Kommentar: Vill Socialdemokraterna splittra Syrien?
Förra veckans avtal mellan Socialdemokraterna och Amineh Kakabaveh väcker frågor. Är S för en uppsplittring av Syrien? Varför stödja återuppbyggnad i nordöstra Syrien och samtidigt förhindra återuppbyggnaden i den del där majoriteten syrier lever?
I den turbulenta politiska utvecklingen förra veckan försvann en viktig fråga i mediebevakningen. I sitt anförande i riksdagen inför statsministeromröstningen den 24 november avslöjade V-avhopparen Amineh Kakabaveh att hon slutit ett avtal med Socialdemokraterna om att stödja det kurdiska partiet PYD och det så kallade självstyret i nordöstra Syrien, även kallat Rojava.
Avtalet var ett krav från Kakabavehs sida för att lägga sin röst på Magdalena Andersson.
Socialdemokraterna har publicerat texten från överenskommelsen på sin hemsida. Det är ett märkligt politiskt uttalande i flera avseenden.
I uttalandet sägs att det PYD-ledda självstyret är viktigt i Mellanöstern och därför ska få fortsatt stöd. Inte med ett ord nämns att området formellt är en del av den suveräna staten Syrien. Betyder ställningstagandet för självstyret att Socialdemokraterna stödjer en uppsplittring av Syrien? Det är inte en väg som leder till fred och avspänning.
Inget sägs om att självstyrets existens vilar på USA:s illegala militära närvaro i området. Det borde vara värt att uppmärksamma i ett uttalande som tar sin utgångspunkt i IS-terrorismen, eftersom det är USA:s krig och destruktiva agerande i regionen som bidragit till framväxten av terrorrörelser som IS och al-Qaida.
Uttalandet bidrar till att reproducera den skeva bild av Syrien och kampen mot terrorismen som etablerats i västvärlden. Att kurdledda YPG/YPJ gjort stora uppoffringar i kampen mot terrorsekten IS är sant. Men det går inte att tala om bekämpandet av terrorismen i Syrien utan att lyfta fram att den syriska regeringssidan gjort enorma uppoffringar och faktiskt spelat en ännu större roll i att slå tillbaka IS- och al-Qaidaterrorn.
Slutligen frågan om återuppbyggnaden efter krigets förödelse. Kakabaveh och S menar att Sverige måste stödja återuppbyggnaden i nordöstra Syrien, och visst behöver invånarna i området hjälp för att återställa det som raserats under kriget.
Men varför ska en liten del av den syriska befolkningen få stöd medan folkmajoriteten, det vill säga alla syrier som lever i de regeringskontrollerade områden, samtidigt straffas med hårda ekonomiska sanktioner? Att dessa sanktioner hindrar återuppbyggnaden och pressar ner miljontals människor i fattigdom är ett faktum.
I detta är Socialdemokraterna i högsta grad medskyldiga. År efter år har socialdemokratiska utrikesministrar suttit tillsammans med sina utrikesministerkollegor i EU och röstat för att förlänga de plågsamma sanktionerna mot Syrien.
Tänk om Kakabaveh istället hade pressat S att agera för att häva EU-sanktionerna mot Syrien. Det hade varit ett solidariskt stöd till hela det folk som kämpat mot och plågats av terrorismen, och det hade också gynnat kurderna och alla andra folkgrupper som lever i nordöstra Syrien.