Facklig glöd på Hamnarbetarförbundets kongress

Kongressen avhölls på Scandic hotell Forresta på Lidingö. En väl vald miljö med utsikt över det som finns kvar av Stockholms hamn där numera de stora färjorna som trafikerar Finland och Baltikum är det dominerande inslaget.
Här ligger också förbundskontoret för Hamnarbetarförbundet strategiskt beläget. Viss containerhantering finns kvar i frihamnen men den av borgarna i Stockholm privatiserade stuveriverksamheten är på väg bort från huvudstaden.

Särskilt glädjande för en utomstående betraktare på kongressen var det stora ungdomliga inslaget bland delegaterna och där flera yngre hamnarbetare frimodigt tog plats i talarstolen. Kongressen hade också att välja en ny förbundsordförande och kunde med acklamation välja Eskil Rönér från Helsingborg efter avgående Björn A Borg som faller för ålderstrecket.

I Hamnarbetarförbundet får nämligen ingen sitta på en förtroendepost som inte är aktivt yrkesarbetande på kajen. En av flera regler som syftar till maximalt demokratiskt inflytande underifrån och upp i förbundet.

Den så viktiga medlemsdemokratin understryks av den kamratliga och öppenhjärtliga stämning som genomsyrade kongressdagarna. Här träffas kämpande arbetare för att stärka solidariteten och finna vägar i en för klassen bekymmersam tid.

Vid samtal med såväl unga som för första gången valts till kongressombud som ärrade veteraner framhålls gemenskapen och diskussionerna i pauser och på kvällssamlingar. Att få dryfta problem och erfarenheter av det fackliga arbetet med likasinnade från andra hamnar ger en fördjupad insikt i vikten av den fackliga solidariteten.

– Vi kan se tillbaka på en intensiv verksamhet under de fyra gångna åren, sade Björn A Borg i sitt öppningsanförande.
I kampen för ett eget kollektivavtal, som gått som en röd tråd genom alla år och som låg till grund för strejkerna 1974 och 1980, har förbundet noterat vissa framgångar.

Istället för långvariga totala arbetsnedläggelser prövade Hamnarbetarförbundet i avtalsrörelsen 2005 att sätta tryck på motparten genom övertidsblockader, från början under 3-4 dagar och sedan fler. Det var den första nationella striden sedan strejken 1980.

– Detta blev väldigt medialt uppmärksammat och arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar ville då få tillstånd lagstiftning som stoppar konflikter. Samtidigt uttalade Transports dåvarande ordförande att Hamnarbetarförbundet är en fara för det fackliga arbetet.

Men under den gångna kongressperioden har Hamnarbetarförbundet deltagit i löneförhandlingar vid sidan om Transport. Sveriges Hamnar också öppet deklarerat att de vill ha in Hamnarbetarförbundet i avtalsfållan och kom med ett erbjudande om hängavtal 2009.

Till detta har förbundet varit avvaktande och inte minst Transport öppet negativt, men Hamns förbundsstyrelse beslöt delta i sonderande förhandlingar där förkortad uppsägningstid av avtalet var ett oavvisligt krav.

– Vi är en organisation i egen rätt och ska vi teckna avtal ska vi själva bestämma över det, förklarar Björn A Borg.

Inför avtalsrörelsen 2011 krävde Hamnarbetarförbundet trepartsavtal och en förhandlingskartell mellan Transport och Hamn, vilket Transport avvisade. Avtalet förra året blev en skituppgörelse. Men Hamns konsekventa agerande ledde till en arbetsgrupp med de tre parterna som träffats för att diskutera ett alternativt stuveriavtal.

– Arbetsgivarens våta dröm är flexibilitet. Vi har haft en hyggligt bra dialog med såväl arbetsgivaren som Transport, men båda organisationerna har två ansikten, något vi aldrig får glömma, framhöll Björn A Borg.

Noterbart under kongressperioden är också privatiseringen av stuveriverksamheten i Stockholm och Göteborg.
– Det är inte bra och det finns ingen praktisk nytta utan bara ideologi som ligger bakom. Privatisering är en dumhet och för oss hamnarbetare betyder privat drift otrygghet.

Ytterligare ett viktigt verksamhetsområde är det internationella samarbetet i hamnarbetarinternationalen IDC där Björn A Borg tackade den internationella kommittén bestående av Peter Shaw, Helsingborg, Martin Berg, Göteborg och Anders Forsström Stockholm och för dess arbete:

– Till alla arbetares fördel har vi lyckats bekämpa två förslag till hamndirektiv. Nu jobbas det i EU på ett tredje som vi måste vara beredda att ta kamp mot. Peter Shaw har i sin roll IDC:s Europakoordinator gjort internationalen till erkänd partner på EU-nivå.

– Inte minst var Israelblockaden midsommar 2010 viktigt under kongressperioden. Erik Helgesson från Hamn 4an plockade fram fakta och vi tog ett snabbt beslut om blockad av israeliska båtar och israeliskt gods när Frihetsflottan attackerades. Den direkta effekten var inte så stor men den mediala uppmärksamheten, i Sverige och internationellt, var desto större och det viktigaste.

Arbetsmiljön är ett fjärde arbetsområde för förbundet där särskilt utbildningen av hamnarbetarna framhölls som viktig.

Här höll Tommy Andersson från Stockholm som i egenskap av Hamnarbetarförbundets tidigare arbetsmiljöansvariga gästade kongressen ett engagerat anförande när han för att beskriva Hamnarbetarförbundets betydelse gick långt tillbaka i historien, till Metallkongressen 1932 som avskaffade lokala klubbar och där 10000 lokala fackliga företrädare försvann.

– Det såret som heter storavdelningar är fortfarande öppet. Jag hoppas det hålls öppet så länge som Transport och LO fortsätter sin nuvarande linje. Bokstavligt talat handlar det om överlevnad. Vi har sett ett antal dödsfall i hamnarna de senaste åren. Arbetsgivaren har större omsorg om en truck än om våra liv, sade Tommy Andersson med eftertryck och vände sig till ombuden från hela landet:

– Jag är oerhört stolt över att kunna känna mig som en del av ett starkt kollektiv, av medvetna människor som bryr sig.

Sedan krisåren 2008-2009 har Hamnarbetarförbundets medlemsantal minskat med några hundratal till idag drygt 1400. Detta kan överlag hänföras till krisens verkningar med minskande godsmängder i hamnarna och i dess följd en ökande rationalisering vilket drabbat särskilt den i hamnarna etablerade yrkesgruppen extringar/blixtarbetare.

Kontroverserna var få. På den mest kontroversiella frågan sa kongressen efter diskussion blankt nej till ett förslag att förbundets tillgångar delvis skulle kunna placeras i aktier.

Under sin fyrtioåriga historia har Svenska Hamnarbetarförbundet i huvudsak organiserat den övervägande majoriteten av landets stuveriarbetare. Idag är detta förhållande manifest.

Då det inte finns något som på kort sikt talar för att yrkeskåren kommer att växa beslöt kongressen att minska antalet ledamöter i förbundsstyrelsen från tolv till nio. Dessutom beslutades om en mindre höjning av fackavgiften och avsättningen till beredskapsfonden.

Förbundsstyrelsen ålades också att kartlägga avdelningarnas lokala strejkkassor. Det gäller att hushålla med pengarna inte minst då all erfarenhet talar för nödvändig beredskap för konflikter.

Från Danmark gästades kongressen av Christian Børsting från Hamnarbetarfacket i Aarhus och från England av Tony Nelsson och Terry Teauge, kända från den bittra hamnarbetarkonflikten i Liverpool i mitten av 1990-talet.
De hälsades med långa applåder och berättade att de två, dryga femton år efter det att samtliga hamnarbetare avskedades, är tillbaka i hamnen för att på uppdrag av det nya facket Unite reorganisera den fackliga verksamheten. Vi återkommer med en intervju med hamn- arbetarna från Liverpool.

Kongressen gästades av författaren Mikael Nyberg som talade om privatiseringar av transportväsendet utifrån sin bok Det stora tågrånet. Sven Wollter ackompanjerad av Bengt Ernryd satte punkt för kongressen med en timmes bejublat framträdande.

Ledorden för Hamnarbetarförbundets 13 kongress var föryngring, internationell solidaritet och fasthållande vid förbundets självständiga kamplinje. Det bådar gott för framtiden.