Skola för alla blir elitsatsning – (s) svänger i skolpolitiken

I takt med att högern monterar ned det som finns kvar av enhetsskolan så har socialdemokratin påbörjat en omvärdering av sin tidigare skolpolitik. Det som för något år sedan var högerns linje i skolfrågan är numera s-politik.

Ända sedan socialdemokraternas valförlust i höstas har det talats om att partiet måste genomgå en ”förnyelseprocess”. Det börjar nu stå allt mer klart vad denna förnyelse ska bestå i.

Istället för att tolka valförlusten som ett tecken på att väljarna är trötta på maktfullkomlighet och nedskärningar, så styr den socialdemokratiska partitoppen politiken högerut mot ännu mer privatiseringar och större klassklyftor.

Tyst från s
Opinionsundersökning efter opinionsundersökning visar att stödet för oppositionen är rekordstort. Kritiken mot försämringarna av a-kassan och sjukförsäkringen är utbredd och socialdemokraterna har ett ypperligt tillfälle att positionera sig gentemot högerregeringens politik.

Men istället är det tystare än någonsin från socialdemokraternas håll. Några pliktskyldiga protester i media och ett par utskickade pressmeddelanden är de enda svaren på högerns massiva framfart.

Det är inte bara frånvaron av motstånd från socialdemokratin som förvånar. S verkar ha omvandlat möjligheten till oppositionspolitik – som åtminstone ger utrymme för lite till intet förpliktigande frasradikalism – till en chans för sossehögern att anpassa partiet till den borgerliga alliansens politik.
Med andra ord: istället för opposition – anpassning.

”Framtidens skola”
Skolpolitiken var det första området som sattes under lupp i förnyelseprocessen. Mona Sahlin pekar ut socialdemokraternas syn på skolan som en orsak till att högern vann valet och ett rådslag om ”framtidens skolpolitik” har initierats.

Högern, med folkpartiet i spetsen, har gjort det till sin gimmick att slå mot den socialdemokratiska ”flumskolan”. Nu faller sossarna själva in i samma retorik.

”Den tidigare socialdemokratiska skolpolitiken har varit för flummig”, påstår Mona Sahlin strax efter att hon blivit vald till ny partiledare. Hon förklarar i en intervju i Dagens Nyheter att hon vill se mer ordning och reda, tidigare betyg och nationella prov. Mona Sahlin är också noga med att tydliggöra att hon inte har något emot friskolor.

Partiledaren är inte ensam i sin omsvängning. Morgan Johansson, socialminister under socialdemokraternas regeringsinnehav, skriver på DN debatt att s bör göra upp med folkpartiet i skolfrågan.

I debattartikeln skriver Morgan Johansson att det faktiskt är så att ”den moderna skolpolitiken under efterkrigstiden skapades av socialdemokratin och folkpartiet”. Han menar att det var en naturlig allians, och uttrycker en förhoppning om att den återupprättas. ”Men då krävs en socialdemokratisk omprövning på ett djupare plan än vad vi hittills diskuterat”, skriver Morgan Johansson.

Stöd till högern
Framförallt är det 1992 års gymnasiereform, som gjorde alla gymnasieprogram treåriga, som är i Johanssons skottglugg. Den treåriga gymnasieskolan har lett till att det individuella programmet som från början var tänkt för en relativt liten grupp elever nu blir allt större, menar han.

Utspelet kan bara tolkas som ett stöd till den tredelade gymnasieskola som högern vill införa 2009. Denna skola kommer att delas upp i studieförberedande, yrkesförberedande samt lärlingsutbildningar. På de yrkesförberedande programmen och på lärlingsutbildningarna ska eleverna inte läsa alla kärnämnen, alternativt så ska de läsa en slags light-version av dessa ämnen. Därför kommer inte någon av de två inriktningarna att ge högskolekompetens.

Morgan Johansson menar att det var feltänkt att tro att alla gymnasieelever kan nå den kunskap som krävs för att börja läsa på högskolan före nitton års ålder. Från att ha diskuterat de särskilda problem som råder på det individuella programmet kommer han fram till att kunskapsnivån på de yrkesförberedande programmen måste sänkas.

Det är anmärkningsvärt att Morgan Johansson inte verkar göra någon skillnad mellan att läsa på det individuella programmet och på ett yrkesförberedande program. Men det är än allvarligare att han initierar ett närmande gentemot folkpartiets skolpolitik.

Ofullständiga betyg
Det är fler elever på yrkesförberedande gymnasieprogram som går ut med ofullständiga betyg, jämfört med elever som läser studieförberedande program. På studieförberedande program är det 12 procent som går ut utan fullständiga gymnasiebetyg. På yrkesförberedande program är samma siffra 25 procent.

Det är givetvis problematiskt att elever på yrkesförberedande program i högre utsträckning lämnar skolan med ofullständiga betyg, men skillnaden mellan programmen är inte så stor som högern vill få oss att tro. De målar upp en bild av ett totalt misslyckande på de yrkesinriktade programmen, för att sedan kunna använda den bilden som argument för att genomföra omfattande strukturella förändringar.

Samtidigt är det oacceptabelt ur ett klassperspektiv att situationen ser ut som den gör, och många åtgärder måste vidtas för att elever med arbetarbakgrund verkligen ska få samma möjligheter.

Det krävs behöriga lärare som har förmåga att integrera kärnämnena med karaktärsämnena på ett för eleverna intressant sätt. Det är väl känt att elever med arbetarbakgrund kräver en pedagogik som är mer inriktad på hur kunskapen kan tillämpas, och detta måste skolan ta större hänsyn till. Det krävs också resurser som ger skolan möjlighet att anställa extra specialpedagoger och ha mindre klasser, och det behövs större satsningar på de yrkesförberedande programmen i stort.

Redan i dag har ändå en del åstadkommits, och trenden på flera yrkesförberedande program har vänt.  På bygg-, energi-, fordons- samt handels- och administrationsprogrammen har betygsresultaten förbättrats avsevärt, enligt en studie från LO (Vägar till arbetslivet 2006).

LO-studie kritisk
I samma studie vänder sig LO-förbunden starkt mot att göra gymnasieskolan tredelad. Dagens gymnasieskola förbereder för arbetsliv, livslångt lärande och ett aktivt medborgarskap, menar LO. ”Det är ingen naturlag, som vissa hävdar, att om ungdomar har svårigheter med något ämne så är det beroende på individens medfödda förutsättningar. Skolan har en skyldighet att utforma utbildningen utifrån varje individs förutsättningar och ge alla en möjlighet att lyckas”, skriver författarna till rapporten.

Förr hade socialdemokraterna en tydlig klassamarbetslinje i politiken, och skolan blev den instans som skulle garantera enskilda arbetarbarns möjlighet till klassresor. Målet var att skillnaden i individens formella möjligheter skulle utjämnas, även om skillnaden i faktiskt utslag var relativt konstant.

För att ta ett exempel: Bland personer födda 1968 hade 15 procent av barnen till arbetare påbörjat en högskoleutbildning vid 25 års ålder, medan 55 procent av barnen till högre tjänstemän gjort detsamma. Bland personer födda 1978 hade 25 procent av barnen till arbetare påbörjat en högskoleutbildning vid 25 års ålder, vilket skulle kunna ses som en framgång. Men samtidigt hade hela 70 procent av barnen till högre tjänstemän från samma årskull börjat läsa på högskolan. Skillnaden mellan klasserna har alltså ökat.

I dag, när högern ensidigt säger upp klassamarbetet och går på offensiv, väljer socialdemokraterna att lydigt lunka efter. De accepterar högerns problemformulering, som lägger skulden på de elever som inte lyckas istället för på skolan, och är villiga att låta arbetarungdomar nöja sig med en lägre kunskapsnivå. Samtidigt ökar antalet friskolor dramatiskt, och flera av dessa utvecklas till rena elitskolor.

Ökad segregation
Därför ökar segregationen i skolan utifrån etnicitet, klass och kunskap, och det finns inget som tyder på att utvecklingen kommer att vända. Tvärtom. Om, eller kanske när, högerns tredelade gymnasieskola blir verklighet riskerar elever som går på yrkesförberedande program att gå miste om kunskap som behövs för att kunna delta i samhället på lika villkor. Det är anmärkningsvärt att socialdemokraterna också verkar förespråka en sådan politik.

Lisa Engström
Proletären nr 40, 2007