Fullsatt på antiimperialistiskt seminarium

Bland de över 130 deltagarna fanns folk i alla generationer och representanter från många av de organisationer på vänsterkanten som står fast vid det antiimperialistiska krigsmotståndet.

Programbladet till deltagarna innehöll en hälsning från författaren Jan Myrdal som redogjorde för imperialismens villiga hjälpredor ur ett historiskt perspektiv.

Åhörarna i den fullsatta salen hälsades välkomna av Lisa Engström, från partistyrelsen, som tog sin utgångspunkt i den massiva antikrigsrörelsen för tio år sedan. Hon visade hur den starka antikrigsrörelsen spelade roll. När tiotusentals människor tog till gatorna, genomförde skolstrejker och gjorde sig hörd så påverkade det hela opinionen och även makten män och kvinnor tvingades förhålla sig till rörelsen.

Men Lisa Engström påpekade att det antiimperialistiska seminariet inte i första hand ska blicka bakåt, utan riktar in sig mot dagens imperialistiska krig.

På detta tema, Från Irak till Syrien, talade Patrik Paulov, Proletären utrikesredaktör. Ett kort utdrag publiceras nedan.

Därefter hade turen kommit till Tove Janzon, före detta ordförande i RKU. Hon slog i sitt anförande hål på den svenska självbilden av det goda Sverige som endast sysslar med fredsbevarande insatser för att hjälpa afghanska flickor att kunna få utbildning. Kriget i Afghanistan är ett ockupationskrig och Sverige är en lydig och aktivistisk del i det USA-ledda kriget.

Tove Janzon visade att försöket att beskriva kriget och ockupationen som en kvinnofrigörelse är en taktik skapad av CIA, Wikileaks har publicerat dokumenten, för att försöka vinna stöd för kriget, inte minst bland kvinnorna i väst, som är mer skeptiska till kriget.

Men bakom propagandans glättiga yta finns en verklighet som säger något helt annat. Kriget och ockupationen har inte befriat de afghanska kvinnorna, tvärtom är kvinnorna som alltid ett av krigens största offer. De drabbas av brist på säkerhet, död, våldtäkter och fattigdom.

Efter första pausen lämnades ordet till Kommunistiska Partiets internationelle sekreterare Erik Anderson, som talade om den brytning som Libyenkriget innebar. Den stora och breda antikrigsrörelse som fanns under Irakkriget klövs och en bombvänster uppstod med Vänsterpartiet och ledande företrädare för det lilla Socialistiska Partiet som dess högljuddaste förespråkare.

Uppslutningen bakom Natos bombkrig har sedan fullföljts med att angripa Carl Bildt och regeringen från en krigsaktivistisk ståndpunkt. Erik Anderson visade att bombvänsterns proimperialistiska politik i Libyen och Syrien inte är några tillfälliga felanalyser, utan vittnar om en övergång till den egna härskande klassens läger. Anderson visade på en hel rad ställningstaganden där Vänsterpartiet gör gemensam sak med borgarregeringen i utrikespolitiken.

– Till de antiimperialister och fredsvänner som fortfarande finns i och kring Vänsterpartiet har jag en uppmaning: Lämna Vänsterpartiet och kom med Kommunistiska Partiet och RKU. De är vi som representerar kampen mot imperialismens krig i dagens Sverige, avslutade Erik Anderson.

Bombvänstern är ingen svensk företeelse. Samma sak har hänt i grannlandet Norge. Liksom svenska Vänsterpartiet gav dess norska motsvarighet Sosialistisk Venstreparti sitt stöd till Natos krig. En av dem som drog konsekvenserna av detta var Marielle Leraand, som lämnade SV och gick över till partiet Rødt, där hon idag är vice ordförande.

Leraand talade entusiastiskt om vikten av aktivitet. Antiimperialisterna kan inte nöja sig med konferenser och möten, krigsmotståndet måste ut på gator och torg och genomföra aktioner. Antiimperialisterna har fastnat i skuggan av storheten i antikrigprotesterna 2003. Det är idag inte möjligt att samla lika stora demonstrationer som då, men det innebär inte att man inte kan göra någonting alls.

Det gäller att vara uppfinningsrik och hitta vägar för att synliggöra krigsmotståndet, menade Leraand. I Norge har Rødt till exempel genomfört aktioner utanför NRK, motsvarande SVT, vilket gett genomslag i media.

I förra veckan lämnade Leraand och Rødt även in en polisanmälan mot statsminister Jens Stoltenberg och andra ledande politiker för deras medverkan i de krigsbrott som skedde under Natokriget mot Libyen.

– Även Vietnamrörelsen började i det lilla, påminde Leraand, det började med att en liten grupp aktivister agerade. Det är här vi befinner oss nu, vi måste börja i det lilla.

Det tredje och sista blocket inleddes med ett föredrag av RKU:s internationella sekreterare August Eliasson om västländernas och framförallt USA:s ökade intresse för Afrika. Detta föredrag kommer att publiceras i ett kommande nummer av Proletären.

Sist ut var Clara Hyldgaard och Janne Nankler som i höstas reste runt i Västbanken och Israel. De gav en skrämmande bild av den vardag som råder för det palestinska folket som lever under sionismens förtryck. Men också hur sionismen brutaliserar den israeliska befolkningen. De mötte aktivister som trots det tuffa läget vägrar ge upp kampen.

Dessvärre blev tiden knapp och den långa dagen hade tagit ut sin rätt. Men salen var fullsatt ända in i det sista och deltagarna kunde ta med sig kunskap och inspiration för att flytta fram positionerna för den
antiimperialistiska fredskampen i Sverige.

Seminariet innebar en viktig sammanfattning av de gångna tio årens erfarenheter och visade på de stora och viktiga uppgifter Sveriges antiimperialister står inför, men det gäl