Vilka betalade för andrummet?

Nyligen meddelade justititeminister Morgan Johansson (S) att regeringen vill förlänga gränskontrollerna mot Danmark och Tyskland i ytterligare sex månader. 

– Vi ser ju ett fortsatt hot när det gäller inre säkerhet och ett behov av att kontrollera resandeströmmarna in till Sverige, säger Morgan Johansson till Sveriges Radio. 

Mellan 150 och 200 personer i veckan stoppas av den svenska gränskontrollen, och precis som förra gången Sverige förlängde gränskontrollerna anges den inre säkerheten, det vill säga risken för terrorbrott, som orsak.

Gränskontrollerna på den svenska sidan av gränsen infördes i november 2015, men då för att begränsa flyktingströmmen till Sverige. I januari 2016 infördes även ID-kontroller på den danska sidan som ett sätt att runda asylrätten. ID-kontrollerna drogs sedermera tillbaka i maj 2017. 

Om vi går ännu någon månad tillbaka i tiden, till september 2015, så hamnar vi i en helt annan verklighet. Fotot av fyraårige Alan Kurdis lik fanns i många människors färska minne. Insamlingsgalan Hela Sverige skramlar sålde slut på tre timmar, och hela Sverige förfasades över att Ungern satte upp taggtrådsstängsel för att hålla flyktingarna utanför landet. 

Advokaten Viktor Banke träffade Ungerns minister för mediekommunikation, Zoltán Kovács, och frågade hur han trodde att Sverige skulle ha agerat i samma situation. Kovács var övertygad om att den svenska regeringen skulle ha agerat likadant. 

Den 23 oktober presenterades migrationsöverenskommelsen mellan S-MP-regeringen och de fyra allianspartierna. 

Permanenta uppehållstillstånd skulle nu bara ges till de som kunde försörja sig själva, något som gjorde människor totalt beroende av arbetsköpare. Det öppnade för utnyttjande, lönedumping och till och med människohandel.

En tillfällig lag skulle under tre år göra tillfälliga uppehållstillstånd till huvudregel för alla utom ensamkommande barn, barnfamiljer och kvotflyktingar. Andra reformer innebar fler rut-tjänster och begränsad föräldrapenning för flyktingar. 

Men detta räckte inte, tyckte regeringen som en månad senare presenterade ett lagförslag för att skapa ”andrum” i det svenska asylmottagandet. Nu skulle även ensamkommande och barnfamiljer som regel endast beviljas tillfälliga uppehållstillstånd. 

”Alternativt skyddsbehövande”, det vill säga de som flytt från väpnade konflikter, skulle nu beviljas tillfälliga uppehållstillstånd i 13 månader, medan de som bedömdes som flyktingar enligt FN:s flyktingkonvention från 1951 skulle beviljas tillfälligt uppehållstillstånd i tre år. 

Den ur arbetarsynpunkt allvarligaste förändringen i regeringens ”andrum” var dock försörjningskravet. 

Permanenta uppehållstillstånd skulle nu bara ges till de som kunde försörja sig själva, något som gjorde människor totalt beroende av arbetsköpare. Det öppnade för utnyttjande, lönedumping och till och med människohandel. 

Även familjeåterförening begränsades kraftigt och villkorades med försörjningskrav. För alternativt skyddsbehövande avskaffades möjligheten för familjeåterförening helt, något inte ens det så utskällda Ungern gjort. 

Sverige hade nu lagt sig på en europeisk miniminivå vad gäller flyktingmottagande. 

Den tidigare nämnde Viktor Bankes bok Andrum, som utkom i juni 2017, ger en intressant och bitvis väldigt gripande beskrivning av hur regeringens treåriga andrum, som slutligen infördes i juli 2016, drabbade människor. 

Banke är kritisk till den tillfälliga lagen för att han menar att den drabbade de som redan kommit till Sverige. Han menar dessutom att den var helt onödig eftersom EU:s överenskommelse med Turkiet redan gjorde det som lagen skulle göra – stoppa flyktingarna att komma hit. 

Om ditt ärende skulle bedömas utifrån den gamla, generösare lagen eller den tillfälliga, hårdare, berodde på om beslut i ditt ärende togs före eller efter att lagen infördes, inte på när du kommit till Sverige.

Att en välfärdsstat får problem när många människor plötsligt kommer till landet är självklart. Ett avreglerat samhälle där det är upp till individen att själv se till att ha tillgång till sjukvård och liknande riskerar visserligen stora sociala problem, men tvingas inte ta itu med samma utmaningar som ett samhälle med ett relativt generöst välfärdssystem. 

Under lite drygt två höstmånader 2015 kom cirka 80.000 personer till Sverige, lika många som under hela 2014 eller under åren 2008-2010 tillsammans. Siffran för hela 2015 slutade på 163.000. Under 2000-talet kom i genomsnitt 25.000 personer om året. 

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, rapporterade att viktiga samhällsfunktioner var hårt ansträngda i flera delar av landet och en del kommuner Lex
Sarah-anmälde sig själva på grund av missförhållanden i mottagandet av ensamkommande barn. 

Många kommuner hann knappt med ärenden som gällde svenska barn. MSB rapporterade om en utträngningseffekt i flera delar av välfärden.  

I Malmö var läget redan i september 2014 så akut att man fick jobba sjudagarsveckor på Migrationsverket, och anställda vittnade om allt längre handläggningstider. 

Med de tillfälliga uppehållstillstånden får de redan hårt ansträngda handläggarna nu tillbaka samma personer efter 13 månader eller tre år när deras tillfälliga uppehållstillstånd gått ut.

Samhällsekonomiskt blev det också dyrt när Migrationsverket tvingades betala miljoner kronor för sängplatser som upphandlats under flyktingkrisen, men som nu stod tomma.

Med den tillfälliga lagen togs möjligheten för så kallat övriga skyddsbehövande att få uppehållstillstånd bort. Dessa är sådana som riskerar att råka illa ut på grund av konflikter i hemlandet men som inte passar in i någon av asylkategorierna. De flesta är statslösa.

Tidigare kunde även andra få uppehållstillstånd av ”synnerligen ömmande omständigheter” (vuxna) eller ”särskilt ömmande omständigheter” (barn). 

Dessa får med den tillfälliga lagen endast uppehållstillstånd om det skulle strida mot Sveriges internationella åtaganden – till exempel EU-rätten – att inte ge dem det.

Ensamkommande barn utan vuxna anhöriga i hemlandet kan fortfarande få uppehållstillstånd av ömmande skäl, men bara tillfälligt. De riskerar dessutom att utvisas när de väl fyllt 18 år.

Med tanke på att vägarna in i Sverige har stängts för fler att komma hit, menar Banke att det vore både enklare och mer humant att låta den begränsade grupp av ensamkommande som redan finns här stanna.

I boken redogörs också för turerna kring de kritiserade åldersbedömningarna och vilka problem det medför att använda sig av sådana osäkra metoder.

Vi får även en historisk tillbakablick på det svenska flyktingmottagandet och blir varse att devisen ”hellre bra hjälp till några få än dålig till många” har tillämpats i Sverige ända sedan andra världskriget.

Som debattbok betraktad har Andrum sina begränsningar, men för den som vill förstå hur svensk asylpolitik fungerar och har fungerat, ger den en del kött på benen.