Tusentals mot USA:s krig

Naturligtvis hände det inte över en natt, även om det kunde kännas så just då. Visst var det protester mot USA:s bombningar av Jugoslavien 1998, och demonstrationerna hade växt när USA anföll Afghanistan i oktober 2001.

Ett halvår innan de stora demonstrationerna 2003 samlades protester runt om i landet mot krigsplanerna. Men det var inget mot det som hände i februari och mars nästa år då landsomfattande demonstrationer mot kriget fyllde landets gator.

Det var rätt fantastiskt egentligen. I årtionden hade det från både vänster och höger talats om att ”demonstrationernas tid är förbi”, och istället skulle det vara spektakulära aktioner med resande aktivister.

Minns diskussionerna om Attac, och antiglobaliseringsrörelsen, om våldsamheterna vid så gott som alla politiska toppmöten vid den här tiden. Även 2003 fanns det krafter som motsatte sig lokala protester och ville istället att alla (aktivisterna) skulle åka till Stockholm. Den elitiska linjen förvandlades till grus under dessa vintermånader. För vanliga människor är demonstrationernas tid inte förbi – om budskapet är viktigt och parollerna de rätta.

Här spelade vår rörelse, parti och ungdomsförbund, en roll i dessa protester landet runt.

Inte bara organisatoriskt genom att bidra med vår kunskap om hur demonstrationer bäst organiseras, utan också politiskt. Vi pekade ut USA som förövaren och angriparen och försökte lyfta antikrigsmotståndet till att också bli antiimperialistiskt.

Det var en otroligt inspirerande tid och många av kamraterna i parti och ungdomsförbund gjorde ett hästjobb i alla nätverk och på alla möten. Själv arbetade jag för RKU vid den här tiden och åkte runt på massor av möten.

Särskilt ett möte i Falun arrangerat av den lokala RKU-organisationen har etsats fast i minnet Jag hade förberett mig för att berätta om de verkliga orsakerna till USA:s oljekrig och behovet om att bekämpa det system som föder krig och ockupation.

Men efter min inledning var mötesdeltagarna inte så intresserade av det – det var självklart och inget man behövde orda så mycket om.

Istället var de församlade mer intresserade av de skolstrejker mot kriget som ägt rum i Göteborg. Så förvandlades det offentliga mötet till ett planeringsmöte för skolstrejker på Faluns gymnasieskolor. Ett par veckor senare kunde jag läsa artiklar i lokalpressen där RKU-medlemmar höll tal inför sina strejkande skolkamrater.

Falun var inte ensamt om skolstrejker. Sergels Torg i Stockholm och Gustav Adolfs torg i Göteborg fylldes av strejkande skol- elever. Strejkerna fick efterföljare i många andra städer.

Dessa ungdomar, som beskrevs som den individualistiska generationen, samlades i kollektiva aktioner i solidaritet med andra ungdomar. Ungdomar som bodde i ett annat land långt från den svenska verkligheten.

För de flesta av dessa strejkande och protesterande elever var det den första politiska aktionen överhuvudtaget.

Stämningen var så att folk i allmänhet var emot kriget, och närde en förhoppning om att det gick att stoppa, även efter själva krigsutbrottet. Helgen efter USA påbörjade invasionen tog folkmassorna till gatorna igen.

Men när Bagdad föll utan nämnvärt motstånd och USA kunde utropa sig som segrare gick luften ur antikrigsrörelsen, och de manifestationer som var planerade blev i jämförelse små.

De årliga demonstrationerna och manifestationerna mot USA:s ockupation av Irak har krympt år för år.

Vad finns kvar av antikrigsprotesterna? Vad hade de för betydelse?

Just nu verkar det som ingenting, när det gått så långt att Sverige deltar i krig och ockupation, utan några stora och omfattande protester. Men det är ännu för tidigt att värdera vintermånaderna 2003.

Tusentals människor demonstrerade för första gången, och det i strid med etablissemangets åsikter. Tusentals människor kände för första gången kraften i den kollektiva samlingen. Vad satte det för spår? Vad sådde det för frön i människors medvetande?

Stämningarna är just nu inte sådana att människor går ut på gator och torg för att manifestera mot USA:s krig och ockupation, men opinioner kan svänga och rörelser kan snabbt växa fram.

Kommer USA starta ett nytt krig kan tiotusentals ta till gatorna igen. De minns hur det gick till förra gången.