”Ett värdigt liv efter arbetet”

– Beskedet i det orange kuvertet är att jag ska leva på 11200 kronor i pension, före skatt. Det är inte ens hälften av de 23600 kronor som jag har i månaden. Men det är ändå betydligt mer än vad en arbetskamrat får som just går i pension. Så är det för alla oss i kvinnodominerade jobb. Med mycket deltider och frånvaro för barnledighet så blir pensionen därefter.

Ann-Christine Karlsson är kock och i hela sitt liv har hon jobbat som kommunanställd i storkök. Vi har sammanfört henne med snickaren Anders Edvardsson för att höra hur två erfarna arbetare som fortfarande är yrkesverksamma ser på den för dem tämligen näraliggande pensionsfrågan.

– Jag började jobba som snickarlärling 1966 när jag var femton år. Det trodde jag aldrig då att jag skulle få värk. Men nu börjar det komma. Jag har två år kvar till pension, men frågan är om kroppen håller så länge, säger Anders Edvardsson.
Sedan 2010 har han varit på anläggningsjobb och det är tungt. Som bygget av ett 13-våningshus i Sannegården i Göteborg.

– Det tar på kroppen att bära och släpa upp på ställningar. Först ansåg platschefen att det var för dyrt med hiss. Men när vi kom upp på tredje våningen blev det för jobbigt för honom att ta sig upp på ställningen så då fick vi hissen. Sedan är det miljön med damm och skit. Det finns dammfällor, men det var också för dyrt.

– Jag funderade på att gå i förtid redan i april. Men så fick jag det jobb jag nu är på, där det bara är en våning. Kanske kan jag fortsätta åtminstone till jag är 64, funderar Anders Edvardsson.

Att fortsätta till 65 eller ännu värre till 67 eller 69 års ålder känns uteslutet. Faktum är att de flesta byggnadsarbetare i hans ålder redan tvingats sluta i förtid.

Ann-Christine Karlsson är yngre, men vid 55 års ålder känner hon också att kroppen börjar ta stryk.

– När politikerna talar om att medellivs-längden ökar och att pensionsåldern också måste följa med så tar de ingen som helst hänsyn till att det finns olika yrken och samhällsklasser. Vårt jobb har blivit mycket stressigare. Det är slitigt i storkök, mycket lyft, vi går hela dagen på stenhårda golv. Allt sliter, både på huvud och kropp.

– Skulle någon säga att jag får gå i morgon med hygglig pension så skulle jag inte arbeta en dag till. Då ska ni ändå veta att jag tränar och gymnastiserar, vilket är ovanligt bland mina arbetskamrater. Men arbetslivet börjar kännas och vem vill inte fortsätta att vara frisk.

Tro nu inte att dessa två arbetare ångrar sina livsval. Nej både Ann-Christine Karlsson och Anders Edvardsson har ljus syn på sina långa arbetsliv.

– Jag började jobba på somrarna när jag var elva år, var drickakörare och jobbade på mekanisk verkstad. På lördag och söndag sålde jag tidningarna GT och GP, som så många smågrabbar på den tiden, minns Anders Edvardsson.

– Men vid femton blev det byggena som snickarlärling. Där fann jag en frihet. Vi bytte arbetsplats och kamrater.

• Du har snart arbetat 50 år på heltid. Hur har den tiden varit?
– Ganska bra faktiskt. Visserligen tungt och slitigt, men det uppvägs av kamratskapet, sammanhållningen. Folk sade ifrån mycket mer förr. Sedan var lönen bättre. Ackord ger mer än månadslön, men med det samhällssystem vi har så anser jag inte att vi arbetare kan ha ackord.

– Sedan måste jag nämna yrkesstoltheten. Det är med stolthet och glädje jag passerar byggnader och kan säga: Det där har jag byggt. Som bostäderna här i kvarteret Galeasen mellan Tredje och Fjärde Långgatan som jag passerade på väg till Proletärens lokaler i Marx-Engelshuset.

I 35 år, sedan hon fyllt 20, har Ann-Christine Karlsson arbetat i köket på sjukhem, förskola och i bamba, som skolmatsal heter på Västkusten, där hon lagat mat till 0-6 åringar. Dessförinnan var det sommarjobb sedan 1976 som sjukvårdsbiträde.

– Efter gymnasiet fanns inget jobb som sjukvårdsbiträde. Då gick jag ner till köket på Toftåsens sjukhem i Frölunda och där fick jag börja. Jag var intresserad och cheferna såg att det fanns potential, så jag fick gå kurser och utbilda mig till kock.

– Jag har världens bästa jobb! Det är skitroligt, och jag vill verkligen serva mina medmänniskor, utbrister Ann-Christine Karlsson.

Här handlar samtalet inte primärt om trivseln i arbetslivet utan om trivsel efter. Om pensionsfrågan, om rätten till en pension som det går att leva på. En avgörande klassfråga som arbetarrörelsen, kommunister och socialdemokrater, för bara drygt femtio år sedan drev igenom i kamp mot den samlade borgerligheten med skapandet av ATP-pensionen 1960.

• Hur var det i början av arbetslivet. Tänkte ni då på pensionen?
– Nej, inte alls, säger Ann-Christine Karlsson. Sedan när det började pratas om att pensionsspara så har jag aldrig haft ekonomi för det. I kvinnodominerade yrken, med deltider, så har vi sett fram mot pensionen för att kunna få ett lugn slut efter arbetslivet. Men vi vet att det krävs heltid för att få ihop till en hygglig pension.

– Nog snackades det om ATP på jobben på 1970-talet. Jag var ganska väl insatt, konstaterar Anders Edvardsson. Min bror som arbetade i hamnen hade högsta ATP-poäng jämt. Trots att vi tjänade bra på byggena så var vi nästan aldrig uppe i högsta ATP. Jag tror bara att det var år 1979. Men jag anser att lösningen på pensionsfrågan är att återinföra ATP.

Vi avslutar samtalet och går ut för att ta bilder. Idén att slänga de eländiga pensionskuverten i den kommunala soptunnan känns helt rätt för dem båda och Ann-Christine Karlssons kommentar när pensionsbeskeden är på väg ner i soporna blir en bra slutvinjett på samtalet:

– Vi har jobbat och slitit och gett våra liv till samhället. Då ska vi arbetare också ha ett värdigt liv därefter, som pensionärer. Oavsett vad vi tjänat i arbetslivet.