Volvokrisen: Arbetare kräver svar från Littorin

– Det minsta de kunde göra är att höra av sig till oss, säger Leena Börjesson.

När Västnytt ringde till arbetsmarknadsdepartementet så meddelades att ministern jobbar på det, och att det är på gång, berättar Örjan Mattsson som är initiativtagaren till det brev som alla på pressverket skrivit under. De arbetare som Proletären träffar efter dagskiftet har en helt annan inställning till Volvos kris än ledarsidorna och regeringen.

– Det gäller ju faktiskt att inga ska få gå, och att vi ska övervintra genom den här krisen. Men det känns faktiskt rätt hopplöst just nu, säger Benny Christensen.

Lennart Engdal var en av de Volvoarbetare som framträdde i programmet Debatt i tv, och ställde Littorin mot väggen. Han säger att allt eftersom tiden gått ställs saker och ting i en annan dager.

– Kravet att staten ska ta över Volvo känns inte lika främmande nu. Frågan är om vi ska låta produktionen här dras ned av Ford, säger han, och fortsätter resonemanget: 

– Volvo är ju faktiskt en klenod för svensk produktion, och i år har vi arbetat ihop vinster till företaget. De har bara styrts över till USA.
Örjan Mattsson för fram att flera bilanalytiker hävdat att både GM och Ford balanserar på ruinens brant, och menar att vi bör ställa oss frågan om Sverige ska ha kvar någon produktion överhuvudtaget.

– Stora verksamheter som textilindustrin och varvsindustrin har för länge sedan lagts ner, ska man låta det hända med bilindustrin också, säger Örjan Mattsson.

– Nu när finanskrisen har härjat som värst har staten kunnat gå och ta över banker till och med i ett land som USA. Det visar att det inte är omöjligt att staten kan ta över privata verksamheter, menar Örjan Matsson.

Oviss framtid
Deras framtid inom Volvo är oviss efter de stora varsel som lagts. Det krävs många år som anställd för att man inte ska riskera att få gå. Även om många på just pressverket har en hög medelålder, och kanske får stanna, finns det en stor risk att omplaceras.
 
– Jag har jobbat åtta år på Volvo, och dessförinnan fyra år som inhyrd, ändå är man på fallrepet, berättar Ove Eliasson.

– Det skulle kanske gå att gå över till montering för mig, men det skulle gå långsamt, säger han.

De andra håller med, och berättar om en situation där de flesta lite äldre inte orkar med tempot på monteringen, utan har andra arbetsuppgifter. Hur det ska gå efter uppsägningarna vet de inte, och berättar att stämningen bland arbetskamraterna är orolig.

– Jag känner av en rädsla. Alla går runt och frågar hur många år har du, och får du vara kvar, tror du, säger Leena Börjesson.

• Hur tycker ni facket har agerat?
– De har varit ganska tysta. De borde ha gått ut till oss och försökt samla arbetarna, Förvånansvärt att de inte gjort det, svarar Leena Börjesson, och lägger till:

– Nu har vi fått agera själva genom brevet till Sven Otto Littorin.

Benny Christensen håller med, och menar att det är som facket gett upp från början.

– Vi ska inte acceptera att Volvo gör så här. Det gäller att slita på, och hålla trycket uppe, slår han fast.

Politisk fråga
• Hur tänker ni gå vidare nu?
– Vi får se vad vi får för svar från Littorin nu när det kommer, och fortsätta utifrån det. Oavsett vilket svar vi får är det en politiskt fråga, ska vi rädda kvar jobben i Sverige, säger Örjan Mattsson.

Först 3 december ger Volvo besked om vilka som ska få gå och vilka som ska stanna. Det är mer än en månad kvar dit och arbetarna på Volvo PV:s pressverk har inte gett upp.

PÄR JOHANSSON
Proletären 42, 2008