Allians för orättvisa

 
I LO-tidningen skriver Martin Lindblom att ”ju längre ett valmanifest är, desto innehållslösare är det”. Det är inte ofta vi håller med nämnde Lindblom, men i det här fallet har han rätt. Det borgerliga manifestets ambition är inte att klarlägga skiljelinjerna i svensk politik, om de nu finns, utan att dölja dem i ett hav av floskler.

Naturligtvis sticker bockfoten fram, trots försöken att dölja den. Arbetslösheten skall lösas genom sänkt a-kassa. Hur nu jobben blir fler för att de arbetslösa får det sämre?  De stackars företagen, som dignar under rekordvinster, skall befrias från skatter och krångliga regler och överklassen skall äntligen få sina skattesubventionerade pigor. För att nu nämna några av de förslag som går att urskilja bakom ordridåerna.

Därtill kommer att fastighetsskatten skall avskaffas. Men alliansen vet inte att ge besked om vare sig när eller hur, så denna tänkta paradgren framstår nu mest som ett präktigt självmål. 

Det typiska är ändå att de konkreta beskeden är få. Vad med kollektivavtalen, som de nya moderaterna påstår sig älska, men som Maud Olofsson vill avskaffa? Vad med centerns krav på försämrat anställningsskydd för ungdomar? Vad med moderaternas sänkta sjukpenning? Vad med kristdemokraternas kvinnofientliga vårdnadsbidrag? Vad med folkpartiets från Danmark importerade flyktingpolitik? Vad med finansieringen av de skattesänkningar som enligt alliansen skall vara fullt ut finansierade men som enligt dem själva inte är det? Vad med det Nato-medlemskap som Lars Leijonborg så hett eftertraktar?

I alla dess frågor, och många därtill, mörkar valmanifestet. Vilket gör det skäligen ointressant. Valmanifestet ger inga besked om den politik som en borgarregering ämnar föra. Det utgör bara ett förljuget försök att locka väljare att köpa den borgerliga grisen i säcken.

Taktiken är präglad av Fredrik Reinfeldt och hans adjutant Anders Borg, som påstås vara pappan bakom ”de nya moderaterna”, en höger som låtsas vara något annat än vad den är.

Under Reinfeldt har moderaterna övergivit konfrontationspolitiken och Bo Lundgrens sifferrabblande skattegnöl. Istället spelar Reinfeldt ansvarstagande välfärdspolitiker, som värnar den svenska modellen, inklusive de tidigare hatobjekten arbetsrätt, kollektivavtal och starka fackföreningar.

I ord har överbudspolitiken lagts på hyllan. Skattesänkningar skall vara finansierade och får inte hota välfärden. Men likväl skall skatterna sänkas, inte minst för företagen och de rika. Vilket med självklarhet betyder hot mot den välfärd som finansieras via skatter. 

Moderaterna går till val som ”det nya arbetarpartiet”, ett epitet som förmodligen får Rotary-högern att sätta groggen i vrångstrupen. Greppet kunde varit välfunnet i en situation då till och med inbitna sossar frågar sig vart arbetarpartiet tog vägen. Men när de moderata kampanjmakarna klär ut de mest bräkiga överklassare till föregivna arbetarledare, så faller argumentationen på sin egen orimlighet. De utklädda överklassarna lurar på sin höjd sig själva.

Det moderata taktikbytet är verkligt såtillvida att det grötat det politiska spelet i en alltmer profillös mitten. Vilket är själva syftet. Moderaterna vill inte längre bjuda socialdemokratin på det valvinnande högerspöket. Men det är också allt. Vad gäller politikens innehåll utgör moderaterna fortsatt högerpolitikens avantgarde.

Man skall inte överdriva skillnaderna. Socialdemokratin har sedan årtionden försvurit sig åt högerpolitiken och har i regeringsställning administrerat den, på senare år samarbete med vänsterpartiet och miljöpartiet.

Facit är förskräckande. Under socialdemokratiskt fögderi har Sverige slagit världsrekord i ökade klassklyftor och social nedrustning, vi har begåvats mer permanent massarbetslöshet, statliga företag och offentlig verksamhet har privatiserats och marknadsliberal avreglering har ersatt samhälleligt ansvar med kapitalistiskt godtycke. Detta för att bara nämna några exempel på socialdemokratins ansvar.

Men skillnaderna skall inte heller negligeras. Bakom den insmickrande fasaden och den bitvis socialdemokratiska retoriken, representerar Fredrik Reinfeldt och hans alliansbröder en mer aggressiv höger än den vi redan begåvats med.

• De vill öka klassklyftorna ytterligare.
• De vill skära ännu mer i offentlig sektor och i de offentliga transfereringssystemen.
• De vill privatisera ännu mer.
• De vill ytterligare försvaga arbetsrätt och fackliga rättigheter.
• De vill försvaga jämställdheten via vårdnadsbidragets illusoriska valfrihet.
• De vill driva in Sverige i Nato.

Vi har sagt det förut och säger det igen. Ingen klassmedveten arbetare kan rösta på något av borgaralliansens partier, det är att binda ris åt egen rygg och göra ont värre.

Borgaralliansen måste stoppas. Men ett stopp för borgaralliansen betyder inte ett stopp för högerpolitiken. Den representeras också av socialdemokratin, om än i mildare form. I riksdagsvalet saknas helt enkelt ett verkligt vänsteralternativ, valet handlar på sin höjd om att välja det minst onda.

Men har du chans så välj Kommunistiska Partiet i de val där vi ställer upp. Det är att rösta 100 procent vänster.

29 augusti 2006
Proletären 35, 2006