Enigt och starkt fack i Helsingborgs hamn

– Jag ser rött när man pratar om ”märket”, att förhållandet inom andra branscher ska bestämma våra villkor, säger Eskil Rönér, ordförande för Hamn avd 6 i Helsingborg.

Det är avtalstider och de flesta LO-fack är i fart med sina löneförhandlingar. Men den processen står Svenska Hamnarbetarförbundet utanför.

Oaktat att Hamnarbetarförbundet organiserar majoriteten av Sveriges hamnarbetare så är LO-anslutna Transport avtalstecknande part enligt den svenska modellen på arbetsmarknaden.

I 40 år, ända sena utbrytningen från LO 1972, har Hamnarbetarförbundet krävt egna avtal, men motståndet har varit lika benhårt från arbetsköpare som från LO och Transport.

• Hur viktigt är det för Hamn att bli avtalstecknande part?
– Det finns många för och nackdelar med det. Som jag ser det är det inte jätteviktigt, även om vi strävat efter detta sedan vi bildades för 40 år sedan.

– Vi har avtal lokalt, som här i Helsingborg, och vikten av ett centralt avtal beror på hur det är utformat. Givetvis skulle jag vilja att förbundet tecknar ett bra avtal som garanterar våra medlemmar stabila arbetsförhållanden och god löneutveckling. Det ska vara ett avtal som knyter arbetsgivarna till oss, inte tvärtom, säger Eskil Rönér.

Förutom posten som ordförande i avdelning 6 sitter han i förbundsstyrelsen. Eskil Rönér är också den enda kandidaten till att ta över posten som förbundsordförande efter Björn Borg som med ålderns rätt avgår på förbundets kongress i mitten av april. I Hamnarbetarförbundet måste alla förtroendevalda också vara yrkesaktiva.

– Jag jobbar minst 50 procent på kajen. Den sista tiden har jag deltagit i arbetet i verkställande utskottet och praktiserat som förbundsordförande vid sidan om Björn. Visst går det att sköta det fackliga jobbet och samtidigt vara yrkesaktiv. Det finns inget självändamål i att sitta och vänta på att telefonen ska ringa.

I Helsingborgs hamn jobbar 180-190 kollektivanställda, inräknat så kallade extringar eller blixtarbetare. Av dessa är den stora majoriteten, 130 hamnarbetare, organiserade i Hamnarbetarförbundets avdelning 6. Övriga är med i Transport avdelning 2. Men så har det inte alltid varit.

– Efter den tuffa strejken 1980 där vi i Hamnarbetarförbundet misslyckades med vårt mål att teckna egna avtal så var Hamn i minoritet här i Helsingborg. Sedan dess har styrkeförhållandena mellan fackföreningarna sakta men säkert förändrats, säger Peter Shaw som vid denna tid tog över som avdelningens ordförande.

– Idag får Transport nästan inga nya medlemmar på stuverisidan. De flesta medlemmar hämtar de bland verkstads- och underhållsarbetare.

I samtalet på avdelningens expedition i Helsingborgs moderna containerhamn deltar också dess förre ordförande Peter Shaw. Han tillhör veteranerna som varit med Hamnarbetarförbundet sedan starten och med ett förflutet i förbundsstyrelsen.

Till sommaren lämnar Peter Shaw uppdraget som ansvarig koordinator för Europa i IDC, den fristående och stridbara hamnarbetarinternational där Svenska Hamnarbetarförbundet ingår, vilket innebär att han också kan lämna hamnarbetet för en välförtjänt tid som pensionär.

– Jag ser inte den fackliga splittringen som ett stort problem. Vi jobbar ihop idag utan tjafs, säger Peter Shaw.

– Vi tecknar likalydande avtal, men det vill inte Transport och arbetsgivaren kännas vid. Periodvis sitter vi tillsammans vid bordet, säger Eskil Rönér.

– Vi har hyggliga arbetsvillkor och lön. De flesta förstår att det beror på att vi i Hamnarbetarförbundet har en fungerande fackförening, förklarar Peter Shaw. Vi ställer upp dygnet runt med alla tänkbara pass. Men vi får bra betalt för det.

– Avgörande är att alla anställda är organiserade. Det är vi noga med. Vi förklarar för nyanställda att vi hoppas de går med i Hamn men annars i Transport.

Eskil Rönér konstaterar att det inte finns några gulingar i Helsingborgs hamn.

– Om vi tappar någon medlem så kollar vi att de går med i Transport. Det är ett fritt val men ingen
ska kunna glida emellan. Det här är ingen fotbollsförening.

– Jag tror att hamnarna är den sista bastionen för drägliga arbetsvillkor, säger Peter Shaw utifrån sin erfarenhet av läget i Europa och belyser sitt påstående med sifferexercis om den fackliga anslutningsgraden.

I Frankrike och Spanien är mindre än 10 procent av landets arbetare organiserade, men i hamnarna är 95 procent med i fackföreningar. I Portugal och Grekland är organisationsgraden nästan lika låg men också här är 95 procent av hamnarbetarna fackligt anslutna.

– Se på England där Thatcher krossade facket i hamnarna med antifacklig lagstiftning. Det blev svårare att strejka och politiska strejker förbjöds. De fackföreningar som inte följer lagen hotas av stora skadestånd, och de kan plocka förtroendemannens hus.

Peter Shaw menar att de antifackliga lagarna gick igenom utan motstånd därför transportarbetarfacket TGWU var för rädda om pengarna och såg hamnarbetarna som en bortskämd minoritet.

– Denna erfarenhet försöker vi förmedla till Transport, säger Eskil Rönner. Inte fan kommer resten av LO:s förbund att stödja oss när vi går i konflikt.

• Berätta om läget i kommunägda Helsingborgs hamn. Ifrågasätter politikerna det kommunala ägandet som i Göteborg? Hur agerar avdelning 6 i högaktuella frågor som privatisering och obekväma arbetstider?
– Både högern och vänstern i kommunfullmäktige har accepterat det kommunala ägandet. Huvudinriktningen är att stoppa pengar i kommunens kista, här har inte skett någon stor investering sedan tidiga 80-talet i Västhamnen, säger Eskil Rönér.

– Till för tio år sedan var hamnen kundinriktad. Numera har fokus flyttats från kundernas intresse till ägarnas intressen, menar Peter Shaw och Eskil Rönér håller med och kallar 2000-talet för ”dark ages”. Han tycker att den känslan har vuxit sedan nya moderaterna intog kommunhuset på 2000-talet.

• Men är det verkligen fackets sak att se till kundintresset?
– Det är en grundläggande plikt för fackföreningen att se till att medlemmarna får ordentligt betalt, men samtidigt måste vi vara försiktiga och inte hamna i ett skråtänkande.

Peter Shaw berättar hur avdelning 6 för tjugo år sedan insåg att hamnarbetarna måste se sin roll i samhället. Hamnen i Helsingborg betjänar tre tunga industrier Höganäsbolaget, Kemira och Perstorp och staden är ett centrum för grönsaksimport, en bransch som växer.

– Det blev en principdiskussion och där vi insåg att det är vår plikt att se till att logistiken i hamnen funkar bra därför att det ger mer arbetarjobb i Helsingborg.

– Frågan var hur vi ska anpassa oss till industrins krav att vi ska ställa upp 24 timmar om dygnet. Vi kan inte låta fartygen ligga på redden, vi ska vara här när fartygen kommer, men det ska inte vara gratis, säger Peter Shaw och Eskil Rönér pekar på skillnaden mellan industriarbete och servicearbetet i hamnen:

– Här står inte bandet klart att sätta igång varje morgon, vårt arbete påverkas av väder och vind. Vi har ett kollektivt samhällsansvar precis som brandmännen. Det brinner inte bara på dagen. Men just därför är det viktigt att behålla dagarbetet som mått.

Att arbetarnas flexibilitet hänger intimt ihop med att det ska kosta för beställare och arbetsköpare återkommer ofta under samtalet. ”Vi tar betalt för det som redarna vill ha, snabba tider i hamn.” Men det är klart att i sammanhanget är arbetsmiljön också viktig.

– Nog känner vi begreppet management by stress, säger Eskil Rönér. De slimmar och drar ner och testar hur långt de kan gå. Så har det hållit på i sex-sju års tid och det är svårt att sätta emot. Arbetsgivaren vill luckra upp kollektivavtalen men vi håller emot och vi har lyckats behålla 7.00-16.30 som normalarbetstid.

• Men är hyggliga ersättningar för hårda jobb den rätta vägen att gå?
– Vi är medvetna om att pengar kan locka folk att göra underverk och risken är att man jobbar över sin fysiska förmåga. Det är klart att pengar inte kan ersätta en usel arbetsmiljö, förklarar Eskil Rönér.
Utifrån normalarbetstiden har det hittills gått att snickra ihop för medlemmarna acceptabla skift. Ett problem i sammanhanget är att trafiken på Helsingborgs hamn är koncentrerad till veckosluten mellan torsdag och lördag.

Lösningen har blivit ett flexskift ”grisveckan” som rullar på prov och där man sätter upp sig frivilligt. Företaget meddelar 24 timmar innan när skiftet börjar, i regel på torsdag eftermiddag. Sedan jobbar man 8-10-12 timmarspass. Arbetstiden per vecka är max 36 timmar och efter ett pass får man 3-4 dagar fritt. Hittills verkar skiftet populärt.

• Hur ser ni på konfliktvapnet. Vad betyder det att Hamnarbetarförbundet står utan centralt avtal och inte är i är bundet av fredsplikten?
– Det är alltid bra att hålla fingret på avtryckaren, men det bästa är att inte behöva trycka av, säger Eskil Rönér.

– Vi förhandlar inte under konflikthot, men vi är alltid beredda. Men grunden är att strejkvapnet inte ska okynnesanvändas, det ska inte utlösas för tidigt, menar Peter Shaw. Med ett exempel åskådliggör han hur avdelning 6 lyckades lösa en knivig förhandlingssituation.

Krishösten 2008 när varslen haglade över svensk industri drogs hamnledningen i Helsingborg med i den kapitalistiska varselvågen. 25 personer varslades i hamnen, varav 17 kollektivanställda.

– Samtidigt kallade företaget in alla som fyllt 62 år, jag var en av dem, och erbjöd oss att sluta frivilligt i förtid med en ersättning på 16425 kronor i månaden. Det är alltså vad jag var värd efter 38 år i hamnen, säger Peter Shaw indignerat.

Erbjudandet till de äldre var ju rena utpressningen. Antingen usel betalning för de gamla som ”frivilligt” lämnar eller avsked för unga kamrater.

Avdelningen diskuterade hur situationen skulle hanteras och snickrade ihop ett brev till kommunledningen som påtalade att ingen behöver sägas upp därför att hamnen levererar bra vinster och att uppsägningar skulle minska servicegraden.

– Nästa steg var att Eskil meddelade företaget att vi inte godtar varslet. Om det inte dras tillbaka så varslar vi om övertidsblockad. Vi diskuterar inga lösningar förrän varslet är tillbakadraget.

– De smakade på detta, säger Eskil Rönér med ett leende på läpparna. Vi varslar om övertidsblockad som svar på varsel om uppsägningar.

Den smått absurda situationen ändade i att Helsingborgs hamn drog tillbaka sitt varsel lite före jul.
Sympatistrejken för Göteborgs hamnarbetare hösten 2009 är ett annat exempel.

– Det var buller i Göteborgs hamn och de begärde sympatiåtgärder. Jag sade att de skulle skicka en formell begäran och då varslade vi, berättar Eskil Rönér.

– Våra sympatiåtgärder är det viktigaste som hänt under min ordförandetid och det var oerhört fostrande för arbetsgivaren.

• Vad kan vi göra för att åstadkomma samhällsförändring i dessa nyliberala högertider?
– De försöker inbilla oss arbetare att vi är medelklass. Att när vi sitter i vårt medelklasskök så funkar samhället. Men blir man sjuk, vilket inte drabbar mig, så är man körd.

– Men vi är fan inte medelklass. Vi har fått kakor men inte bröd. En stor del av vår klass har det djävligt illa ställt. Vi som har jobb med hygglig lön har det bra, men bara så länge som vi har jobb, säger Eskil Rönér.

– Hamnarbetarförbundet kan visa att bra sammanhållning och solidaritet ger styrka, att tillsammans kan vi åstadkomma något.