Läraravtal ger ökade löneklyftor

För 2012 och 2013 ger avtalet en större procentuell lönehöjning än alla i år slutna avtal, medan lönehöjningarna 2014 och 2015 ska förhandlas lokalt under fredsplikt utan några givna ramar. Avtalet ger långt från de 10.000 kronor som facken satt som mål.

Men det båda lärarfacken är snara att framhålla att första årets löneökning på 4,2 procent för 2012 är betydligt större än de 2,6 procent som Industriavtalet gav, det så kallade märke som hittills satt taket för i princip alla övriga avtal.

– Läraravtalet ger lärarna mer än andra och det är ett första steg mot att höja läraryrkets attraktivitet, säger Eva-Lis Siren ordförande i Lärarförbundet.

– Vi har fått ett avtal som innebär att vi börjar uppvärdera läraryrket, hävdar Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas Riksförbund.

Otvivelaktigt har lärarna över tid halkat efter jämförbara akademikergrupper. I lärarkårens djupa led finns ett uppdämt missnöje med löneutvecklingen vilket ledde till att lärarfacken i vintras satte som mål att medlemmarna i år ska få mer än andra yrkesgrupper och över tid ska lärare få 10.000 kronor mer i månaden.

I detta läge presenterar regeringen genom skolminister Jan Björklund, samma vecka som medlarna slutmanglade läraravtalet, två nya karriärsteg för lärare, förstelärare och lektor, som ska införas från 1 juli 2013. Målet är att var tionde lärare ska utbildas för att kunna besätta dessa tjänster.

Folkpartiledaren Björklund lockar med att försteläraren ska kunna få 5.000 kronor och lektorn 10.000 kronor mer i månaden än andra lärare. Som av en händelse just 10.000, precis den summa som lärarfacken krävt.

Det går inte att blunda för att detta regeringsutspel haft betydelse för att få facken att köpa avtalet. Som den orimligt långa avtalstiden på fyra år, som är en ny företeelse på svensk arbetsmarknad.

Fackens utgångspunkt var ettårigt avtal. Vilket är det enda rimliga i en värld där ingen kan förutspå hur ekonomin ser ut under kommande år. Se på Grekland, Spanien och Portugal, så förstår var och en vikten av korta avtal. Så har också i princip alla andra avtal på den svenska arbetsmarknaden i år varit ettåriga.

I sina huvuddrag liknar det påskrivna avtalet det avtalsförslag som SKL lade fram före sommaren.

Den stora skillnaden är att det föreslagna femårsavtalet blev på fyra år och att det fjärde året kan sägas upp.

En för facken nödvändig skrivning när de undertecknar ett avtal som för de två sista åren inte innehåller några utfästelser om generellt höjda löner.

De fackliga ledarna är tillfreds med att, som de ser det, genom det nya avtalet ha tagit de första stegen mot högre löner för lärarna. Men det som facken talar tyst om är att de rejäla lönehöjningarna, i Jan Björklunds anda, endast är avsedda för ”de bästa lärarna”, en liten minoritet på tio procent av lärarkåren.

Om detta är facken överens med arbetsgivarna i SKL, Sveriges Kommuner och Landsting som är minst lika glada i det nya avtalet.

En i sammanhanget underlig konstruktion är att lärarna för det andra avtalsåret garanteras minst lika mycket i lönehöjning som industrins märke.

Hur någon kan formulera ett avtal som utlovar höjningar i förhållande till andra avtal som ännu inte framförhandlats är en gåta. Vad säger att det år 2013 över huvud taget kommer att existera något ”industrins märke”?

Det är alltså så att talet om vikten av högre lärarlöner också hörs från arbetsgivarhåll. Av förståeliga skäl. Allt färre ungdomar söker sig till läraryrket. Statistiska Centralbyrån räknar med en brist på 43000 lärare om åtta år. En sådan brist kommer i sig att vara löneuppdrivande.

Bättre då att från arbetsgivarhåll förekomma och ge skenet av satsningar på läraryrket. Vilket kan göras om vissa mindre grupper lärare ges möjlighet till rejäla lönelyft medan lönerna hålls nere för den stora majoriteten.

En av de tre partsgemensamma arbetsgrupper som enligt det nya avtalet nu tillsätts ska arbeta för att ”förbättra löneprocessen, bland annat kring individuell lönesättning”. Vilket av Lärarförbundet framhålls som en framgång för facken i löneförhandlingarna.

Samma uppfattning torgförs av arbetsgivarna SKL:s hårdföre chefsförhandlare Ingela Garner Sundström. I sin blogg skriver moderaten Sundström i fredags öppenhjärtig om hur fyraårsavtalet ökar betydelsen av lokal lönebildning, vilket i klartext är detsamma som individuell lön:

”Dessutom innehåller det nya avtalet två år utan centralt fastlagda löneökningsnivåer, vilket innebär att vi äntligen får prova på lokal lönebildning.”

En våt dröm för alla arbetsgivare är långa avtal utan stipulerade lönehöjningar. För hur ska facken på ett seriöst sätt kunna driva lönefrågor under fredsplikt utan central förhandlingsrätt?

Återstår än mer satsningar på individuell lön. En ur kollektiv synvinkel negativ utveckling då ökad lönesplittring försvagar möjligheten till enig facklig kamp.

Att acceptera långa avtal utan fastslagna löneökningar är att i praktiken avsäga sig sitt fackliga uppdrag.

Att arbetsgivarna gillar individuella löner är mot den bakgrunden förståeligt. Liksom att regeringen lanserar nya karriärstitlar för lärare som utifrån liberalernas verklighetsuppfattning påstås höja kvaliteten på undervisningen.

Men nog är det minst sagt sorgligt att båda lärarfacken inte säger stopp och belägg till liberalernas perverterade nya karriärstjänster som övertydligt syftar till att splittra lärarkollegiet.
Att facken också bejakar individuella löner är säkert svårt att förstå för de medlemmar som fortfarande ser facket som en kraft för kollektiv förbättring.

Men för fackliga ledare som i den förhärskande nyliberala eran övergett tanken på verklig facklig kamp återstår knappast annat än att acceptera en splittrad medlemsopinion, där en utvald minoritet ges ökade löner och majoritetens strävan kanaliseras till att på individuell basis försöka nå topplönen.

Om inte annat så ökar splittringen i medlemskåren möjligheten att sitta kvar på uppnådda fackliga positioner.