Public service-utredning i kapitalets tjänst

Sanningen bakom regeringens beslut att genomföra en egen, icke-parlamentarisk, utredning på kort tid är snarare att högern vill hinna göra för dem politiskt viktiga förändringar av villkoren för public service i samband med att sändningstillstånden ska förnyas 1 januari 2014.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth vill med hjälp av en helhetssyn på mediemarknaden ”ge alla aktörer goda möjligheter att utvecklas”, vilket flaggar för en begränsning av public service-kanalernas möjligheter att konkurrera med privata medieföretag.

De kommersiella tv-bolagen i Europa har redan i flera år lobbat i EU-kommissionen för att få till stånd restriktioner för public service. Man menar att de svenska licensavgifterna enligt EU:s regelverk är att betrakta som ett illegitimt statsstöd till public service, vilket snedvrider konkurrensen.

I Sverige är det Bonnierägda TV4 som med hjälp av sina PR-bolag har gått ut hårdast, men även Kinnevikskoncernen deltar i kampanjen. Bland annat genom en debattartikel i Dagens Nyheter i maj i år där chefen för MTG Sverige, Manfred Aronsson, upprörs över public service-kanalernas utbud av underhållningsprogram och köp av programledare från kommersiella kanaler.

Regeringen har redan gått kapitalet till mötes genom att införa den så kallade förhandsprövningen av nya tjänster från public service, vilket innebär att SVT och Sveriges Radio sedan i december förra året inte längre är fria att erbjuda nya tilläggstjänster som SVT Play utan regeringens godkännande.

För att de privata mediebolagen inte ska hamna på efterkälken måste public service förhindras att ligga i framkant och därmed från att fullfölja sitt uppdrag i allmänhetens tjänst. Yttrandefriheten begränsas för att värna kommersiella intressen.

Med dagens förhandsprövning hade SVT Play förmodligen aldrig godkänts i sin nuvarande form eftersom de privata bolagen inte kan erbjuda kostnadsfri on demand-tv. Frågan om förhandsprövningen var under våren uppe i Konstitutionsutskottet där kulturministern kritiserades för beslutet om förhandsprövning men KU anser däremot inte att reglerna strider mot den grundlagsfästa yttrandefriheten.

För Moderaterna och regeringen utgör public service lite av ett dilemma. Även liberala och konservativa krafter måste erkänna att den kommersiella mediemarknaden inte klarar av att möta de behov som public service-företagen tillgodoser.

Samtidigt är högern kapitalets språkrör i politiken och måste förhindra att public service stjäl de marknadsandelar som skulle kunna bli till sköna annonsintäkter i de privata mediebolagens fickor.

Lösningen för högern är en mediepolitik där public service får hålla sig till det smala utbud som inte är lönsamt på annonsmarknaden, det vill säga granskande journalistik, drama, barnprogram och dokumentärer.

Folkets intresse är det rakt motsatta. Demokratin kräver oberoende medier som dessutom kan leverera reklamfria underhållningsprogram och sportsändningar. Detta behov är ännu större i ett medielandskap där nästan samtliga morgontidningar är liberala och där det likriktade och ofta USA-importerade nonsensbruset fyller de privata tv- och radiokanalernas tablåer.

Visst är de smala och olönsamma programmen tveklöst en viktig uppgift för public service. Men om det smala blir allenarådande riskerar stödet för en licensfinansierad radio och tv minska. Varför betala en särskild avgift när avkoppling och underhållning med den nya tekniken finns tillgängligt dygnet runt och överallt? Och om stödet för licensen minskar är det smala utbudet också i farozonen.

I ett växande och snårigt medieutbud blir valet av program också allt mer en klassfråga. Risken är att den typen av public service som liberala och kulturkonservativa vill ha endast kommer att nå fram till de högutbildade och finkulturellt intresserade.

Med det växande medieutbudet ökar behovet av att det finns något som vi kan betrakta som ”vår tv och radio”. Kanaler och program som majoriteten har en relation till och som kan bli en plattform för det demokratiska samtalet.

Men i direktiven till den aktuella public service-utredningen är den politiska linjen glasklar. Det privata ska ”skyddas” från public service-företagens offentligt finansierade konkurrens. Utredningen ska ”belysa konkurrenssituationen och överväga om det behövs särskilda insatser för att säkerställa att andra aktörer på mediemarknaden har goda möjligheter att verka och utvecklas i ljuset av den starka ställning som radio och tv i allmänhetens tjänst har”.

Redan i ett linjetal tidigare i år flaggade Lena Adelsohn Liljeroth för en minskad budget till public service. ”En fråga som många ställer sig är alltså om sju miljarder är rimligt, inte minst med tanke på att publiken idag har många andra avgifter för sitt tv-tittande, i form av olika abonnemang, och att utbudet har ökat väldigt mycket.”

Tydligare än så kan det knappast sägas. Mediekonsumenterna ska få lägre kostnader för SVT och Sveriges Radio så att de kan köpa fler tjänster av Bonnier och Kinnevik som bereds en allt större marknad av ett kulturdepartement på kapitalets sida.

Det är också i det ljuset man ska se kulturministerns ambitioner att inskränka public service-företagens möjligheter att ta emot sponsorpengar vid större sportevenemang. Syftet är inte, som hon gärna ger sken av, att värna SVT:s oberoende gentemot kommersiella krafter, utan att sponsorpengarna är en förutsättning för att SVT över huvud taget ska kunna vara med att bjuda på rättigheterna att sända större sporthändelser.

En OS-sändning med givet höga tittarsiffror är naturligtvis en guldgruva för mediebolagens annonsavdelningar och konkurrensen från public service ska därför undanröjas. Återigen en politik i kapitalets intresse och en förlust för folket som går miste om viktiga sportsändningar.

Nyligen förlorade SVT sändningsrättigheterna för OS 2014 och 2016 till mediebolaget MTG Sverige som endast förbinder sig att sända 300 livetimmar i gratiskanalen TV6. Resten sänds i betalkanaler som Viasat Sport och är därmed inte tillgängligt för alla tittare. Risken är därför stor att alla mindre sporter går miste om sin publik under olympiaderna.

Angreppet på public service lindas in i en retorik som bygger på föreställningen att SVT och Sveriges Radio är de stora penningstarka drakarna som kväver all konkurrens och frihet på mediemarknaden. I verkligheten är public service en nödvändig motvikt mot likriktningen, mot kultur-
imperialismen från USA och monopoliseringen av den privata mediemarknaden där Bonnierkoncernen har en så iögonfallande stark ställning.

Visst är det sant att public service-företagen har en stor budget, just för att kunna producera kvalitetsprogram för hela befolkningen, men om vi tittar på hushållens ekonomi så blir bilden en annan. Enligt Institutet för reklam- och mediestatistik lägger ett genomsnittligt hushåll i dag drygt 13000 kronor per år på mediekonsumtion. Av dessa går endast 2000 kronor till public service.

Men kulturdepartementet ångar på och nöjer sig inte med att flytta konsumenter från public service till kommersiella kanaler. Även produktionen av programinslagen ska ses över i den nya utredningen. SVT och Sveriges Radio måste bli bättre på att köpa in program från externa produktionsbolag och regeringen har redan gett Ekonomistyrningsverket i uppdrag att utreda hur momssystemet kan ändras så att det blir mer lönsamt för public service-bolagen att köpa in program jämfört med egen produktion.

Som grädde på moset ifrågasätts också systemet med radio- och tv-licens i utredningen, trots att en majoritet av svenskarna i en Sifo-undersökning så sent som i mars i år vill behålla licensavgiften i sin nuvarande form.

Argumentet från kulturdepartementet är att mediekonsumtionen blir allt lösare förknippad med de apparater i hemmet som vi betalar licens för. Tv och radio kan lika gärna avnjutas på nätet eller i mobiltelefonen.

En idé är att istället för licens införa en särskild skatt, vilket skulle göra public service till en av många delar i den stora statsbudgeten, där den fria radion och televisionen riskerar att försvinna bort bland högerprojekt som skattesubventionerade pigor och jobbskatteavdrag.