Ledarkrönika: Rätten till motstånd mot ockupation och folkmord är självklar

För ett tag sedan gick jag förbi några elever med arabiskt ursprung på jobbet. En av eleverna kollar på mig och frågar: ”Hejar du på Palestina eller Israel?” 

Jag stannar upp och svarar: ”Jag hejar helt och hållet på Palestina”. Eleverna blir lite konfunderade. Om det var för att jag överhuvudtaget svarade på frågan, eller om det var själva svaret på frågan vet jag inte. Men eleverna sken upp och svarade till slut ”vad bra!” och jag fortsatte vidare.

Nu är visserligen mina elever ganska vana vid att jag ger lite perspektiv på saker och ting. Men vem fan kan vara tyst när folkmord pågår?

I Sverige är media bara en förlängd arm av politiken. Samtidigt som över 40.000 palestinier mördats av den koloniala staten Israel väljer media att vara noga med tillägget ”terrorstämplade” framför Hamas och att misstänkliggöra alla tusentals människor som visar solidaritet med de ockuperade palestinierna. I Sverige ska vi ta avstånd. Inte från en stat som begår ett folkmord, utan från det folk som har kaxigheten att vilja försvara sig mot densamma. 

Vänsterpartiet vacklar som vanligt. Nooshi Dadgostar ville inte tala på 1 maj i Stockholm när bandet Kofia skulle framträda med låten Leve Palestina. Företrädare för partiet blev uteslutna när samma Nooshi var snabbare med att fördöma Hamas än Israels ockupation och pågående folkmord.

I magasinet Judisk Krönika intervjuas Vänsterpartiets avgående partisekreterare Aron Etzler. Där tycker Etzler det är antisemitism att dela en bild på Netanyahu iförd djävulshorn och med blod på sina händer. Samma Etzler anser i samma intervju att Israel har rätt att existera och säger att han och Vänsterpartiet tar starkt avstånd från attacken den 7 oktober för snart ett år sedan.

Själv tar jag kraftigt avstånd från avståndstagarna. Jag är så jävla trött på en liberal vänster som har fräckheten att påtala hur det palestinska folket ska göra motstånd mot över 75 år av ockupation. Jag vägrar ta avstånd från Hamas. Jag vägrar ta avstånd från motståndets attack på Israel den 7 oktober. Jag ger mitt fulla stöd till det palestinska folket och dess motstånd. Hade jag bott i Palestina och fått samla ihop kroppsdelar efter min mördade dotter hade jag också anslutit mig till det väpnade motståndet. 

Jag kan sitta här framför min dator och önska att sekulära krafter som PFLP var den avgörande kraften i motståndet. Men så är det inte. Nu är det uppenbarligen Hamas, även om motståndet är brett och täcker både religiösa grupper och sekulära organisationer. Oavsett vilka grupper det är har det palestinska folket rätt till motstånd mot ockupationen. Det erkänns av både FN och Genévekonventionen. Det är palestinierna själva som bestämmer motståndets former. 

Rätten till motstånd mot ockupation och folkmord är självklar. Lika självklar är min solidaritet med det palestinska folket. Så när jag vrålar med i slagorden ”Befria Palestina – krossa sionismen” får ni kalla mig vad fan ni vill. Jag står med rak rygg på det förtryckta folkets sida i kampen mot ockupationen.