EU som krigsanstiftare

Det var våren 1992. Den bosnienmuslimske nationalisten Alija Izetbegovic hade precis utropat Bosnien-Hercegovina till självständig stat, med stöd från den kroatiska befolkningsgruppen, men i trots mot den serbiska minoritetens kategoriska motstånd. FN vädjade till besinning och uppmanade det internationella samfundet att inte erkänna Bosnien-Hercegovina förrän den serbiska minoriteten fått nödvändiga säkerhetsgarantier.

Det var en uppmaning utan res-pons i Tyskland, som i årtionden agerat för en splittring av Jugoslavien. På förmiddagen den 6 april 1992 erkände Tyskland den nya staten, provocerande nog på årsdagen av den nazistiska invasionen i Jugoslavien under andra världskriget. Några timmar senare följde EU efter.

Därmed brakade helvetet löst. På eftermiddagen den 6 april 1992 utbröt det fasansfulla inbördeskriget.



Nu är det 2007 och i Kosovo förbereder albanska nationalister att utropa den FN-styrda men ännu formellt serbiska provinsen till självständig stat, trots att FN genom säkerhetsrådets ännu gällande resolution 1244 slår fast att Kosovo är en del av Serbien.
Det har inte gått att uppnå enighet om den fredsplan som Finlands förre president Martti Ahtisaari utarbetat och nu har tidsfristen löpt ut. Varvid den albanske nationalistledaren Hashim Thaci öppet deklarerar sin avsikt att trotsa den FN-resolution som ännu gäller.

I Bryssel håller EU:s utrikesministrar möte. Frankrike, Storbritannien och Tyskland, åter detta Tyskland, driver på för att EU omedelbart skall erkänna Kosovos självständighet, när Thaci väl proklamerar den, ivrigt sufflerade av Sverige och Carl Bildt.

Att invänta något FN-beslut och att därmed följa internationell lag är inte aktuellt. Eftersom Ryssland kan inlägga veto i FN:s säkerhetsråd och därmed stoppa den självständighet för Kosovo som EU traktar efter. Mer är internationell lag inte värd för ett EU som vill lägga hela Europa under sig.



Det sägs att det inte finns en väg tillbaka för ett Kosovo som i praktiken lösgjordes från Jugoslavien och Serbien genom Natos angreppskrig 1999 och som sedan dess utgjort ett slags FN-protektorat. Kanske är det så. Kanske accepterar den albanska befolkningsmajoriteten inget annat än självständighet i en situation då samhörigheten med Serbien är ett minne blott och då det serbiska styret i praktiken redan upphört.
Ett är dock givet. En självständighet kan inte proklameras ensidigt och utan respekt för den serbiska befolkningsminoritetens legitima intressen och krav, vilket gäller i allmänhet, för alla självständighetsförklaringar som berör befolkningsminoriteter, och alldeles särskilt på Balkan, som inte bara är ett virrvarr av nationaliteter och nationella konflikter, utan som också har så bittra erfarenheter så nära i historien.

Men EU blundar för det självklara. För att åter sätta luntan under krutdurken.

2007 är inte 1992. Jugoslavien existerar inte längre och Serbien har små möjligheter att hävda sin rätt, trots gällande FN-avtal och stöd från Ryssland.

Måhända bidrar EU inte till något omedelbart inbördeskrig i Kosovo, som 1992 i Bosnien-Hercegovina, bara till en fortsatt etnisk rensning av serber. Men likväl leker EU med elden. För att ett självständigt Kosovo utan garantier för den serbiska befolkningsminoriteten inte löser konflikten, bara permanentar den. Men framförallt för att ett öppet trots av FN och gällande FN-resolutioner upphäver den ytterst bräckliga säkerhetsordning som trots allt ännu existerar på Balkan.

Vilket skydd har serberna i Bosnien-Hercegovina om FN inte har kraft att hävda internationell lag i det Kosovo som FN i praktiken styrt sedan 1999? Och vilka garantier har Serbien för att EU inte kommer att kasta lystna blickar på nya erövringar, som det fd autonoma området Vojvodina, sedan Kosovo väl har styckats av?

EU-politiken permanentar gamla konflikter på Balkan och bygger upp för nya.

Men den skapar också osäkerhet i andra delar av världen. Om såväl USA som EU bara respekterar FN-ordningen när det passar deras egna imperialistiska intressen, så förlorar denna ordning all legitimitet. Världen blir laglös, utan skydd för små länder.



Serbien kräver att FN:s säkerhetsråd för frågan om Kosovos status till Internationella domstolen i Haag för avgörande. Det är en rimlig ståndpunkt med tanke på den komplexa situationen på Balkan.
För betänk detta. Säg att Kosovo har oavvislig rätt till självständighet. Men varför har i så fall inte Republika Serbska i Bosnien-Hercegovina samma rätt?

Ett är klart. Skall fred och stabilitet återupprättas på Balkan så måste alla folks rättigheter res-pekteras och garanteras. Vilket kräver att imperialismens inflytande minimeras.

Internationella domstolen är alls inte det ultimata forumet för en sådan minimalisering, präglad som den är av de rådande maktförhållandena i världen. Men ett avgörande i Internationella domstolen rider åtminstone spärr mot det imperialistiska godtycke och den imperialistiska laglöshet som EU representerar. Vilket krävs för att situationen inte skall destabiliseras ytterligare.

För övrigt finner vi Carl Bildt pinsam. Maken till imperialistisk bandhund har väl aldrig skådats som svensk utrikesminister.