryck av att de ser sig som överordnade politikerna.

Militärerna pekar med hela handen och politikerna underordnar sig. Det är en farlig utveckling för det svenska samhället. När stora resurser ska gå till krigsmakten får andra betala.

Då hotas de värden som skapar goda villkor för livet. Det som ger barn och ungdomar hopp om en bra framtid, det som ger sjukvården de resurser som behövs och omsorgerna de nödvändiga förutsättningarna.

Det är de upprustningar som måste göras för att tågen ska komma och gå efter tidtabell. För vägar och kollektivtrafik och för att det ska vara möjligt att leva i hela Sverige.

Valet mellan uppbyggnad eller förstörelse borde vara lätt att göra. Att säga ja till upprustning av välfärden och nej till den militära, och att komma med i motståndskampen.    

I början av 1960-talet gick jag i min första demonstration. Den var mot utveckling av en svensk atombomb. Vi fick epitetet ”antibombare”, föraktfullt och nedlåtande, av dem som förespråkade att Sverige skulle utveckla en atombomb.

I augusti 1945 hade USA släppt två atombomber över Japan. Samma år, bara några veckor senare, började Försvarets forskningsanstalt (FOA) att forska om det nya massförstörelsevapnet.

I skydd av utvecklingen av civil kärnkraft skulle militära nukleära stridsmedel produceras. Hemlighetsmakeriet var stort men det höll inte i längden. Uppgifter läckte ut. När det blev offentligt att det pågick ett forskningsarbete för en atombomb, att Sverige skulle skaffa kärnvapen, så startade en omfattande samhällsdebatt.   

1958 bildades Aktionsgruppen mot svensk atombomb. Den bestod av 21 personer med hemvist i Stockholm.

Gruppen hade två programpunkter:

• Vi motsätter oss under alla förhållanden att kärnvapen införlivas med svenskt försvar.

• Vi vill ha fortsatt debatt angående möjligheterna att använda de resurser, som nu går till militära ändamål, för uppbyggande syften.

Gruppen skapade opinion genom debatter, gav ut flygblad och genomförde en namninsamling med 100.000 underskrifter. Bland de mer kända i gruppen fanns Barbro Alving, Per Anders Fogelström, och Sara Lidman.  

Antikrigsrörelsen vann striden. Det svenska kärnvapenprogrammet avslutades officiellt 1972. Idag är det inte utvecklandet av en atombomb som står på dagordningen – men med det svenska medlemskapet i Nato är frågorna snubblande nära varandra. Idag måste vi demonstrera för att Sverige så snart som möjligt lämnar Nato.

Miljardrullningen till krigsmakten måste stoppas. Pengarna behövs till välfärden. Om det gick att stoppa utvecklingen av en atombomb i Sverige då, så går det att stoppa dagens utveckling.

Om en stor opinion väljer liv och framtidstro framför död och förstörelse så går det.

Vera Peterson
Pensionerad fritidspedagog och kvinnopolitisk sekreterare (K)