Hoppa till huvudinnehåll
Av

15 juni avgörande för EU-motståndet

"Demonstrationen spelar fortfarande politisk roll."



För fem år sedan, 15 juni 2001, samlades folk från hela Sverige i Göteborg till den största demonstrationen i Europas historia för ett utträde ur EU. Göran Persson hade gjort allt för att Sveriges ordförandeskap skulle lugna den envisa opinionen mot EU, men när toppmötet hölls i Göteborg blev det uppenbart att han hade misslyckats totalt.

Proletären samlar tre kommunister som alla gick i demonstrationen 15 juni för ett samtal om EU-motståndet och den historiska demonstrationen.

– Det starkaste minnet från demonstrationen är att vi var så otroligt många, säger Maria Pehrsson som satt i RKU-Göteborgs styrelse vid tiden för demonstrationen. Hon kan inte riktigt fatta att det faktiskt är fem år sedan hon gick mot Götaplatsen tillsammans med 16.000 andra demonstranter.

Demonstrationen i Göteborg under EU-toppmötet utgjorde kulmen på en lång rad manifestationer och demonstrationer som ägde rum över hela landet när Sverige stod som ordförande för EU.

Robert Mathiasson var redaktör för RKU:s tidning Rebell för fem år sedan. Han var också en av alla dem som vaktade demonstrationen, och det präglade hans upplevelse.

– Mitt största minne är en familj med barnvagnar som kom fram till mig eftersom de var oroliga efter allt de hade hört på tv om kravaller och upplopp. De hade vågat sig in till stan från Angered eftersom de hyste ett så stort hat mot EU. Jag försäkrade dem om att det skulle vara lugnt i vår demonstration, och det löftet kunde vi hålla, berättar han.

Förberedelserna inför 15 juni var enorma. En av dem som kämpade i veckor och till och med månader för att demonstrationen skulle bli välorganiserad var Jan Strömqvist. Han var Kommunistiska Partiets representant i planeringsgruppen tillsammans med personer från bland andra Folkrörelsen nej till EU, vänsterpartiet och miljöpartiet.

– Vi anade att vi skulle bli väldigt många i demonstrationen. När polisen och politikerna också insåg det fick vi sitta i långa förhandlingar med Håkan Jaldung från polisen och Göran Johansson (s) från kommunen. Men allt det långa förberedelsearbetet gav verkligen resultat. Jag tror att demonstrationen spelade en otroligt viktig politisk roll. Fem år efter EU-inträdet så fanns det strömningar i både vänsterpartiet och miljöpartiet som ville stryka utträdeskravet. Storleken på demonstrationen satte stopp för de planerna, säger Jan Strömqvist.

Robert och Maria nickar instämmande.

– I opinionsundersökningar så var det uppenbart att det fanns ett stort EU-motstånd, men det var först i demonstrationerna runt om i Sverige under ordförandeskapet som det genuint folkliga motståndet manifesterades. Folk tog till gatorna, och det var en mäktig kraft, säger Robert Mathiasson.

Stor politisk betydelse

Kraften från gatorna gjorde avtryck högt upp i maktens korridorer. Alla tre menar att demonstrationen den 15 juni påverkade politiken långt framåt, och den har betydelse än i dag.

– En av de viktigaste konsekvenserna var att demonstrationerna runt om i Sverige, och framförallt demonstrationen i Göteborg, ökade trycket på att politikerna skulle genomföra en folkomröstning om EMU. De vågade inte smyga in Sverige bakvägen i EMU när de visste att det fanns ett så pass starkt motstånd mot EU. Inte minst med tanke på att vi i EU-motståndet hade visat att vi har kapacitet att samla till så stora och välorganiserade manifestationer och demonstrationer.

– Dessutom bildades det nätverk och organisationer i Göteborg inför 15 juni som fanns kvar efter demonstrationen. Jag tror att det är en av anledningarna till att Göteborg blev den enda storstaden som sade nej till EMU, säger Jan Strömqvist.

Antiimperialism
Men det var inte bara demonstrationen mot EU som präglade kampen i Göteborg vid den här tiden. Några veckor innan 15 juni blev det klart att Bush skulle besöka Göteborg i samband med EU-toppmötet. Resultatet blev att 12.600 demonstrerade sin avsky mot USA:s president.

– Den stora demonstrationen mot Bush lade grunden för hela den antikrigsrörelse som blommade upp när USA anföll Irak två år senare. Framförallt förde vi en viktig strid inom förberedelsegruppen för att parollen ”bekämpa USA-imperialismen” skulle vara med i tåget. Det slutade med att anti-imperialismen fick ett eget block i tåget, och på så vis gavs anti-imperialismen en roll i antikrigsrörelsen redan då, säger Jan Strömqvist.

– Kampen mot EU och demonstrationen mot Bush skapade dessutom en rörelse bland ungdomar som innan dess tyckt att politik var någonting ganska avlägset. I de två demonstrationerna, och i arbetet inför dem, så fick vi unga möjlighet att agera i en konkret politisk fråga. Det tror jag var väldigt viktigt. Men det tråkiga är att en del inte kommer att minnas vår demonstration, utan istället tänker de på kravallerna och allt som hände runt omkring, säger Maria Pehrsson.

Nu, fem år senare, kan vi också se hur polisen och rättssamhället utnyttjat kravallerna för att öka polisens befogenheter. Direkt efter det som kom att kallas ”Göteborgskravallerna” påbörjades diskussionen om att riva upp Ådalslagarna som hindrar polisen från att samarbeta  med militär trupp i fredstid. För någon månad sedan beslutade riksdagen, med socialdemokraterna i spetsen, om att avskaffa Ådalslagarna.

– Vi visste nog inte ens själva hur rätt vi hade när vi direkt fördömde kravallerna och varnade för konsekvenserna, menar Maria, Robert och Jan.

– Kravallerna i Göteborg är lite som vårt 11 september. Överheten har utnyttjat det som hände till att stärka polisstaten och införa en ny terroristlagstiftning, säger Robert Mathiasson.

Kravaller dominerar i media
Och det är tydligt vem som skriver historien. När media nu ska behandla det som hände för fem år sedan dominerar kravaller, gatstenar och bråk. Den största demonstrationen för ett utträde ur EU är däremot nästan bortglömd i rapporteringen.

– Men alla vi som var på plats i Göteborg, eller i någon av alla de andra demonstrationerna mot EU under ordförandeskapet, vet vad som skedde. Och jag tror att EU-motståndet är lika stort i dag som det var då. Det ligger och bubblar i det tysta, säger Robert Mathiasson.

– Jo, men det är ändå en nackdel att EU-motståndet inte syns längre, menar Maria Pehrsson.

Stark nej-opinion
Ingen av dem tror ändå att ja-sidan kommer lyckas med att vända den svenska opinionen.

– Men de kan kväsa motståndet så att det inte hörs, och så att vi i motståndet slutar tro på oss själva. Vi vet ju att EU inte gett oss något positivt sedan inträdet. Allt har blivit sämre, och EU har blivit en symbol för försämringarna och nedmonteringen av välfärden, säger Jan Strömqvist.

På samma sätt som EU blivit en symbol för välfärdsslakten så kan demonstrationen 15 juni ses som en symbol för EU-motståndet. Göran Persson såg Sveriges ordförandeskap i EU som en möjlighet att åtminstone skapa en folklig acceptans för medlemskapet.

– Ordförandeskapet slutade med att 16.000 personer demonstrerade i Göteborg för att Sverige ska lämna EU. Jag undrar vad Persson tänkte då, säger Robert Mathiasson och ler.

LISA ENGSTRÖM
Proletären 24, 2006