"Rädda jobben på Volvo"
När Ford hotar säga upp 600 anställda på Volvo personvagnars fabrik i Torslanda så ser metallfackets ordförande Olle Ludvigsson det som sin uppgift att lugna medlemmarna. Facket tar inte chansen att visa sin styrka, skriver en kritisk volvoarbetare: ”Allt snack om att rädda jobben är som bortblåst. Och var finns tanken på det ’goda arbetet’ som Metall förr vurmade för?”
”Vi högg av deras huvuden och gav dem plåster på såren. Det var en
lögn”.
Citatet från Francis Ford Coppolas film om Vietnamkriget,
Apocalypse Now, ekar i huvudet på mig nu när fabriken åter rullar efter
semestern. Den 31 oktober ska varselbeskedet komma. Vilka får gå, vilka
får stanna. Vi som jobbat lite längre än många andra kanske inte är
direkt rädda för vår privatekonomi. Andra sitter med huslån och
familjeplaner. Vilken lycka att få ett jobb på Volvo, något att bygga
sitt liv kring. Och nu då?
Varslet hänger dock över oss alla, oavsett om vi riskerar kicken i höst eller inte. För vi är ett kollektiv inne på fabriken, oavsett om vi agerar som det eller inte. Det som påverkar en påverkar oss alla, och det som påverkar sexhundra av oss är en angelägenhet för varenda arbetare.
I ett sånt här läge hade vi förstås velat ha en fackförening som tog kamp för våra intressen. Som lyfte blicken. Som inte lade sig platt. Som kunde se en annan väg än ständig anpassning, anpassning, anpassning.
Nu är vi på Torslandaverken dock begåvade med Volvo Verkstadsklubb, och då ser det minst sagt lite annorlunda ut. Klubbordföranden Olle Ludvigsson skriver nu klyschigt i medlemstidningen Fördelaren att ”nu är det viktigt att vi håller ihop”. Men det han menar är helt enkelt att vi arbetare ska hålla stadig käft, arbeta hårt och lojalt och lägga över allt i hans experthänder bakom låsta förhandlingsdörrar. Så fort vi har besked ska ni få dem (inte för att vi ens vågar tro på det).
*
Det är inte länge sedan varenda förtroendevald inom Metall pratade om det goda arbetet och hur facket skulle se till att det skapades mänskliga arbetsplatser. Vad hände med det goda arbetet?
Idag är vi hundra år tillbaka i tiden igen, fast med en modern japansk touch. ”Henry (Ford) har reducerat livets mångfald till ett antal knyckar, krökningar och vridningar. När väl en Fordanställd lärt den speciella spasm som förväntas av honom kan han gå igenom livet utan en enda tanke eller känsla. När visslan ljuder börjar han knycka och när visslan blåser igen slutar han sitt knyckande”. Citatet är från en Ford-anställd 1923. Någon Volvoanställd som skulle påstå att vi de senaste åren inte gått med stormsteg i den riktningen?
Facket har nu en fantastisk möjlighet att visa den där styrkan som det inte sällan skryter med. Men vi hör inte ett ord om det horribla i att arbetare som kämpat ihop aktievinsterna nu ska offras. Olle Ludvigsson nöjer sig (som vanligt!) med att skylla allt på globaliseringen. Men när en fackordförande tar det ordet i mun ska man som arbetare vara skeptisk. Det är bara en feg undanflykt för att kunna lägga sig platt på rygg för kapitalet. Fackrepresentanter som pratar samma språk som ekonominyheterna på tv ska inte litas på! Kapitalet har alltid haft argument för varför arbetarna inte ska kunna ställa krav. Detta är bara det senaste. Dessutom kan vi nu se vart Olles taktik för att ”rädda jobben” leder oss. Anpassning, anpassning, anpassning. Och så kommer varslet. Lydiga och tysta arbetare är självklart enkla att varsla. Är det förresten inte lite tragikomiskt att snacket om att rädda jobben är som bortblåst när det faktiskt nu försvinner 600 arbetare? Vart tog det vägen?
Olles argument om globaliseringen innebär att vi är hjälplösa. Att vi faktiskt inte har möjlighet att flytta fram våra positioner. Det enda vi kan göra är att plåstra på såren. I det konkreta läget här på Torslanda inför varslet att försöka hitta nya jobb åt dem som ryker. Det är en alltigenom tragisk inställning hos en fackföreningsordförande.
Det är inte länge sedan varenda förtroendevald inom Metall pratade om det goda arbetet och hur facket skulle se till att det skapades mänskliga arbetsplatser. Vad hände med det goda arbetet?
Idag är vi hundra år tillbaka i tiden igen, fast med en modern japansk touch. ”Henry (Ford) har reducerat livets mångfald till ett antal knyckar, krökningar och vridningar. När väl en Fordanställd lärt den speciella spasm som förväntas av honom kan han gå igenom livet utan en enda tanke eller känsla. När visslan ljuder börjar han knycka och när visslan blåser igen slutar han sitt knyckande”. Citatet är från en Ford-anställd 1923. Någon Volvoanställd som skulle påstå att vi de senaste åren inte gått med stormsteg i den riktningen?
Facket har nu en fantastisk möjlighet att visa den där styrkan som det inte sällan skryter med. Men vi hör inte ett ord om det horribla i att arbetare som kämpat ihop aktievinsterna nu ska offras. Olle Ludvigsson nöjer sig (som vanligt!) med att skylla allt på globaliseringen. Men när en fackordförande tar det ordet i mun ska man som arbetare vara skeptisk. Det är bara en feg undanflykt för att kunna lägga sig platt på rygg för kapitalet. Fackrepresentanter som pratar samma språk som ekonominyheterna på tv ska inte litas på! Kapitalet har alltid haft argument för varför arbetarna inte ska kunna ställa krav. Detta är bara det senaste. Dessutom kan vi nu se vart Olles taktik för att ”rädda jobben” leder oss. Anpassning, anpassning, anpassning. Och så kommer varslet. Lydiga och tysta arbetare är självklart enkla att varsla. Är det förresten inte lite tragikomiskt att snacket om att rädda jobben är som bortblåst när det faktiskt nu försvinner 600 arbetare? Vart tog det vägen?
Olles argument om globaliseringen innebär att vi är hjälplösa. Att vi faktiskt inte har möjlighet att flytta fram våra positioner. Det enda vi kan göra är att plåstra på såren. I det konkreta läget här på Torslanda inför varslet att försöka hitta nya jobb åt dem som ryker. Det är en alltigenom tragisk inställning hos en fackföreningsordförande.
*
En arbetskamrat konstaterar kallt att många kommer att lämna facket när varslet är genomfört. Vad ska vi stanna för? De gör ju inget för oss. Det är svårt att argumentera mot, även om det inte är en lösning för oss som kollektiv av arbetare. En sak är dock säker. Det är inte borgarregeringen med dess a-kasseregler som är det största hotet mot fackföreningarna. Det är fackföreningarna själva. När de inte agerar i arbetarnas intresse, när de inte tar kamp. När de bara lägger plåster på våra avhuggna huvuden.
STAFFAN SNITTING
Proletären nr 35, 2008
En arbetskamrat konstaterar kallt att många kommer att lämna facket när varslet är genomfört. Vad ska vi stanna för? De gör ju inget för oss. Det är svårt att argumentera mot, även om det inte är en lösning för oss som kollektiv av arbetare. En sak är dock säker. Det är inte borgarregeringen med dess a-kasseregler som är det största hotet mot fackföreningarna. Det är fackföreningarna själva. När de inte agerar i arbetarnas intresse, när de inte tar kamp. När de bara lägger plåster på våra avhuggna huvuden.
STAFFAN SNITTING
Proletären nr 35, 2008