Är Proletären besatt av USA?

I en krönika i Dagens ETC (28/2) uppmanar Nathan Hamelberg vänstern att ge upp sin besatthet av USA. Hamelberg menar att ett ensidigt fokus på ”USA-imperialismen” (det är Dagens ETC som sätter begreppet inom citattecken) aldrig kommer att leda vänstern in i framtiden.

I vilket syfte ifrågasätter Hamelberg vänsterns kritik mot USA-imperialismen i ett läge när det pågår en massiv kampanj för att driva Sverige närmare Nato? ”Det går nästan inte att vara närmare Nato än vad Sverige är utan att vara medlem”, sa nyligen Jens Stoltenberg, förre norske S-ledaren och nuvarande chef för den krigsallians som förhoppningsvis inte ens Hamelberg kan förneka är dominerad av USA.

Lika svårförståelig blir Hamelbergs kritik av vänsterns ensidiga fokus på ”USA-imperialismen” med tanke på att stora delar av svensk vänster idag stödjer USA:s ekonomiska, politiska och militära krig. Vänsterpartiet röstade för svenskt deltagande i Afghanistan 2001, i Libyen 2011 och angrep Carl Bildt från en aktivistisk hållning för ett öppet ingripande mot Syrien. Framträdande företrädare för Socialistiska Partiet ville tömma Bofors vapenlager och skicka till Libyen som en praktisk solidaritetshandling med Natos krig.

Anklagelsen att ensidigt fokusera på ”USA-imperialismen” kan omöjligt gälla denna sorts vänster, utan måste i första hand gälla oss antiimperialister, där Proletären är en av de tydligaste rösterna.

Att vi är mot USA-imperialismen är en anklagelse som vi bär med stolthet. Däremot känner vi inte igen oss i att vi skulle vara besatta av USA. Vem är egentligen besatt av det stora landet i väst med tanke på att Hamelbergs egen tidning har en speciell sida som minutiöst bevakar primärvalen i USA – det vill säga den process som ska utse vilka som blir de två huvudkandidaterna i valet som ligger en hel mänsklig graviditet in i framtiden. Ett sådant utrymme gavs knappast åt val av styrande i Tyskland, Frankrike, Ryssland, Kina eller något annat land för den delen.

Nathan Hamelbergs text är inget under av djupsinnighet, främst beroende på att denna kritiker av antiimperialismen inte har förstått vad imperialism är.

Imperialism handlar om kapitalism, handlar om en globalisering av det kapitalistiska system som bygger på utsugning, på arbetskraftens och naturens underordnande under kapitalet.

En sådan syn kritiserar Hamelberg för att den ”stirrar sig blind på vad kapitalet gör” och att den ”missar hur mycket kapitalet reagerar på och tvingas förhålla sig till vad arbetarklassen och massan gör”.

Resonemanget är förvridet. Å ena sidan reduceras imperialismen till dess politiska och militära uttryck. Å andra sidan ställs inriktningen mot imperialismen som en utveckling av kapitalismen mot att bejaka arbetarklassens och massans möjlighet att bekämpa kapitalismen.

För Hamelberg, liksom för liberaler till både höger och vänster de senaste 100 åren, är imperialism synonymt med geopolitik. Ett imperialistiskt land är med andra ord ett land som har intressen som sträcker sig utanför det egna landets gränser, vilket gör snart sagt varje mänskligt samhälle från stenåldern och framåt till imperialistiska makter. Därmed osynliggörs den kapitalistiska världsordning som politiken och dess förlängning krigen skyddar.

Hamelberg har rätt i att pratet om imperialismen i bestämd form singularis riskerar i att slå över från systemkritik till konspirationsteori. Riskerar att förenkla världen till en spionromans dramaturgi.

Världen är som alltid en härva av motsättningar. Utvecklingen dikteras inte av någon, utan är resultatet av dessa motsättningar. Den avgörande motsättningen är just arbetarklassens och massans motstånd mot kapitalets herravälde över både arbetskraft och naturresurser, såväl inom länder som i förhållandet mellan de imperialistiska länderna i Nord som genom makt och ägande dominerar jorden.

Västvärldens fortsatta dominans kommer inte endast ur en militär överlägsenhet utan främst genom finanskapitalets makt. Om Hamelberg skulle tränga bakom det politiska spelet skulle han lätt kunna observera att år 2010 hade 80 procent av världens 1400 största företag sina huvudkontor i USA, Japan, Tyskland, Frankrike och Storbritannien. År 2015 fanns 53 av världens 100 största företag i USA.

Att det sker en förändring i världen med Brics-ländernas framväxt är klart, men det är långsamma processer som också innehåller sin motprocess att triaden USA/EU/Japan agerar på tusen och ett sätt för att befästa och stärka sin ställning.

Kampanjen för att driva in Sverige i Nato är en del i denna motprocess. När ett land dras in i de imperialistiska motsättningarna blir trycket på vänstern och arbetarrörelsen hårt. För 100 år sedan ledde det till arbetarrörelsens splittring och att högersocialdemokratin skickade ut arbetare att dö i skyttegravarna.

Vår antiimperialism handlar inte om besatthet av USA utan om insikten att vår fiende finns här på hemmaplan, är våra egna storföretag och de sammanslutningar de knyter upp Sverige till.

Nathan Hamelberg har därför helt rätt i att ett ensidigt fokus på att bekämpa den kapitalistiska sammanslutning som det svenska monopolkapitalet ingår i och vars ledande makt är USA aldrig kommer att leda vänstern in i framtida positioner som förvaltare åt systemet.

Huruvida Nathan Hamelberg och Dagens ETC kommer att ta våra egna kapitalister i hand när motsättningarna skärps låter vi däremot vara osagt.