En värdering av tågstrejken: Arbetarnas kamp viktigast

”En historisk seger för svensk fackföreningsrörelse”, påstår Sekos ordförande Janne Rudén när tågstrejken blåstes av.

Det är storslagna ord av den typ man brukar kunna höra ifrån båda parter efter en konflikt, men som man inte riktigt hittar någon grund för om man läser det nya avtal för spårtrafiken som Seko och Almega tecknat. Därmed inte sagt att avtalet är dåligt eller att strejken varit onödig.

Tvärt om i arbetarleden och på de lokala fackklubbarna på Veolia, som var roten i konflikten, är man nöjda. Det nya lokala avtalet tvingar företaget att använda 90 procent heltidsanställd personal i utförandet av grundtrafiken. Detta verkar till och med i praktiken bli en hårdare begränsning än det tak på 40 000 arbetstimmar som Seko själva hade som krav.

Men dessa begränsningar gäller som sagt bara för Veolia, vilket blir problematisk då de osäkra anställningsformerna finns i stor utsträckning över hela branschen. Nu blir det istället genom höjda löner som timanställningarna ska försöka begränsas.

Istället för ingångslön kommer timanställda få en genomsnittslön av vad kollegor med jämförbara arbetsuppgifter på företaget tjänar. Dessutom kommer man få ett extra tillägg på sex procent om man blir inringd 48 timmar innan ens arbetspasset börjar.  

Löneökningarna för de timanställda kommer bli ganska stora, men man ska vara medveten om att de kommer att finansieras inom ramen för det befintliga löneläget. Det vill säga genom minskade löneökningar för övriga på spåravtalet. En något minskad löneökning för att se en minskning av de osäkra anställningar är nog något som många i branschen kan tänka sig, men samtidigt ska man akta sig för att tro på några större förändringar till följd av avtalet.

Många arbetsköpare väljer redan idag att bedriva verksamheten med en permanent underbemanning och låter hellre befintlig personal arbeta dyra övertidspass än att nyanställa.

Den lönehöjning som timanställda nu får är som sagt bra. Men den kommer med stor sannolikhet inte kunna väga upp den frihet och flexibilitet som arbetsköparna eftertraktar.

En historisk seger hade varit om Seko helt lyckats avveckla de osäkra anställningsformerna genom att göra heltidsanställningen till en rättighet och deltid till en möjlighet. Nej är det något som kan komma att kallas historiskt är det inte alls avtalet utan vägen dit.

Det var Veoliapersonalens egen organisering och förberedelse för en vild strejk som pressade Seko att efter mycket om och men säga upp det centrala avtalet två år i förtid. Utan den rörelsen och trycket från de egna leden skulle facket med största sannolikhet fortsatt diskussionerna med Almega under fredsplikt i de arbetsgrupper som förra avtalsrörelsen tog fram.

I den avreglerade och uppsplittrade järnvägsbranschen blev strejken en enande faktor över både yrkes- och företagsgränser. Därmed lyftes frågan från de lokala problemen på Öresundståg till en allmän kamp mot arbetsköparnas utnyttjande av osäkra anställningar om drabbar hela arbetarkollektivet och många lägre tjänstemän.

För även om en enskild liten seger inte vinner några krig, så visar tågstrejken att årtionden av facklig reträtt kan brytas. Nu gäller det för resten av arbetarkollektivet att ställa krav på sina fackliga organisationer och med eller utan dem ta upp kampen i de kommande avtalsrörelserna.

De osäkra anställningarna måste bort!

Povel Johansson

Lokförare