Volvokrisen: Vi kommer att slå tillbaka!
”Varför går vi inte ut i strejk?”, frågar en arbetskamrat med riktning till Mikael Sällström.
Vi är på fackligt medlemsmöte, kallade av Gruppstyrelse 17 inne i monteringsfabriken på Torslandaverken, och vi är många. Salen är full, folk står längs med väggarna. Sällström är förhand-lingsansvarig i Volvo Verkstadsklubb och för tillfället något pressad av mötesdeltagarna. ”Vi har ju strejkkassa!”. Sällström vrider sig lite. ”Tror ni verkligen på det själva?”, säger han arrogant. ”Jaa!”, ljuder svar tillbaka. Några svär över den dyra medlemsavgiften. ”Vad får vi egentligen tillbaka för den?”. En annan ifrågasätter vad Sällström egentligen har att göra i Volvo Personvagnars styrelse.
*
Några dagar tidigare var ett gäng förbannade Volvoarbetare samlade i SVT:s ”Debatt” för att få ställa frågor till Sven Otto Littorin. Så befriande att få se vanligt folk på tv! Utan redigering eller borgerlig etiketthänsyn. Timbro-ideologen Johan Norberg får sig en känga och Littorin får den retoriska frågan om vad han tänker göra åt saken när Ford svarar hans snälla förfrågningar med att de helt enkelt inte bryr sig om en liten skit som honom. Det slutar med att några slips-prydda och backslickkammade handelhögskolestudenter med gråten i halsen undrar varför arbetarna är så arga på Littorin, det är väl ändå inte hans fel.
I en ledarkrönika i Svenska Dagbladet ojar sig Sanna Rayman över tv-inslaget. Att få se arbetare i tv som pratar dialekt och skiter i vad som är fint och ej att säga i direktsändning blev för mycket för henne.
Från sitt skyddade inkapslade redaktionsjobb på fina konservativa tidningen kan hon bara relatera denna verklighets-chock (för att tala löpsedelsspråk) med Weiron i Ottan. Radioprataren i TV-serien NileCity som ringer dig halv fem på morgonen och slår på cementblandaren i studion och blir chockad över att du inte stämplat in på verkstan ännu. En charmig drift med den hårda göteborska proletären. Men alls inte med nödvändighet ett förlöjligande, man måste kunna skoja om saker utan att det betyder att man anser att det är något förgånget och bakåtsträvande.
För Sanna Rayman på Svenska Dagbladet är det dock tvärtom. Det är som när det ropades ut från Stockholm att ”Lort-sverige” hade talat när nej-sidan vann i EMU-folkomröstningen 2003.
Några dagar tidigare var ett gäng förbannade Volvoarbetare samlade i SVT:s ”Debatt” för att få ställa frågor till Sven Otto Littorin. Så befriande att få se vanligt folk på tv! Utan redigering eller borgerlig etiketthänsyn. Timbro-ideologen Johan Norberg får sig en känga och Littorin får den retoriska frågan om vad han tänker göra åt saken när Ford svarar hans snälla förfrågningar med att de helt enkelt inte bryr sig om en liten skit som honom. Det slutar med att några slips-prydda och backslickkammade handelhögskolestudenter med gråten i halsen undrar varför arbetarna är så arga på Littorin, det är väl ändå inte hans fel.
I en ledarkrönika i Svenska Dagbladet ojar sig Sanna Rayman över tv-inslaget. Att få se arbetare i tv som pratar dialekt och skiter i vad som är fint och ej att säga i direktsändning blev för mycket för henne.
Från sitt skyddade inkapslade redaktionsjobb på fina konservativa tidningen kan hon bara relatera denna verklighets-chock (för att tala löpsedelsspråk) med Weiron i Ottan. Radioprataren i TV-serien NileCity som ringer dig halv fem på morgonen och slår på cementblandaren i studion och blir chockad över att du inte stämplat in på verkstan ännu. En charmig drift med den hårda göteborska proletären. Men alls inte med nödvändighet ett förlöjligande, man måste kunna skoja om saker utan att det betyder att man anser att det är något förgånget och bakåtsträvande.
För Sanna Rayman på Svenska Dagbladet är det dock tvärtom. Det är som när det ropades ut från Stockholm att ”Lort-sverige” hade talat när nej-sidan vann i EMU-folkomröstningen 2003.
*
Bakgrunden till talet om strejk på medlemsmötet och arbetarnas ilska i tv-studion är förstås den faktiska katastrof som drabbat oss arbetare på Volvo. Aktieägare har gjorts rika på vårt slit, och när så tiderna vänder så är det vi som tar hela smällen. Klart vi är förbannade. Det är inte längre många som säger det man annars har kunnat höra då och då: ”Ja men man måste ju förstå företaget också...”.
Så vad är kopplingen mellan Sällström och Rayman? Jo, det följande. Jag vill lämna några framtidsutsikter för dem. Kanske slipper de sedan i alla fall överraskningsmomentet, när de blir obekvämt trängda eller besvärade nästa gång som arga knegare säger sin mening utan krusiduller.
Vi kommer nämligen att bli fler som tar ordet ”strejk” i mun, och färre som finner oss i fackliga ledningar som nöjer sig med att ge oss en lindrande bedövning när vi skickas till slakt. Vi kommer att bli fler och fler som förstår att vi inte kan förlita oss till ensidigt samarbete med kapitalet, just eftersom kapitalet för länge sedan sagt upp sin del av samarbetet. Bara vi hittar formerna och vägarna framåt, så kommer vi tända eldar som inga välbetalda ombudsmän kan släcka. Sällström, du ska få skämmas för vårt beteende när du möter dina kollegor styrelseledamöter i Volvo Personvagnar!
Och Rayman, vänta du bara! Lortsverige kommer att sprida sig ända upp på ditt trygga kontor och under dina naglar. Vi är tillbaka! Vi som inte accepterar att den hederlige knegaren ska ta hela smällen när krisen slår till. Kanske har vi legat i dvala och vaggat in dig i falsk trygghet, men vänta du bara. Vi kommer att öka i antal, oavsett dina spetsfyndigheter. Snart kommer du att förstå att fritt talande arbetare inte är någon slags tv-sketch, utan din högst verkliga mardröm. Det förakt mot arbetare som du sprider kommer inte stå oemotsagt länge till.
Var beredda, herrar och madammer, fackpampar, fabrikörer och dyngspridare i media!
STAFFAN SNITTING
bilarbetare
Proletären 42, 2008
Bakgrunden till talet om strejk på medlemsmötet och arbetarnas ilska i tv-studion är förstås den faktiska katastrof som drabbat oss arbetare på Volvo. Aktieägare har gjorts rika på vårt slit, och när så tiderna vänder så är det vi som tar hela smällen. Klart vi är förbannade. Det är inte längre många som säger det man annars har kunnat höra då och då: ”Ja men man måste ju förstå företaget också...”.
Så vad är kopplingen mellan Sällström och Rayman? Jo, det följande. Jag vill lämna några framtidsutsikter för dem. Kanske slipper de sedan i alla fall överraskningsmomentet, när de blir obekvämt trängda eller besvärade nästa gång som arga knegare säger sin mening utan krusiduller.
Vi kommer nämligen att bli fler som tar ordet ”strejk” i mun, och färre som finner oss i fackliga ledningar som nöjer sig med att ge oss en lindrande bedövning när vi skickas till slakt. Vi kommer att bli fler och fler som förstår att vi inte kan förlita oss till ensidigt samarbete med kapitalet, just eftersom kapitalet för länge sedan sagt upp sin del av samarbetet. Bara vi hittar formerna och vägarna framåt, så kommer vi tända eldar som inga välbetalda ombudsmän kan släcka. Sällström, du ska få skämmas för vårt beteende när du möter dina kollegor styrelseledamöter i Volvo Personvagnar!
Och Rayman, vänta du bara! Lortsverige kommer att sprida sig ända upp på ditt trygga kontor och under dina naglar. Vi är tillbaka! Vi som inte accepterar att den hederlige knegaren ska ta hela smällen när krisen slår till. Kanske har vi legat i dvala och vaggat in dig i falsk trygghet, men vänta du bara. Vi kommer att öka i antal, oavsett dina spetsfyndigheter. Snart kommer du att förstå att fritt talande arbetare inte är någon slags tv-sketch, utan din högst verkliga mardröm. Det förakt mot arbetare som du sprider kommer inte stå oemotsagt länge till.
Var beredda, herrar och madammer, fackpampar, fabrikörer och dyngspridare i media!
STAFFAN SNITTING
bilarbetare
Proletären 42, 2008