Konsten att bli en prinsessa

Inför prinsbröllopet på lördag har medierna dominerats av den sagolika berättelsen om kungasonen som faller för kvinnan av folket och trotsar alla traditioner när han presenterar henne vid hovet. Berättelsens underliggande premiss är, som i nästan alla sagor, att kärleken övervinner allt.

Men mellan raderna i kvällstidningarnas skvallerartiklar finns en annan berättelse om den blivande prinsessan. Berättelsen om hur en ung kvinna från ett småborgerligt hem målmedvetet strävar mot toppen av samhällspyramiden.

Som ung var Sofia Hellqvist underklädesmodell och medverkade ett antal gånger i herrtidningen Slitz. Att fisförnäma rojalister som Herman Linqvist kritiserar henne för det är naturligtvis bara konservativt och patriarkalt trams. Ett försvar av de blåblodigas upphöjda renhet som inte får besudlas av pöbelns seder och bruk.

Angreppet blir så mycket lustigare sedan kungen själv slog hål på föreställningen om Bernadotternas renhet i sexuella frågor med sina egna väl dokumenterade eskapader.

Det intressanta i Sofia Hellqvists karriär börjar istället i slutet av 00-talet då hon för första gången börjar umgås med prinsen och inser att här gäller det att sudda ut sitt simpla kulturarv. Och för en kvinna som siktar mot societetens absoluta finrum finns det en oöverträffad genväg som stavas välgörenhet.

Sagt och gjort. Sofia Hellqvist beger sig ut på volontärresa till Ghana där hon enligt sin blogg på modellagenturen myser med och byter blöjor på barnhemsbarn innan hon duschar i bakteriedödande medel.

Tillbaka i Sverige studerar hon Barnkonventionen och startar tillsammans med en annan ”välgörenhetsentreprenör” Project Playground, en fritidsverksamhet för barn i kåkstäder utanför Kapstaden. Prinsen sitter redan från start i föreningens styrelse och övriga ledamöter har alla kopplingar till svenskt näringsliv och så kallat socialt entreprenörskap.

I Sydafrikas kåkstäder där ungdomsarbetslösheten är skyhög och våldet vardag vill Project Playground arbeta på ”individnivå” för att öka de ungas självkänsla och ge dem ”ambitioner” i livet. Personalen ska ”markera mot negativa beteenden” och fungera som ”värdebärare”.

Hela programförklaringen har ett kolonialt förhållningssätt där utgångspunkten är att fattiga afrikanska barn behöver vita europeiska välgörare för att kunna få en ljusare framtid.

Project Playgrounds omsättning är relativt låg och antalet deltagande barn begränsar sig till några hundra, vilket förstärker bilden av att hela företaget bara är en del av prinsesskolan.

Att överklassen använder välgörenhet som ett sätt att fila på sin egen karriär är inget nytt. När lyxkonsumtion inte längre ger samma kickar kan pengarna istället användas för att ge ett företag eller en näringslivsprofil bättre anseende.

Men välgörenhet är också inflytande. Anledningen till att rika människor som skriker kommunism så fort höjda skatter kommer på tal samtidigt kan skänka miljoner till välgörenhet är ju att de slipper lämna ifrån sig den makt som kommer med ägandet.

Välgörenhet är också en marknad i sig. Idag har vi barnhemsturism där västerlänningar som tröttnat på hotellpoolen kan volontärarbeta i något fattigt land och likt Sofia Hellqvist mysa med barnen i några veckor innan de återvänder till sin välmående vardag.

Barnen, som kanske inte alls är föräldralösa utan har placerats på barnhem just för att det finns en efterfrågan, överges gång på gång.

Så när den blivande prinsessan på lördag visar upp sig i svindyr designad klänning och medierna hovsamt bugar för kungligheterna, låt klasshatet flöda och tänk på de barn som ofrivilligt utgjorde Sofia Hellqvists trappa upp till överheten.