Vad 30 år kan vara mycket

ATP-systemet var ännu inte fullt utbyggt, så diskussionen handlade om
hur många tjugondelar man skulle få. Jag vill minnas att min far, som
uppnådde pensionsåldern 1973, skulle få tolv tjugondelar av full ATP.
För egen del hade jag lite svårt att engagera mig i dessa diskussioner,
som 17-åring trodde man ju inte på ett liv efter trettio.



*


Jag drog mig till minnes dessa diskussioner när jag nu i våras fick ett
stort illrött brev med prognos över min kommande pension. Vad trettio
år kan göra mycket. Då handlade det om ständiga förbättringar av
pensionen. Min far fick tolv tjugondelar och de som var yngre skulle få
mer. Jag får två tjugondelar av ATP i pension.



Försäkringskassan hade räknat ut tre oli- ka alternativ för hur mycket
jag får beroende på när jag går i pension. Jobbar jag tills jag blir 70
blir pensionen så man kan leva på den, men tar jag pension vid 61 får
jag sju och ett halvt tusen före skatt.



*


För oss stenhuggare (och många andra yrkesgrupper) är det i det
närmaste en förolämpning att ens räkna ut vad vi skulle få vid en
pensionering vid sjuttio år. Jag tror de flesta av oss siktar på att
klara 60-årsgränsen. Har man varit i vårt jobb en längre tid så får man
förslitnings och vibrationsskador. Hos oss finns inga reträttplatser,
vi står alla vid fronten. Vi behöver en pension att kunna leva på redan
från 60 år, ja helst redan vid 55. För det är väl ingen som tror att
man kan ta sig fram i ett stenbrott med rullator?



*


När vi på jobbet diskuterat pensioner så har vi varit rätt överens om
att den enda pensionsförsäkring en arbetare kan skaffa sig är att
försöka att betala villan och få ner bostadskostnaden. Men med de nya
pensionsreglerna hjälper inte ens detta. Vi blir fattigpensionärer.
Fattigpensionärer, det är det nya pensionssystemets innebörd för oss
arbetare, och detta får vi också förmånen att betala extra för genom de
så kallade egenavgifterna. Accepterar vi detta har vi gått på
århundradets blåsning.



Överklassen är lusfräck, och vi kan se i historiens backspegel att
möter de inget motstånd så flyttar de bara fram sina positioner och
kommer med än värre krav på försämringar för det arbetande folket.



*


Men historien är inte förutbestämd, skriven i någon stor bok här ovan,
utan den är vad vi arbetare – de många – gör den till. Och nu måste vi
sätta klackarna i marken.



Vi kan inte ta striden individuellt och inte vänta tills vi inte orkar
jobba längre. Det är nu medan vi ännu arbetar som vi kan sätta kraft
bakom orden. Det är nu vi måste handla, och det gäller inte bara oss
kommunister utan alla ansvarskännande arbetare.



Ta initiativ bland dina arbetskamrater för att alla ska få information
om vad det nya pensionssystemet innebär, se till att sätta press på
fackföreningsledningarna och protestera mot denna stöld av våra
pensionspengar. Hur vi bäst ska göra detta är det nog värt att vi
funderar lite på, medan vi laddar batterierna under semestern.


LARS JEPPSSON, stenarbetare

Proletären 28, 1999