Ge oss våra 3,6 miljoner

Att kvinnor tjänar mindre än män är ingen nyhet. År efter år kommer rapporter som visar detta. I bästa fall resulterar de i några mindre artiklar i tidningarna, och några tomma löften från politikerna.

De flesta av oss känner igen den dystra statistiken från vår egen vardag. Det är fortfarande relativt få kvinnor som tjänar mer än sin man eller bror.

När kvinnor på allvar trädde in på den reguljära arbetsmarknaden var det inte många som ifrågasatte att de fick mindre betalt för arbetet de utförde. Mannen betraktades som huvudförsörjare för familjen. Principen om lika lön för lika arbete infördes först 1960. Idag, över femtio år senare, har kvinnor formellt sett samma försörjningsansvar och rättigheter som män, men det syns inte i lönebeskeden.

Redan i debatten och utredningarna före 1960 om lika lön så diskuterade man hur olika yrken skulle kunna jämföras för att se om likalönsprincipen uppfylldes. Ändå har det allt sedan dess framförallt varit skillnaden mellan kvinnors och mäns löner på samma arbetsplats där de har liknande arbetsuppgifter som lyfts fram.

Sådana skillnader är givetvis förkastliga, och de förekommer även idag. Det handlar om kvinnor som utan anledning tjänar mindre än sina kollegor, eller om kvinnor som hamnar efter i löneutvecklingen när de har varit föräldralediga. En stor del av anmälningarna till Diskrimineringsombudsmannen gäller just lönediskriminering på grund av kön, men det är ytterst sällan som kvinnan som har gjort anmälan får rätt gentemot arbetsgivaren.

Trots detta är det inte här de stora löneskillnaderna gömmer sig.

För att förstå varför kvinnor går miste om miljoner måste vi därför gräva djupare, och vi måste se till den totala löneskillnaden mellan kvinnor och män. Då framträder chockerande siffror. Varje månad får en genomsnittlig kvinna 7.600 kronor mindre i lön än en genomsnittlig man. Under ett arbetsliv går en genomsnittlig kvinna därmed miste om 3,6 miljoner kronor! Hon tjänar med andra ord i genomsnitt 28 procent mindre.

Siffrorna ovan bygger på att lönerna inte har räknats upp till heltid. Kvinnor tvingas nämligen i långt högre utsträckning än män att arbeta deltid.

Men även om lönerna räknas upp till heltid är löneskillnaden anmärkningsvärd. Det handlar då om 2,1 miljoner kronor under ett arbetsliv, eller 4.400 kronor i månaden, som en genomsnittlig kvinna går miste om jämfört med en genomsnittlig man. Det är inte småpotatis det heller. De tusenlapparna räcker till många mjölkpaket, strumpor eller uteluncher. Sett över längre tid kan pengarna räcka till en sommarstuga, en semesterresa eller till sparande.

Dessa siffror ger oss också nycklar till att förstå orsakerna till den strukturella lönediskrimineringen. Statistiken visar nämligen att arbetsmarknaden är könssegregerad, och att kvinnodominerade yrken systematiskt nedvärderas.

Dessutom visar den relativt stora skillnaden mellan heltids- och deltidssiffrorna att kvinnor fortfarande har en mycket svagare position på arbetsmarknaden än män.

Flera yrken inom offentlig sektor domineras av kvinnor. Exempelvis är 93 procent av alla undersköterskor och förskollärare liksom 78 procent av alla grundskollärare kvinnor.

Men det är inte bara inom det offentliga som könssegregeringen är stor. Exempelvis är 8 av 10 städare kvinnor, och 96 procent av alla lastbilsförare är män.

Detta avspeglas tydligt i lönerna. En undersköterska tjänar i genomsnitt 2.600 kronor mindre i månaden än en verkstadsarbetare, och bland yrkena som intar bottenplatserna i löneligan domineras de flesta av kvinnor.
Det finns inga godtagbara skäl till att kvinnodominerade yrken är sämre betalda än manligt dominerade. De nedvärderas enbart för att en majoritet av de anställda är kvinnor.

Historien visar också att lönerna över tid sjunker i yrken som har varit manligt dominerade, men som allt mer övertas av kvinnor. Exempelvis har lärarlönerna successivt sjunkit i relation till liknande jobb när kvinnor tagit sig in i yrket.

Också det omvända gäller. Till exempel höjdes lönerna och statusen för dem som då kallades mjölkerskor när män tog över deras arbetsuppgifter i samband med att maskiner infördes, trots att maskinerna gjorde jobbet lättare.

Lönesituationen för kvinnor förvärras av att det är samma yrken som hamnar långt ner i löneligan som också har en hög andel osäkra anställningar och deltider. Inom handeln, restaurangbranschen och vården är deltid snarare regel än undantag.

I en stor majoritet av fallen handlar det om att kvinnor nekas en heltidstjänst. Men för vissa beror deltidsarbetet på att det är svårt att kombinera heltidsarbete med att ta det huvudsakliga ansvaret för hem och familj – vilket kvinnor fortfarande förväntas göra. ”Frivilligt” deltidsarbete kan också bero på jobbets karaktär. Vissa yrken är så tuffa att många helt enkelt inte orkar jobba fyrtiotimmarsvecka.

Oavsett vilket blir konsekvensen att lågavlönade får ännu mindre pengar att leva på.

Men de låga lönerna och osäkra anställningarna märks inte bara i plånboken. Det får konsekvenser för vår känsla av trygghet, för vår möjlighet att planera vår vardag och framtiden och för vår syn på arbete, hem och familj.

För kvinnor som nekas heltidsanställning, och som sliter med dubbla pass och helgarbete för en usel lön, kan det kännas som en välkommen paus att ta ut en stor del av föräldradagarna, och att sedan i högre utsträckning än pappan stanna hemma för vård av sjukt barn. På så vis förstärks mannens roll som den som har huvudansvaret för att dra in pengar till familjen, och den onda karusellen snurrar vidare.

Men de miljoner kronor som kvinnor går miste om i lön får också direkta konsekvenser. Det går inte att förneka att pengar är ett måste för att få handlingsfrihet i ett kapitalistiskt samhälle. I grunden handlar det helt enkelt om möjligheten att försörja sig själv och sina barn, och dagens kvinnolöner ger inga sådana garantier.

Därför är det inte så konstigt att ensamstående mammor utgör den enskilt största gruppen bland mottagarna av ekonomiskt bistånd. En fjärdedel av alla ensamstående mammor fick stöd från socialen förra året.

I en frågespalt i en tidning som vänder sig till kvinnor vittnar en kvinna om problematiken:

”Jag vill skiljas, men har inte råd. Jag är helt beroende av min man. Har varit hemma många, många år med våra barn och sedan jobbat deltid inom vården med låg lön.
Blev uppsagd för fyra år sedan och har inte lyckats få något nytt. Är nu 58 år. Arbetslös. Usel pension. Och vantrivs med min man. Han tjänar bra och jobbar fortfarande. Men vi har glidit ifrån varandra och jag tycker inte ens om honom…”

Så tränger sig ekonomin in i och påverkar våra mest privata livsval.

Den strukturella lönediskrimineringen är ett av många uttryck för kvinnoförtrycket i samhället. Våld mot kvinnor, det sexualiserade offentliga rummet, skönhetsideal och vikthets, ojämnt uttag av föräldradagar och prostitution är bara några exempel på andra uttryck för samma förtryck.

Det kan tyckas svårt att se några paralleller mellan så skilda företeelser, men det finns bakomliggande strukturer som förenar dem. Det är inte en slump att det är mannen som i de allra flesta fall intar den överordnade maktpositionen oavsett om vi talar om våld i nära relationer, om sexköp eller om makten över kvinnors kroppar.

Det är inte heller någon slump att de som står bakom prostitution, skönhetsindustrin och bantningsföretag tjänar miljarder. För att inte tala om hur kapitalister kan profitera på de låga kvinnolönerna och osäkra anställningarna.

Kvinnoförtrycket har djupa rötter långt bak i historien, och patriarkatet är en egen maktordning som systematiskt underordnar kvinnor. Men i Sverige idag är kvinnoförtrycket en integrerad del av kapitalismen. När kvinnor bjuds ut som billig arbetskraft och när kvinnors kroppar säljs ut på affischpelare verkar kvinnoförtrycket och kapitalismen i perfekt harmoni.

Att män och kvinnor placeras i två skilda kategorier och tilldelas olika egenskaper och förväntningar är en förutsättning för kvinnoförtrycket. Idag är vi så vana vid att tänka på kvinnor och män som två separata delar av mänskligheten att vi blir provocerade om föräldrar inte talar om vilket kön deras tvååring har.

Men ett förändrat språkbruk, där orden ”hon” och ”han” kompletteras med det neutrala ”hen”, utgör i sig ingen lösning på den grundläggande problematiken. Och att rika familjer anlitar lågavlönad städhjälp så att de själva kan dela lika på det lilla hemarbete som återstår är definitivt ingen väg framåt.

Kvinnokampen har en lång och stolt tradition, och avgörande framsteg har gjorts. Nu försöker högern ta tillbaka några av framgångarna med en reaktionär familjepolitik och åtgärder som ökar osäkerheten på arbetsmarknaden. Det är upp till oss om de kommer att lyckas, eller om vi kommer att kunna ta ytterligare steg framåt.