”Vår politik står fast trots resultatet”

Valresultatet för Kommunistiska Partiet blev med några undantag en tillbakagång. Varför det blivit så måste naturligtvis analyseras och granskas.

För Proletärens läsare kan det tyckas som ett motstridigt resultat i förhållande till hur partiverksamheten skildrats i Proletären de senaste åren. Det stämmer också – bilden av partiet är mångfacetterad.

Vi har de senaste åren kunnat hitta vägar fram, trots en allmän reaktionsperiod. Det har värvats fler medlemmar, bildats nya avdelningar och upplagan på Proletären har kunnat ökas.

Som partikampanj har valrörelsen också varit lyckad – vi har fått fler kontakter och fler prenumeranter. Studiecirklar startas nu i organisationerna och möten på nya orter planeras.

Samtidigt går det inte att blunda för att valresultatet är ett kvitto på att vi inte lyckas nå ut bredare. Kommunisternas partistyrelse började i helgen diskutera vad det betyder för oss.

Först som sist ska det slås fast att det inte finns någon diskussion om att ändra politik. Vi är och förblir ett revolutionärt arbetarparti med socialismen som mål, och parlamentariska framgångar kommer aldrig bli vår enda måttstock på vår styrka.

Samtidigt finns det ett dialektiskt förhållande mellan att bygga partiet starkare och göra inbrytningar i parlamenten.

Givetvis finns det strömningar i samhället som vi inte kan påverka. Kommunistiska Partiet har svårt att hävda sig när det är högerval och den nyliberala nedskärningspolitiken, även som ideologi, är så fullständigt förhärskande. Det underbyggs av det faktum att alla partier till vänster och Vänsterpartiet minskar.

Möjligen lyckas vi inte förklara för människor värdet i att rösta på ett verkligt vänsteralternativ, trots att vi inte redan sitter i kommunfullmäktige. Det finns antagligen en utbredd känsla hos arbetare till vänster att min röst ska vara ”värd” något, speciellt när det sitter en högerregering vid makten och ett rasistiskt parti växer.

Kanske har vi inte nog tryckt på att det går att dela på rösterna till kommunfullmäktige och riksdagsvalet. Det är frågor som måste diskuteras.

Det är också så att vår egen relativa litenhet blir till en ond cirkel. Vi är för små för att uppfattas som ett reellt alternativ i valet, och för att bli det måste vi växa. Vi har inte längre samma förankring i bostadsområden och på arbetsplatser vilket tidigare, till viss del, kunde kompensera att vi blir tystade i media och inte har råd att köpa reklam i de stora medierna.

Luttrade kommunister låter sig inte nedslås av en tillbakagång i kommunala val. Däremot ska vi nu ta det negativa valresultatet som en utgångspunkt till diskussion för hur vi kan stärka det Kommunistiska Partiet ännu mer.

Hur kommunicerar vi att kommunisterna är de enda parti som vill bryta mittenpolitikens tyranni och som inte accepterar det nyliberala budgetslaveriet? Hur kan vi fortsätta att bygga ut organisationen, och rota det Kommunistiska Partiet på arbets-platser och i bostadsområden?

Vi ser inte något annat alternativ än att bygga det Kommunistiska Partiet starkare. Vi är mer övertygade än någonsin att det här landet behöver en revolutionär arbetarpolitik.

Pär Johansson

partisekreterare