Palme, Sjöwall-Wahlöö och fiktionen

Raderna är tagna ur Maj Sjöwall och Per Wahlöös roman Terroristerna från 1975 och har vissa likheter med den nu Guldbaggeaktuella och omdebatterade filmen Call girl. ”Statsministern”, närmare bestämt Olof Palme, som meningsbärande kategori i fiktionens tjänst blir därför det vi ska titta vidare på nedan. Det är nämligen väldigt mycket Olof Palme just nu.

Dokumentären Palme har under hösten gått för fulla hus på biograferna och visades i SVT under jul- och nyårshelgerna. Spelfilmen Call girl dissekeras på olika kultursidor såsom ett gränsöverskridande påhopp på den närmast ikoniske före detta statsministern och Mårten Palme har slutligen JK-anmält filmen för förtal av avliden.

Författaren Per Wahlöö hyste ett särdeles långvarigt agg gentemot Olof Palme och socialdemokratin från sin utsiktspunkt på den marxistiska vänsterkanten. Mordet på statsministern i Sjöwall-Wahlöös sista roman
Terroristerna får därmed lov att ses som en kritikens obönhörliga övergång i handlingskraftig praktik av närmast leninistiskt revolutionärt snitt där den utsatta individen drivs till våldsam handling av ett totalitärt samhällssystem. Precis som den unga utslagna flickan Rebecka Lind när hon skjuter Sveriges statsminister i Terroristerna.

Utifrån detta skulle man kunna resonera kring de snarast polariserande bilder av Olof Palme som just nu sprids på biograferna samtidigt som Sjöwall-Wahlöös samhällskritiska svit ”Roman om ett brott” nu släppts i nytryck.

Främst har Palmebilden i Call girl kommit att ifrågasättas då den uppvisar en statsminister som köper sex av en minderårig flicka. Spelfilmens fiktion tar här ett språng in i den historiska verkligheten och gör, enligt flera debattörer, anspråk på att spegla Palme som sexköpare. Sjöwall-Wahlöö, å sin sida, manglade hårdhänt fram bilden av Palme som ledargestalt för ett folkhemsbygge som alltmer gick i socialfascistisk riktning, ett samhälle där socialdemokratiska potemkinkulisser stod i vägen för marxismens anspråk på verkligheten.

Det var inte många som reagerade på beskrivningen av Palme då eftersom en politisk konsensus verkade råda mellan såväl nyvänsterns förkunnare som högerpartiernas kulturella supportrar. I dag är läget annorlunda.
Palmemyten, inte minst framavlad av den helgonglorifiering det verkliga mordet resulterade i, är en starkt rådande konsensus som inte många vågar gå emot.

Maud Nycander och Kristina Lindströms dokumentär Palme kan ses som resultatet av en ambition att på senare år lite försiktigt tassa in bakom fasaderna på myten Palme, en ambition som även manifesterats av historiker som Kjell Östberg och Henrik Berggren via litteraturen, dock har sagda verk paradoxalt nog lyckats med konststycket att ytterligare befästa Palmemyten utan att ta tillvara på de mörkare sidorna fullt ut såsom Call girl uppenbarligen försöker göra.

Att framställa Sveriges statsminister som en sjaskig torsk (om än i en mycket kort scen i filmen) får därför inte gå obemärkt förbi.

”Det framgår också av det sagda att diktarens uppgift inte är att säga det som har hänt, utan det som skulle kunna hända, det vill säga det som är möjligt enligt sannolikhet eller nödvändighet.”

Så skrev Aristoteles i Om Diktkonsten redan för nästan 2400 år sedan. Jag tror att citatet kan sätta fingret på såväl det som upphovsmakarna bakom Call girl som Sjöwall-Wahlöö är ute efter i sin Palmekritik.

I samband med Geijeraffären höll Palme sin horbesökande justiteminister om ryggen och blev därmed för många, inte minst kvinnor, en gång för alla ännu en prostatakoryfé som värnade mer om makten än sanningen (och kvinnorna) vilket förmodligen är en av de saker som Mikael Marcimain vill sätta fingret på i sin film.

Sedan verkar Call girl inom ett genremässigt fält som snarast kan beskrivas som en svensk nutida pendang, eller rent av hommage, till sjuttiotalets amerikanska paranoiafilm i svallvågorna efter Watergate med filmer som Alan J Pakulas Sista vittnet (1974), Alla presidentens män (1976) och Sydney Pollacks Tre dagar för Condor (1975) i främsta ledet.

I denna genres natur, liksom i den marxist-leninistiska vänstern som Sjöwall-Wahlöö var anhängare av, ligger därför en immanent föreställning om det amoraliska brottets spridning upp genom maktens hierarkier för att slutligen landa i toppen (läs Richard Nixon/Olof Palme). Det är också denna spänningsfyllda konvention som Call girl ansluter sig till med sin statsminister som har sex med en prostituerad.

Ytterligare meningsbärande detaljer som pekar i samma riktning i Call girl blir därför också den utpräglat manschauvinistiska kaffeflicksscenen med en direktörsfest som gästas av ett karnevalskt gäng prostituerade med Pernilla August i spetsen där tankarna snarast går till Pasolinis liknande förnedringsscen i den skabrösa Salò eller Sodoms 120 dagar från 1975 där Marquis de Sades roman förflyttats från upplysningstiden till den italienska fascismens perverterade fyrtiotal.

Call girl anammar därför såväl sjuttiotalsfilmens stil som dess dominerande ideologi, precis som Sjöwall-Wahlöö tog livet av sin Palme i en slutgiltig uppgörelse med maktens kotteri. I Terroristerna låter de inte makten komma undan, såsom den alltid gör i paranoiafilmen. Hos Sjöwall-Wahlöö kommer istället verkligheten ifatt maktens höjdare i form av den lilla obetydliga människan som drabbats av välfärdssamhällets baksidor.

Men varför detta agg då? Kritiken mot socialdemokratin var ett genomgående tema hos Sjöwall-Wahlöö och följde därmed tidens politiska medvetandegörande idéer om ett fordistiskt samhällsscenario där regeringen företräder en urspårad modernitet.

Sjöwall-Wahlöö visste redan 1965 mycket väl vartåt det barkade. I en artikel i Aftonbladet (26/8 1965) med rubriken ”Vi är alla tillfredsställda – men på låtsas” avlossar de en betydande kanonad mot folkhemsbygget och socialdemokratin i artikelserien ”Författare ser på folkhemmet”.

Övriga författare i samma serie var Zenia Larsson (4/8), Sonja Åkesson (8/8), Folke Fridell (13/8) och Karl-Axel Höglund (19/8). Redan där talar Sjöwall-Wahlöö om en ”råddhågad socialism”, en socialism baserad på feghet och samförståndsanda.

De fortsätter: ”Vår låtsassocialism lämnar oss alla halvtillfredsställda – tillfredsställda på låtsas. Den är falsk, inte minst så till vida att den målar fan på väggen i form av en privatkapitalism, som den själv gjort sig beroende av och verksamt understöder. Som den rent av ingått förbund med. Det är resultatet av detta förbund vi varje dag känner inom oss. Socialdemokrati är ingen ideologi – den leder inte, den förleder.”

Redan här talar de också om regeringen som ”regimen”, ett begrepp som oftast för tankarna till diktaturer. Det var inte så konstigt eftersom Sjöwall-Wahlöös bild av Sverige inbegrep element av just diktatur på samma sätt som maktens män speglas i Call girl. Redan i romanen Mord på 31:a våningen (1964) beskrev Per Wahlöö Sverige som en samförståndets diktatur där regimen ingått förbund med kapitalismen och titelns ”mord” får samma metonymiska betydelse som ”brottet” har i ”Roman om ett brott”, dvs socialdemokratins svek mot socialismen.

Wahlöös kritik och aversion mot socialdemokratin bottnar därmed främst i en så konkret och tydlig händelse som arbetarrörelsens försäljning av arbetartidskriften Folket i Bild (där Wahlöö arbetade) vid årsskiftet 1962/63 till Bonniers tidskriftsförlag Åhlén & Åkerlund, en affär som gick minst sagt suspekt till.

Försäljningen kan därmed lätt betraktas som en analogi över socialdemokratins handlande i stort; implementerandet av en nedbrytande samförståndsanda mellan stat och kapital med nivellerande (kulturella) effekter på den arbetande klassens individer.

I grunden bottnar därmed Sjöwall-Wahlöös agg mot ”regimen” i en konkret kulturkritik som sedan antar större dimensioner i form av en samhällskritisk ”Roman om ett brott” i vilken Sverige visas upp som ett hegemoniskt samhällsbygge där Erlander plockat ner Wallenberg i sin harpsundseka för att gunga ut på böljorna tillsammans. Ett land invecklat i en alienerande modernisering med ökad byråkratisering, mekanisering, automation och det i Sjöwall-Wahlöös fall så centrala problemet, förstatligandet av poliskåren 1965.

Betraktar man Sjöwall-Wahlöös tillvägagångssätt att avge verkningsfull samhällskritik med sedvanlig känsla för tidsandans ideologiska preferenser bör man också kunna betrakta exempelvis Call girl som en del av denna tradition, trots att det sker i ett annat medium, i en annan tid: En ganska enkel och rak kritik av maktens handgångna män och kvinnans systematiska underordning i samhällsbygget.

En närstående parallell låter sig nästan göras till den så kallade Littorinaffären, där det 2010 avslöjades att regeringens arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin besökt en prostituerad för att sedan tårdrypande deklarera sin avgång med blottad strupe under lögnens svekfulla mantel mitt under Almedalsveckan.

Sedan är det naturligtvis alltid problematiskt att använda sig av verkliga personer inom fiktionen. I debatten om Call girl har en del historiska paralleller nämnts till försvar för denna fiktion; allt från Shakespeares kungadramer till Joyce Carol Oates detaljerade Marilynskildring Blonde (2001) där Oates bland annat beskriver hur den maktfullkomlige filmbolagsbossen Darryl F Zanuck våldtar Marilyn Monroe med en dildo. Något som säkerligen inte ses med blida ögon av Zanucks efterlevande.

Kontextualiseringens betydelse inom litteratur- och filmkritiken är med andra ord inte att underskatta. Allt måste ses i sitt historiska sammanhang, vare sig det är Call girl, Palme eller Sjöwall-Wahlöö.

I sitt propagandistiska svärdshugg mot folkhemmet i Aftonbladet 26 augusti 1965 kräver Sjöwall-Wahlöö ett erkännande av Östtyskland, något som i dag inte ser särskilt snyggt ut, det ska erkännas, även om det är förståeligt med tanke på dåtiden utopiska föreställningar om bla Östtyskland, särskilt inom vänstern.

Men de stannar inte vid klockarkärleken till en diktatur, de kräver också lika lön för lika arbete, de vill ha en ”realistisk lösning av kvinnofrågan” (där de proklamerar för fler daghemsplatser, avståndstagandet från det reaktionära könstänkandet osv), de vill ha avrustning och ett slut på USA:s militära aggressioner samt en verklig företagsdemokrati. Vem skulle inte skriva under på dessa saker i dag?

För att begripa Sjöwall-Wahlöös sociologiska ansats att kritisera, och därmed anspråket att förbättra, det svenska samhället behövs därför en vettig idéhistorisk kontextualisering istället för att, som Magnus Eriksson gör i en väldigt anakronistisk understreckare om deckarduon (SvD 3/12 2012), rycka ut saker ur sina sammanhang och knyta an dem till 2010-talets postkoloniala diskurs (läs Tintin-debatten).

På samma sätt bör man nog titta på fjolårets Palmedokumentär som ett tecken i tiden och inte minst på Call girl som dels en välgörande motvikt till den rådande Palmekulten, dels en kritik av maktens handgångna män samt en i paranoiafilmens ideologiska skrud förklädd uppgörelse med en reaktionär kvinnosyn som av allt att döma fortfarande grasserar i det allmänna medvetandet.

Per Hellgren

Journalist och författare som just nu skriver på en bok om Per Wahlöö.