Arbetslösa prisges - arbetsförmedling privatiseras

Redan förra sommaren lade Arbetsmarknadsstyrelsen, Ams, ut verksamhet till privata förmedlingar i tre landsting. Man riktade sig till personer med funktions-hinder, långtidsarbetslösa, unga och utrikes födda som fick erbjudanden av den ordinarie arbetsförmedlingen att skrivas över till en privat.

Men de privata alternativen blev ingen omedelbar succé. När Proletären tog upp frågan för mindre än ett år sedan hade runt 400 arbetslösa valt privata arbetsförmedlingar. Av dessa hade endast ett femtontal fått jobb.

Men skam den som ger sig. Borgarregeringens privatiseringsiver låter sig inte hindras av oviljan hos det mindre entusiastiska folkflertalet.

Effektivitet?
När Jobb- och utvecklingsgarantin infördes förra året innefattade det att den offentliga arbetsförmedlingen ska upphandla privata tjänster som komplement till den ordinarie arbetsförmedlingen. Ett arbete som nu pågår för fullt.

Regeringens resonemang bygger på att arbetsförmedlingen ska bli effektivare med privata aktörer. Men effektivitet är det minsta man tänker på i det virrvarr av företag som redan etablerat sig på arbetslöshetsmarknaden.

Arbetsförmedlingen är uppdelad i 68 arbetsmarknadsområden varav 30 gått till upphandling. Ett litet företag med säte i Sandviken, KFG Sverige, tog hem en klar majoritet av marknadsområdena (jobb- och utvecklingsgarantin i 14 områden och ungdomsgarantin i 27). Totalt är det 26 företag som för närvarande ska göra vinst på arbetslösa.

De privata förmedlingarna ska ta emot 10000-15000 arbetssökande per år. Om de har kapacitet att utföra uppdraget är en annan fråga. Exempelvis har KFG enligt sin årsrapport för 2007 endast ett 50-tal anställda och behöver femdubbla antalet anställda för att klara av sitt åtagande.

Ingen helhetsbedömning
Men det tog Arbetsförmedlingen inte med i bedömningen vid upphandlingen. Man har bedömt varje enskilt upphandlingsområde för sig och inte gjort någon helhetsbedömning om företaget har förmåga att klara av det som togs hem eller inte.

Avtalet med Arbetsförmedlingen bygger på en princip där den privata förmedlingen erhåller ersättning per arbetssökande. Högsta ersättningen är 28000 kronor som fördelas efter prestation. När den arbetslöse skrivs in som arbetssökande utgår 30 procent av ersättningen, när den arbetslöse kommer i arbete betalas ytterligare 30 procent och om den arbetslöse behållit sitt arbete i minst tre månader betalas de resterande 40 procenten. Pengarna tas från arbetsförmedlingens budget som inte tilldelas extra resurser.

Om den privata förmedlingen inte lyckats ordna jobb efter sex månader återgår den arbetssökande till den ordinarie arbetsförmedlingen och fortsatt ersättning till den privata utgår.

Man behöver inte var konspirationsteoretiker för att inse hur detta system kan utnyttjas av skrupelfria skojare och lycksökare för att tjäna pengar på arbetslösa. En förmedling kan till exempel sätta i system att förmedla anställningar som bara är tre månader för att sedan kunna skriva in samme person som arbetssökande igen och hämta ut ytterligare pengar.

När privata arbetsförmedlingar förbjöds 1936 var anledningen just att omfattande bedrägeri förekom. Arbetsförmedlare tog ut avgift av arbetslösa och förmedlade jobb som inte fanns!

Det är först i början på 1990-talet som privata arbetsförmedlingar tilläts igen. 1992 infördes en lag om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft. Först tillät den arbetsförmedling för musiker och sceniska artister samt olika chefstjänster, efter tillstånd från Ams.

Ruta ett
Men redan året efter släpptes marknaden fri, fast ännu under Ams överinseende. Samtidigt infördes förbud att ta betalt av arbetssökande och arbetsgivare för att erbjuda eller anvisa arbete.

Sedan dess har bemanningsföretag gjort drängtjänst åt kapitalet och urholkat arbetsrätten genom att erbjuda arbetskraft till olika företag som på så sätt kommer undan anställningsvillkor och andra regler på arbetsmarknaden.

När man nu låter offentliga medel gå till privata arbetsförmedlare tar man ytterligare steg tillbaka till ruta ett. Snart återstår bara att byta namn från arbetsförmedlare till ”kommissionärer för anskaffande av tjänstehjon”, som det hette på 1800-talet.

WICTOR JOHANSSON
Proletären nr 35, 2008