Seriös granskning av gruvboom
Under senaste 10-15 åren har jakten på att exploatera nya och gamla mineralfyndigheter intensifierats i Sverige. Detta belyses på ett bra sätt i boken ”Smutsiga miljarder – den svenska gruvboomens baksida” av Arne Müller.
Den svenska gruvboomen har sina motsvarigheter även på andra håll i världen. Det är den starka tillväxten i Kina, Indien och andra nya industriländer som är motorn i denna utveckling.
Planerna på nya gruvor väcker förhoppningar i de avfolkningsbygder där i stort sett alla gruvprojekt ligger. Kommuner som Pajala och Jokkmokk i Norrbotten, och Storumans kommun i Västerbotten är några exempel där kommunpolitiker och stora delar av ortsbefolkningen välkomnar gruvprojekten med öppna armar.
Arbetstillfällen och ökad service under en period väger naturligtvis tungt. Men gruvindustrins verksamhet innebär mer eller mindre kraftiga ingrepp i naturen. Naturintressen och rennäringens villkor borde givetvis beaktas.
Men det har i princip varit en regel att gruvindustrins intressen satts först. Senast i augusti fattade regeringen ett beslut att riksintresset att bryta nickelmalm i Rönnbäcken söder om Tärnaby (Storumans kommun) väger tyngre än rennäringen i området som också klassats som riksintresse.
Förändringar i minerallagstiftningen och högre världsmarknadspriser har de senaste åren lockat mer eller mindre seriösa gruvbolag till Sverige, då vårt land blivit världens billigaste att gräva efter malm i.
Gruv- och mineralindustrin kräver långsiktighet, och som bekant är det inte den kapitalistiska marknadsekonomins bästa gren.
Men de stora aktörerna, som LKAB och Boliden, kan klara de svängningar som kapitalistiska kriser ställer till med tack vare en viss långsiktighet och alltför ofta på de anställdas bekostnad.
De aktörer som lockats till Sverige av de höga metallpriserna och av de extremt gynnsamma villkor som den nya minerallagen innebär, har sällan dessa ekonomiska muskler vilket äventyrar projektens långvarighet och miljöpåverkan. Detta sagt utan att försköna de etablerade gruvbolagens framfart.
Konflikten mellan miljön och gruvnäringen är alltså inget nytt, men har accelererat med alla aktörer som lockats hit i gruvboomens spår.
Detta belyses mycket bra i Arne Müllers bok ”Smutsiga miljarder – Den svenska gruvboomens baksida” där författaren, som är programredaktör och journalist på SVT i Umeå, har fördjupat sig i den svenska gruvindustrin, och framför allt dess påverkan på miljön.
Som framgår av bokens titel Smutsiga miljarder – den svenska gruvboomens baksida är det anstormningen av mer eller mindre seriösa aktörer som prospekterat mineralfyndigheter för eventuell gruvdrift som fått Müller att fatta pennan.
Han går tillbaka och visar att även etablerade gruvbolag som Boliden och LKAB genom årtionden åsamkat miljön stora skador som en följd av bristande kunskaper, nonchalans (läs vinstintresse) samt dålig kontroll av myndigheter.
Utsläpp från gruvor, såväl i drift som efter det att brytning upphört. Utsläpp som slagit ut fiskbestånd i sjöar. Haverier av gruvdammar. Med mera.
Boken är ingen stridskrift mot gruvnäringen utan tar på ett seriöst och ödmjukt sätt upp hur det sett ut tidigare, pekar på att kunskaperna och miljömedvetenheten idag är större hos de stora gruvföretagen och myndigheter, men att det finns mycket att anmärka på även idag.
Inte minst hur gruvnäringen får fritt spelrum i konflikten med andra intressen (miljö, rennäring). Arne Müller visar också att dagens ”lycksökare” (mina ord) varken vill eller kan ta hänsyn till miljö- och klimateffekter på grund av att deras agenda är snabba cash.