Ilskna iakttagelser i tiden

Lena Sundström har samlat sina dagstidningskrönikor i bokform. Resultatet är en samling arga och humoristiska texter om allt från kriget mot Irak till myten om mödomshinnan.

Journalisten Lena Sundström är kanske mest känd som programledare för TV4:s grävande samhällsprogram Kalla fakta. Framför kameran gör hon ett ganska tamt intryck och det är svårt att föreställa sig vilken slipad journalist och skribent som döljer sig bakom den korrekta programledarfasaden.

För ett antal år sedan gav Lena Sundström ut boken ”Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar”, en svidande vass och humoristisk uppgörelse med den socialdemokratiska regeringens nedmontering av välfärdssamhället. Pensionsreformen, utförsäljningen av Telia och så vidare.

Genom att kombinera ett mycket gediget researcharbete med ett språk som både lockar till igenkännande och skratt skapade Lena Sundström en samling texter som alla arbetande människor borde få i sin hand. För att elda på sin vrede.

Kolumnist
Efter ”Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar” har Lena Sundström arbetat som krönikör för Metro och Dagens Arbete. Hon har också varit kolumnist i Aftonbladet. Nu har hon samlat sina korta betraktelser över fenomen i tiden i boken ”Känns det fint att finnas en dag till?”

Humorn och det tilltalande språket känns igen från ”Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar”, men krönikorna är mer skrivna utifrån stundens iakttagelser än efter ett omfattande journalistiskt researcharbete. Den senare samlingen är mer underhållning än folkbildning.

Därmed inte sagt att Lena Sundström slösar bort sin plats i bokfloden på meningslösheter. I ”Känns det fint att finnas till en dag till?” lyckas hon beröra så angelägna ämnen som kriget mot Irak, jämställdhet, bostadsmarknaden, västerländsk överlägsenhet, sexhandel, arbetslöshet, den nya regeringens högerpolitik, myten om mödomshinnan med mera, med mera.

Lena Sundström erbjuder inga djupare analyser av varför vår samtid är så eländig. Inte heller några lösningar på problemen. Men hennes ilska och konsekventa ställningstagande för den lilla människan är ärlig och smittande. Hon är skarpsynt som få och behärskar krönikans form till fulländning.

Ett smakprov:
”En grupp israeliska soldater som vägrade att tjänstgöra på ockuperad mark. En av officerarna förklarade beslutet och sa: ’Det hjälper inte att le mot ungen som väntat tre timmar vid vägspärren på väg till doktorn. Du måste välja om du vill vara med om det.’ Och nu hade han valt sida, och samtidigt som jag läste det insåg jag att vi andra fortfarande står kvar och ler. Som om det finns något slags mellanväg. Som om det går att lämna in en helgardering. Hänga ut naziflaggan genom fönstret under andra världskriget, lite på ful-trekvart. Och heila lite tveksamt. Bomba skiten ur Irak, bara man skickar ner lite mediciner efteråt. Vara med och stoppa ner lillkillens huvud i toaletten, för att sedan smyga till honom en handduk när ingen ser på.”

Ilska
Det finns också tillfällen då Lena Sundström lägger bort all ironi och alla smarta formuleringar för att bara ge röst åt en brinnande ilska. Som i fallet med de apatiska flyktingbarnen:
”Fan ta oss för att vi har mage. Fan ta oss för att vi bär ut de här barnen som om de vore en säck potatis. Fan ta oss för att vi inte ens kan stå för det vi gör. För att vi lägger skulden på dem som vi avvisar genom att antyda att deras lidande inte är på riktigt.
Kan man sjunka mycket lägre?
Jag vet inte. Men fan ta oss för att vi försöker.”

Lena Sundströms båda böcker rekommenderas varmt åt alla samhällsintresserade vänstermänniskor. Och för den som vill utveckla sitt eget skrivande är författaren en utmärkt läromästare.

JENNY TEDJEZA
Proletären 3, 2008