Den livslånga kampen om kläderna

Varför har flickor rosa och pojkar blått? Frågan började poppa upp i mitt huvud i 13-14-årsåldern och fungerade då som en ögonöppnare inför kvinnoförtrycket. Kläder och skönhetsideal kändes som centrala frågor.

Med ökande ålder och förändrade levnadsförhållanden var det andra frågor som började kännas större och viktigare. Löneskillnader, osäkra anställningsförhållanden, ojämnt uttag av föräldraledighet, fördelningen av hemarbetet, kvinnliga fattigpensionärer och så vidare.

Därför var det nästan lite skönt att känna pulsen stegras för ett tag sen när jag hörde om skillnader i storlekar på pojk- och flickkläder. Det var en déjà vu till mitt unga feministiska jag. En påminnelse om att motståndet mot såväl löneskillnader som könsnormer är delar av samma kamp.

Inslaget jag hörde i programmet Plånboken i P1 handlade om storlekar på barnkläder i ett antal stora klädkedjor. Det visade sig att kläder i storlek 92 som är tänkt att passa barn på ett och ett halvt till två år, inte är lika stora.

Skillnaden mellan flick- och pojkkläderna var flera centimeter, trots att de var i samma storlek. Som att det inte räckte att flick- och pojkkläder har olika färger, utstrålar olika värden – som söt kontra tuff. Dessutom är flickkläderna fysiskt mindre, något som får konsekvenser.

Bland annat betonade Anette Hellman, forskare vid Göteborgs universitet som har studerat hur kön skapas bland yngre barn på förskolan, att flickorna begränsas i sin lek – på grund av sina kläder. Detta eftersom flickornas rörlighet försämras av att deras kläder är betydligt tajtare.

I vanlig marknadsmässig anda tog så klart klädföretagen inget ansvar för detta utan hänvisade till tillgång och efterfrågan – de lägger sig inte i vilka kläder föräldrar väljer till sina barn.

Det absurda i att barn från ett, två års ålder skolas in i sin könsroll och vad man förväntas kunna prestera utifrån sitt kön avskrivs snabbt som individens fria val.

Frågan om kläder och kön är inte heller något som bara handlar om barn och deras identitetsskapande. Kampen för kläderna är något som följer med genom livet.

När jag jobbade i hemtjänsten för tolv år sedan fanns det inte på tapeten att vi kunde ha rätt till arbetskläder. Bajs, intimhygien och städning förväntades man ta hand om i sina privata kläder. Det hette att det gav en mysigare och mindre institutionaliserad känsla för de äldre.

Sedan dess har jag arbetat inom sektorer där det är glest mellan tjejerna. Här har frågan om arbetskläder inte heller varit på tapeten, för här har vi alla tillgång till dem.

Helt självklart så klart – jobbets skit ska hamna på arbetskläderna och än viktigare är att kläderna är en del av arbetarskyddet och inom omsorgsyrken också en del i att minska smittspridning.

Därför är det glädjande att arbetskläder från 1 januari 2016 är obligatoriskt inom hemtjänst, särskilda boenden och LSS-boenden.

En liten seger, i en tid som mest präglas av motgångar, men ändå av betydelse.

Rätten till arbetskläder är förutom kläderna i sig viktigt för synen på omsorgsarbeten, som ofta utförs av kvinnor. Det finns fortfarande en bild av att de som arbetar inom dessa yrken också har en fallenhet för att ta hand om andra och nästintill drivs av något inre kall.

Arbetskläderna är en del i att höja kvinnodominerade yrkens status.

För allt hänger ihop: både vad vi har på oss på jobbet och hemma och hur mycket pengar vi får i plånboken.