Min vän Alice Staffan och tillblivelsen

Staffan Beckman är min kusins pappa och en betydelsefull person från min barndom. Han och min moster var mina förebilder. De var Palestinaaktivister, revolutionärer, kommunister. De var inte rädda för att bråka och slåss för rättvisa och förändring! De var inte rädda för någonting.

Jag blev kommunist då.

Alice lärde jag känna första gången då min kusin fyllde 40 och hade fest. Jag måste ha varit 30 och hade kommit dit med en kille och det första Alice säger (högt) när vi kliver in i köket är ”Va?! Jag trodde du var lesbisk?” Jag blev till igen. Eller kanske upplyst om något som jag inte hade förstått? Jag minns att jag i alla fall blev väldigt glad och kände mig förstådd. Kanske var det då som vår vänskap blev till? Resten av kvällen stod Alice och jag på gården, rökte cigg och snackade.

Och det har vi fortsatt med, jag och Alice Staffan. I hennes etta på söder. Med affischerna av det palestinska motståndet tolkat av författaren och PFLP-talesmannan Ghassan Kanafani runtomkring oss: ”Soutenez la lutte du peuple Palestinien contre l`l’occupation Sioniste! (Stöd det palestinska folkets hjältemodiga kamp mot det israeliska förtrycket)” står det på en av affischerna från 1970.

Jag blir tillfrågad om jag vill skriva om Till Cordelia samtidigt som israeliska fotbollssupportrar brutalt attackerar och misshandlar holländska supportrar på Amsterdams gator i november 2024. I media kablas händelserna kablas ut som antisemitiska attacker på besökande judiska fotbollsfans från Israel. Man går så långt att man liknar händelserna vid Kristallnatten och kallar dem förföljelser av judar.

Några dagar senare går borgmästaren i Amsterdam ut med en rapport som konstaterar att det var de israeliska supportrarna som startade upploppen. Men det lägger media ingen vikt vid.

I förordet till boken skriver Alice Staffan att ”När den här boken går i tryck hösten 2024 har den extrema högerregeringen i Israel dödat 42.000 palestinier i Gaza, skadat över 100.000 och gjort området obeboeligt. På den så kallade Västbanken attackerar bosättare och arméenheter dagligen städer, byar och flyktingläger och dödar, fängslar och fördriver…”.

Jag hade fått en kopia av manuset till boken av Alice tidigare. Långt innan 7 oktober 2023. Då fanns inget förord ännu men när jag väl läser boken nu är det första jag tänker att ”det här handlar ju för fan exakt om det som händer i Gaza och resten av Palestina just nu”. Det som händer i Sverige. I världen. Kritiken mot sionismen, och de enorma folkliga protesterna världen över som kräver att folkmordet måste stoppas, att Israels ockupation av Palestina måste upphöra. Och hur sionisterna i desperat panik försöker, på de mest bisarra vis, hävda att protesterna är antisemitism.

Det som sker i Gaza nu gör den här boken ännu viktigare än när den skrevs 2021. Precis som Alice Staffan själv skriver i förordet.

Jag gråter när jag läser förordet. Det är så brutalt att tänka på att boken, när den skrevs, inte visste vad som väntade. Att Gaza inte visste. Att Alice Staffan inte visste. Att 42.000 mördade palestinier inte visste.

Det som händer i Gaza och på Västbanken är inget nytt. Men brutaliteten och storleken på dödandet är något av det värsta vi har sett.

Ett live-streamat folkmord.

Det är inte lätt att skriva en recension när ett folkmord pågår. Det kan kännas som att ingenting annat än att försöka stoppa det är viktigt. Men jag ska försöka.

Förutom att boken nästintill känns som en profetia om det som händer i Palestina just nu så handlar boken även om människor Alice Staffan mött. Människor som varit betydelsefulla på olika sätt. Människor, som Alice Staffan skriver, ”på varsitt vis bidragit till att förvandla mitt liv till en roman”.

Centralt i boken är Alice Staffans relation till Cordelia Edvardsson, som under många år var SvD:s korrespondent i Israel. Cordelia, Astrid, Lenke, Helga, Naima, Sonja och Liv är alla kvinnor med judisk bakgrund men med olika förhållande till sin judiskhet. Alla finns de med kring Alice Staffan när hon reflekterar kring sin tillblivelse som kvinna, som Alice, men också som judinna. Och hon frågar sig: ”kan man (jag) vara jude utan att vara det?”

Det är en bok som tar upp tankar om identitet och tillhörighet, tänker ni kanske. Inte alls! Det är mötena som är betydelsefulla och centrala i boken, snarare än att Staffan blivit Alice. Det handlar mer om antikolonialism än om identitet: att den judiska identiteten inte på något sätt kan vara ett hinder för att vilja eller kunna göra motstånd mot det koloniala projektet Israel.

Detta beskriver Alice Staffan i den rörande brevväxlingen mellan den unga israeliskan Sheila Garfunkel och hennes man Jakob som lämnat Israel efter kriget mot arabstaterna 1967 då han inte förmått sig att skjuta de palestinier som hans befäl beordrat honom att göra. Sheila som stannat kvar anklagar honom i breven för att försöka fly sin judiskhet genom att lämna Israel.

Jakob svarar:

”Det judiska har inte med saken att göra. Jag lämnade Israel för att jag vägrade vara kolonisatör!”

Jag tänker på när Alice Staffan intervjuades i Sveriges Radios ”Söndagsintervjun” för några år sedan och programledaren ställde de uttjatade identitetspolitiska frågorna om att Staffan nu fått en ny kvinnlig identitet och blivit Alice och vilket pronomen han nu skulle använda, som om detta var det viktigaste med hela intervjun. Varpå Alice Staffan svarar:

– Jag tycker att det finns väsentligare saker att ägna sig åt. Jag är kommunist.

Till Cordelia är ett vackert collage av ord, drömmar, papperslappar och foton. Som urklipp ur en anteckningsbok där man skrivit ner det som inte får glömmas. Som en resedagbok. Jag tycker om sättet den är skriven på. Berättelserna om möten med människor, minnen, och historiska viktiga händelser varvat med tankar och citat kopplat till dem.

Det är också en rörande summering av Alice Staffans liv och författarskap, hennes tillblivelse. Jag tänker flera gånger när jag läser att Alice är min äldsta vän. I somras firade vi hennes 90-årsdag två gånger. En gång med familjen och en gång med kamraterna i partiet.

Alice Staffan är dubbelt så gammal som jag, men det tänker vi aldrig på då vi, likt två flickor, sitter hemma hos henne och rullar cigaretter, dricker vin eller kaffe och pratar om motståndet, Ghassan Kanafani, kärleken. Tillblivelser. Revolutionen, den som kanske pågår nu?

Alice läser stycken ur sin dagbok, tankar hon fått, går och letar fram böcker i bokhyllan och läser citat. Vi tänder en cigg till.

– Ska vi ha kaffe och choklad nu?

Alltid varsin askkopp. Varsitt glas iskall citronsaft.

Jag berättar om demonstrationerna. Om tomatattacken mot Sveriges utrikesminister Malmer Stenergard.

Det mest drabbande kapitlet i boken beskriver massakrerna i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila i Beirut 1982. Det går knappt att läsa.

Kanske är det på grund av det kapitlet som Till Cordelia refuserades av elva förlag både till höger och vänster innan Kommunistiska partiets förlag Proletärkultur gav ut den förra året?

Får omvärlden inte påminnas om att staten Israel begick fruktansvärda krigsbrott redan 1982, redan 1948? Tyckte de elva förlagen att det var antisemitism att prata om det? Kommunistiska partiet har stått på Palestinas och på det palestinska motståndets sida hela tiden. Utan att en enda gång rapa de fega orden ”Vi fördömer Hamas attack den 7 oktober”.

Varför?

Självklart för att Palestina har rätt att göra motstånd mot Israels förtryck och massakrerna i Gaza nu, de i Sabra och Shatila 1982 och under Nakba 1948, då tiotusentals palestinier mördades och fördrevs från sina hem.

Malmer Stenergard hävdar fortfarande att Israel har rätt att försvara sig och statsminister Kristersson säger att den svenska regeringen fortfarande inte sett bevis för att de israeliska attackerna mot Gaza inte sker inom ramen för proportionellt självförsvar.

När människorättsorganisationen Amnesty lade fram en rapport med bevis om att Israel begår folkmord och förde ut det i en kampanj i Stockholms tunnelbana under julen gick svenska högerpolitiker och debattörer i taket av ilska. Sveriges biståndsminister Dousa har dragit in biståndet till FN:s flyktingorgan UNRWA och därmed till Gazas svältande och frysande befolkning.

Och från bokens sista kapitel citerar jag åter från Ghassan Kanafanis vackra affisch: ”Soutenez la lutte du peuple Palestinien contre l`l’occupation Sioniste!”

ALICE STAFFAN BECKMAN

Alice Staffan Beckman har berört ämnet Palestina och Israel i flera böcker, artiklar och texter, bland annat i Proletären. Här ett urval:

Palestina och Israel. En analys från vänster (1969). Den första boken tecknar bakgrunden till konflikten.

Palestina och USA-imperialismen (1969). Den andra boken om Palestinafrågan.

Den anständige mannen (1975). Om ett Beirut på gränsen till inbördeskrig.

Garfunkel (1978). Om en ung israels dilemma: måste han bryta med Israel för att kunna leva med sig själv?

För Palestinas befrielse (1988).

Till Jerusalem (1989). Om ett betydelsefullt möte med Cordelia Edvardsson i Jerusalem på 1980-talet, om synen på det judiska och det palestinska.

Freak (2013). En roman om kön, samhälle och Palestinafrågan.

Till Cordelia, en roman om Israel, Palestina och tillblivelsen (2024).

Du kan köpa Till Cordelia (2024) i Proletärkulturs webbshop.