Med udden riktad mot arbetarnas rättigheter

Bemanningsföretag och privata arbetsförmedlingar förbjöds slutgiltigt 1942. Förbudet skedde i en tid av samförstånd mellan den av socialdemokraterna dominerade fackföreningsrörelsen och kapitalisterna i Svenska arbetsgivarföreningen, förkortat SAF.

I det fashionabla Saltsjöbaden slöt de ett avtal 1938 som slog fast att arbetsmarknadens parter och inte staten skulle lösa arbetsmarknadskonflikter.

I avtalet reglerades anställningsregler men även strejkrätten. Den stora gruvstrejken 1969 blev startskottet för en våg av vilda strejker som bröt med både samförståndet och den socialdemokratiska fackföreningsapparaten. Strejkvågen förändrade arbetsmarknaden i grunden. Under 1970-talet gick staten in och lagstiftade till kapitalets nackdel för att mildra missnöjet.

Lagen om anställningsskydd, Las stiftades 1974 och ersattes med en ny Las 1982. Arbetsköparna fick sin rätt att anställa och avskeda inskränkt och därmed upphävdes Saltsjöbadsavtalets överenskommelse.

Här finns ett av skälen till att kapitalet drev frågan om bemanningsanställningar när Carl Bildts regering tillträdde 1991. Resultatet blev att riksdagen avskaffade det lagstadgade förbudet mot bemanningsanställningar och idag har antalet anställda inom bemanningsbranschen ökat till 134 600.

Frågan om anställningstryggheten är grundläggande när bemanningsanställningar diskuteras. Idag utgör en fastanställning och Las med principen ”först in först ut” ett skydd för facklig kamp. Det vet kapitalisterna i Svenskt Näringsliv. Med bemanningsanställningar försöker de skapa otrygghet.

Proletären har tidigare rapporterat om Ica-lagret i Helsingborg. På lagret anlitades Proffice för att förse Ica med bemanningsanställda. De bemanningsanställda saknade en fast arbetsplats och därmed kunde de inte organisera sig som ett fackligt kollektiv.

Följden blev att de inte kunde bevaka sina rättigheter enligt bemanningsavtalet. De anställda fick inte rätt löner men arbetare delades även upp i ett A- och B-lag. De fastanställda fick rotation medan de bemanningsanställda fick de tyngsta och monotonaste arbetsuppgifterna.

Situationen på Ica-lagret är inte unik. Arbetsmiljöarbetet blir regelmässigt eftersatt på arbetsplatser där bemanningsanställda anlitas. Skälet är att den som anmäler brister i arbetsmiljön kan bli oönskad av företaget. Den retoriska följdfrågan blir om anställda vågar sätta sin försörjning på spel för att förbättra arbetsmiljön.

När vi gör en återblick till 1970-talets strejkvåg får vi ett perspektiv på arbetsmiljöns vikt. Arbetsmiljöfrågorna var då ett av skälen till de vilda strejkerna. Svaret från staten blev arbetsmiljölagen. Dagens bemanningsanställningar hotar att underminera arbetsmiljöarbetet.

Det ska även påpekas att ökad arbetstakt är ett arbetsmiljöproblem. Förslitningsskador som uppkommer av hög arbetstakt och monotont arbete är något som arbetsgivarna ska ta ansvar för genom företagshälsovården.

Utan en fackklubb och med den osäkerhet som följer med en bemanningsanställning blir det möjligt för företagen att smita från ansvar. Arbetaren blir sedan svår att hyra ut och kan därmed sägas upp med hänvisning till personlig arbetsbrist.

Den svenska modellen med kollektivavtal urholkas av bemanningsanlitandet. Trots att det finns ett bemanningsavtal mellan Svenskt Näringsliv och LO så krävs att facken bevakar kollektivavtalen. LO:s linje är att bemanningseländet ska förbättras med ökad organisering och facket motsätter sig därför ett allmänt förbud.

Endast permanent bemanningsanlitande ska förbjudas enligt LO-fackens tiopunktsprogram för ordning och reda på arbetsmarknaden. I teorin är LO:s linje framkomlig men hur förhåller det sig i verkligheten?

Erfarenheten säger att det är svårt att organisera fackklubbar på bemanningsföretag. Osäkerheten och svårigheten att träffas för möten gör att de anställda får förlita sig på ombudsmännen. Förhandlingsrätten faller på personer som inte känner till situationen på arbetsplatsen.

Fackklubben på företaget som lånar in arbetskraft har inte förhandlingsrätten för de inlånade vilket leder till att bemanningsanställda ställs utanför den fackliga organiseringen. Med det medföljer ett demokratiskt problem då medlemmar saknar möjligheten att nyttja sina demokratiska rättigheter inom fackföreningsrörelsen.

En situation där arbetare inte kan bevaka sina fackliga rättigheter öppnar för ett ifrågasättande av den fackliga tanken. I dagsläget är andelen bemanningsanställda på arbetsmarknaden endast 1,5 procent.

Dock ska det påpekas att andelen har ökat år för år sedan 1993. Ökningen bäddar för en sjunkande anslutningsgrad som på sikt luckrar upp kollektivavtalen. I det perspektivet utgör LO:s linje en farlig väg mot rättslöshet bland stora grupper på arbetsmarknaden.

Kommunistiska Partiet lyfter till skillnad från den socialdemokratiskt dominerade fackföreningsrörelsen krav på ett förbud mot bemanningsföretag. Ett förbud står i motsättning till kapitalets försök att bryta upp allt som hindrar ökande vinster.

För att garantera bemanningsföretagen mot hinder likt ett nytt förbud har EU antagit ett direktiv som erkänner bemanningsföretagen som arbetsgivare. Direktivet är inte bindande som en förordning men ska införas efter medlemslandets egen utformning. Det folkliga kravet på ett förbud står alltså i motsättning till EU.

Trots att branschen skyddas av EU-byråkratin och Svenskt Näringsliv så kan arbetarklassen genom kamp driva fram förbud mot bemanningsföretag. Hamnarbetarna inom EU har tvingat unionen och arbetsgivarna att dra tillbaka det arbetarfientliga hamndirektivet. Då ska det tilläggas att ett direktiv är bindande för varje medlemsland.

Segern för hamnarbetarna över Europeiska unionen visar att arbetarklassen kan stoppa reaktionär arbetsmarknadslagstiftning om kravet omfattar hela klassen. Här finns skillnaden mellan kommunisterna och socialdemokraterna. Endast ett allmänt förbud kan få bort bemanningsföretagen från arbetsmarknaden.

Erik Pettersson

Elektriker, facklig sekreterare Kommunistiska Partiet