Hoppa till huvudinnehåll

Zahira och hennes familj kan tvingas bort från bostaden

Olika grupper ställs mot varandra när nya flyktingströmmar kommer till Sverige. Problemet är att kommunerna inte bygger tillräckligt många billiga hyreslägenheter.

Zahira med sin familj – maken Zaher och barnen Jacob, Zein och Zaid.
Sanna Kilner

Zahira Alhasan Chibanieh läser ur brevet hon har fått från Kungälvs kommun, där det står att hennes boende är en genomgångsbostad och att hon kan sägas upp med 1-3 månaders varsel.

– Vi har bott här i mer än sex år. Det är ett gammalt hus men jag har gjort i ordning fint för min familj. Och huset är anpassat för min man Zaher Nammoura med trygghetslarm och han har hemtjänst. Han blev skadad i kriget och benet amputerades. Vart ska vi ta vägen?

Familjen – Zahira, Zaher och sonen Jacob – kom som kvotflyktingar från krigets Syrien till Karlshamn 2013. Där bodde de i ett trevåningshus, vilket var svårt för Zaher då det inte var anpassat för hans handikapp.  2013 föddes dottern Zein och 2014 sonen Zaid.

2015 anvisades de av Migrationsverket till Kungälvs kommun där de fick ett boende i ett hus i Munkegärde. 

– Vi var så glada att vi fick ett hus som var anpassat till min man. Han har svåra fantomsmärtor och har opererats på Sahlgrenska sjukhuset för diskbråck. Tyvärr blev han inte bra och han har också posttraumatiskt stressyndrom.

– När brevet kom blev min man och barnen väldigt oroliga och kunde inte sova. Vart skall vi ta vägen? Barnen trivs i skolan, de är med i fotbollslag och har många kompisar här, berättar Zahira.

Jakob, som är tolv år har diagnostiserats med ADHD och har kontakt med psykiatrin i Kungälv som sköter hans medicinering. Zaher har sina läkarkontakter och får sjukersättning. Zahira har utbildat sig till undersköterska och jobbar i hemtjänsten. Hon vill gärna läsa vidare och läser in matematik och engelska för att kunna söka in vid universitetet.

– Jag vill gärna läsa till socionom eller sjuksköterska. Jag har verkligen försökt att integrera mig i Sverige och göra som man ska. Vi betalar nästan 11000 kronor per månad för huset och jag har alltid varit noga med att betala. 

I kontraktet står att det kan övergå till förstahands efter ett år om man sköter sig. Nu har familjen bott där så länge så de trodde att de skulle få bo i huset så länge de behöver.

Zahira och Zaher känner flera flyktingar som redan har blivit uppsagda från sina boenden, vilket också bekräftas i brevet.

– Jag har också hört att boendena behövs till ukrainska flyktingar, som kommer till Sverige, säger Zahira.

På sociala medier finns många kommentarer från personer som stått i kö för boende länge: unga vuxna, som tvingas bo kvar hemma, och misshandlade kvinnor med barn som inte kan bo kvar i det gemensamma hemmet och nu får ännu svårare att hitta en bostad.

– Det är jättesvårt att hitta lägenheter i Sverige. Politikerna måste bygga fler bostäder. Man skall inte ställa grupper mot varandra, menar Zahira.

Zahira har kontakt med flera grannar och diakonen i Munkegärde kyrka samt socialhandläggaren som hjälper henne.

– De tar reda på lagar till exempel om barns rättigheter i barnkonventionen. Jag är så orolig för att mina barn ska mista sina kamrater, vi trivs jättebra i Munkegärde! Hur ska jag kunna skapa en ny etablering för min familj?

Sektorschef för trygghet och stöd, Lena Arnfeldt, svarar generellt på Proletärens frågor och kan inte gå in på den aktuella familjens boende. Hon menar att kommunen bara har skyldighet att ordna bostad de två första åren i kommunen, som är etableringstid. Det har dock funnits möjligheter att bo kvar i fyra år och ibland längre när det har varit svårt att ordna egen bostad.

Det finns möjlighet att ansöka om bistånd för socialt boende. Frågan man måste ställa sig är varför Zahiras familj skulle söka ett annat boende när de har ett socialt boende där de har bott i över sex år och som dessutom är anpassat till Zahers handikapp?